Ja.
Nej vid första tillfället fattade jag nog inte ens att det var sexuella trakasserier. Även om det inte kändes okej för mig så reagerade ingen annan. Jag var femton och tänkte att det bara var jag som var dum. Jag slutade istället.
Andra gången var det företagets ägare, jag var då 23 och hade fattat att sådant inte var något jag skulle behöva stå ut med så jag slutade. Han höll på och ringde ett tag men slutade när han efter något år insåg att jag verkligen inte var intresserad alls. Jag kände mig dock aldrig fysiskt hotad av honom utan det var mer ett störande moment eftersom jag tyckte att han var så äcklig.
Tredje gången var det en person som jobbade tillfälligt på samma arbetsplats som jag och jag valde att istället hålla mig undan så mycket jag kunde så länge han var kvar och hoppades att det skulle upphöra när han slutade där. Att prata med chefen var ingen idé. Hon sa bara att jag skulle sluta flörta med honom
Som om jag hade gjort det någon gång Det upphörde tyvärr inte när han slutade och efter år av förföljelse, fysiska och verbala hot så polisanmälde jag tillslut när han hade lyckats nästla sig in på en privat fest och slet tag i mig där. Då fick jag nog. Jag kunde inte längre röra mig någonstans utan att han förföljde mig. Det lades ner eftersom jag hade inte skrivit upp alla gånger han ringde, väntade på mig vid mataffären, vid skolan och alla andra platser jag brukade röra mig på eller alla gånger han stod och väntade utanför toaletten på feststället vi brukade gå till och slet tag i mig där. Turligt nog blev han så rädd av polisens samtal med honom att han tack och lov slutade. Han ansåg dock inte att han hade gjort något fel och förstod inte alls varför han blivit anmäld men när han sa vid förhöret att han skulle kontakta mig och "reda ut det" var polisen väldigt tydliga med att då skulle han åka in omedelbart så det gjorde han aldrig.
Alla de som betett sig äckligt när jag har jobbat men som jag inte har jobbat ihop med orkar jag inte ens räkna. Jag har inte heller anmält någon av dessa.
Nej vid första tillfället fattade jag nog inte ens att det var sexuella trakasserier. Även om det inte kändes okej för mig så reagerade ingen annan. Jag var femton och tänkte att det bara var jag som var dum. Jag slutade istället.
Andra gången var det företagets ägare, jag var då 23 och hade fattat att sådant inte var något jag skulle behöva stå ut med så jag slutade. Han höll på och ringde ett tag men slutade när han efter något år insåg att jag verkligen inte var intresserad alls. Jag kände mig dock aldrig fysiskt hotad av honom utan det var mer ett störande moment eftersom jag tyckte att han var så äcklig.
Tredje gången var det en person som jobbade tillfälligt på samma arbetsplats som jag och jag valde att istället hålla mig undan så mycket jag kunde så länge han var kvar och hoppades att det skulle upphöra när han slutade där. Att prata med chefen var ingen idé. Hon sa bara att jag skulle sluta flörta med honom
Som om jag hade gjort det någon gång Det upphörde tyvärr inte när han slutade och efter år av förföljelse, fysiska och verbala hot så polisanmälde jag tillslut när han hade lyckats nästla sig in på en privat fest och slet tag i mig där. Då fick jag nog. Jag kunde inte längre röra mig någonstans utan att han förföljde mig. Det lades ner eftersom jag hade inte skrivit upp alla gånger han ringde, väntade på mig vid mataffären, vid skolan och alla andra platser jag brukade röra mig på eller alla gånger han stod och väntade utanför toaletten på feststället vi brukade gå till och slet tag i mig där. Turligt nog blev han så rädd av polisens samtal med honom att han tack och lov slutade. Han ansåg dock inte att han hade gjort något fel och förstod inte alls varför han blivit anmäld men när han sa vid förhöret att han skulle kontakta mig och "reda ut det" var polisen väldigt tydliga med att då skulle han åka in omedelbart så det gjorde han aldrig.Alla de som betett sig äckligt när jag har jobbat men som jag inte har jobbat ihop med orkar jag inte ens räkna. Jag har inte heller anmält någon av dessa.
