- Svar: 14
- Visningar: 2 071
Jag har en dröm. Jag skulle så oerhört gärna vilja ut och VANDRA. Först och främst Sörmlandsleden, eftersom jag bor i Sörmland, men jag skulle även gärna vilja åka på vandringsutflykter eller –semestrar. Jag tycker att det verkar vara ett underbart sätt att uppleva naturen på.
Men nu är det tyvärr så att jag rent hälsomässigt inte klarar av att vandra...
Ibland tänker jag att jag kanske borde ge upp, inte drömma om saker jag inte klarar, utan anpassa mina drömmar efter min hälsa. För inte kan det väl vara bra för min hälsa att försöka pressa mig till saker utanför mina gränser, när jag nu hamnat i ohälsa mycket på grund av att jag är så bra på att pressa mig och inte lyssna till kroppen?...
Men samtidigt tänker jag att jag bara inte kan lägga mig ner och ge upp. Kan det verkligen vara för mycket begärt att kunna vandra? Ja – om du frågar någon som t ex är helförlamad eller inte har några ben så är det kanske för mycket begärt, så det beror väl på utgångsläget förstås. Men ibland kan man ju hitta vägar att nå sina mål ändå – även om det vid en första anblick kan verka lite hopplöst. Så skulle det inte på något sätt kunna vara möjligt för mig att uppfylla den drömmen?...
När det gäller vandringen är mitt allra största problem energibristen. Jag försöker promenera två timmar om dagen när jag får möjlighet på helgerna, men det är inte riktigt njutbart. Energin i min kropp är så låg att all tillgänglig energi går åt till att försöka förmå benen att förflytta sig framåt, vilket innebär att jag knappt upplever nånting alls av omvärlden runt omkring mig eftersom hjärnan stänger av och allting är som i dimma och jag knappt hör eller ser eller orkar tänka. Det finns inte heller någon energi att öka tempot, utan jag måste pressa allt vad jag kan – gasen i botten – för att ens bara ta mig framåt i ett ganska långsamt tempo, och hela kroppen värker. Kommer det ett litet uppförslut så börjar jag må illa och får gå myrsteg, för jag har inte tillräckligt med energi för uppförsbackar, det är bara som ett totalt vacuum i kroppen. Ibland får min man hjälpa till och dra/putta upp mig uppför backar. Ibland orkar jag inte ens gå promenader överhuvudtaget, utan sitter på en cykel och rullar med brevid istället.
Så vad jag funderar på är såklart om det finns något sätt att påverka min energi på. Jag har alltid varit mer eller mindre orkeslös. Att det är något som är knas med mig har jag förstått. VAD det är som är knas är svårare att förstå... Jag har varit till olika läkare flera gånger för att undersöka min orkeslöshet, men det är en återvändsgränd, för de kan inte hjälpa mig. Efter att under många år ha läst på om alla möjliga och omöjliga sjukdomar och diagnoser har jag ändå kokat ihop det till två som känns mest träffande för mig. Det ena är järnbrist, och det andra är underfunktion i sköldkörteln (alternativt ”hypo2”).
När det gäller järnet så har jag både för lågt serumferritin, plasmajärn, MCH och MCV – plus uttalade symptom. Men i och med att mitt Hb är normalt så menar läkarna att det inte är några problem, så de kan inte hjälpa mig. För länge sen (kanske 15-20 år sen?) så var det en läkare som reagerade på att mitt ferritin låg så lågt (då på 4, och referensvärdet är 10-150) och gav mig järntabletter. Efter att ha käkat dessa någon/några månader fick jag komma tillbaks på provtagning. Då låg ferritinet på 2. Inte så verksamt med järntabletter för mig, nej... Men då kom läkaren på att hon glömt kolla mitt Hb. Det låg då på närmare 160 (– lite väl högt kanske?!), varpå läkaren såg lättad ut och sa ”men då har du inga problem!”. Så fick jag gå hem, fast jag fortfarande mådde lika dåligt.
Sedan har jag tagit prover lite då och då, och mina järnvärden har alltid legat lågt - ofta under lägsta gräns men ibland runt gränsen - men Hb har alltid varit OK. Men det här med att serumferritinet och plasmajärnet skulle vara depåer, och att låga nivåer av dessa efter ett tag visar sig i lågt Hb stämmer inte på mig i alla fall. Jag har så länge jag vet alltid haft lågt S-Fe och P-Järn, men OK Hb. Så jag funkar tydligen på något annat sätt. Och OK Hb är INTE lika med ”symptomfri” för mig tyvärr...
Orsak saknas ju inte heller, för jag har mensblödningar from hell och har alltid haft. Efter att jag läste att man normalt sett inte bör blöda mer än 120 ml per menstruation så kunde jag inte låta bli att försöka mäta. Nu är det ju lite svårmätt, eftersom det är svårt att mäta i binda och det som rinner ut när man är på toaletten, men under ett dygn tömde jag i alla fall 2,1 dl ur menskopp, plus 5 tämligen fulla nattbindor. Så på ett enda dygn blödde jag kanske nånstans kring 2,5-3 dl. Och jag blöder i 7-10 dagar – visserligen inte lika mycket hela tiden, men de flesta dagar kan jag inte använda något annat än nattbinda dygnet runt. Så det här med 120 ml per mens är ju ett gigantiskt SKÄMT om du frågar mig!! (men kan ju förklara varför jag alltid haft så svårt för att hitta mensskydd som räcker till...) Tranexamsyra (CykloF och liknande) funkar inte så jättebra på mig heller – visserligen stryper det blödningen tillslut efter X antal tabletter, men det verkar fortfarande som att kroppen vill ha ut samma mängd blod för det enda som händer är att mensen aldrig tar slut och att jätteblödningarna kommer igång igen efter ett tag när jag slutat med tabletterna.
Nu har jag försökt hitta egna sätt att påverka järnnivåerna. Jag äter ju inte kött, men testar med flytande järntillskott, och har faktiskt lyckats få upp järnnivåerna en liiiiiiten aning med hjälp av att envist hälla i mig järnsaft. Det är ju tyvärr inte så höga nivåer av järn i de tillskotten, men eftersom jag har erfarenhet av att inte ta upp nånting alls av tillskott i tablettform så tänker jag att det kanske åtminstone kan vara en liten hjälp i alla fall. Och emellanåt mår jag faktiskt lite bättre och har lite mer energi sen jag började med järnsaften (fast det åker tyvärr ner på noll igen vid varje mens ).
När det gäller underfunktion i sköldkörteln känner jag också igen mig i mycket och har alltid gjort (och min mamma, morbror och mormor går/gick på Levaxin). En bok som jag läste om underfunktion i sköldkörteln kände jag igen mig så väl i att jag tyckte att boken i stort sett kunde vara en manual till min kropp! Men även här är mina TSH, T3 och T4-värden normala, så enligt läkarna finns inget underlag för att jag skulle lida av någon sköldkörtelunderfunktion. I boken jag läste som handlade om vävnadshypotyreos (eller hypo2), som inte är en erkänd diagnos i Sverige, så menar de att man kan ha problem även fast de vanliga mätvärdena ligger inom referens. Där skrev läkaren om att testa sin morgontemp i 14 dagar, och om den konstant låg under en viss temperatur så tyckte den läkaren att det - tillsammans med symptomen - visade på att problem förelåg. Självklart kunde jag inte låta bli att mäta min morgontemp, och visst låg jag under den temperaturgränsen när jag mätte...
Well well – enligt läkarvetenskapen lider jag alltså varken av järnbrist eller sköldkörtelproblem, eftersom det inte går att påvisa med gängse mätvärden. Och även om jag kanske eventuellt med god vilja och mycket tur skulle kunna lyckas tjata till mig hjälp, så är jag tyvärr inte intresserad av de lösningar som finns, eftersom min kropp inte fixar hormonpreparat (har testat, aldrig mer), och någon form av ingrepp är inte heller aktuellt. Det enda som jag eventuellt skulle tycka var intressant vore intravenöst järn, men ser det som i stort sett omöjligt att få. Alltså är jag hänvisad till att hitta mina lösningar på egen hand.
Jag konsulterar alla möjliga alternativmedicinska terapier och behandlingar för att försöka hitta något som kan hjälpa mig. Både rikliga blödningar och låg ämnesomsättning är ju hormonellt styrda aktiviteter, så jag försöker också sätta mig in i hormonsystemet och egenvårdsaktiviteter som ska vara hormonbalanserande. När det gäller hormonell balans och självläkning så har jag hittat 7 livsstilsområden som är väldigt viktiga och som jag försöker både praktisera och fördjupa mig mer i, och dessa är: sömnvanor, kost, rörelse, livsnjutning, avstressning, andning och god tarmhälsa. Jag ägnar mig åt meditation och yoga som ska vara hormonbalanserande, jag funderar på att gå på akupunkturbehandlingar igen (det har hjälpt mig med andra problem tidigare) och jag vet att något av det mest hormonbalanserande som man kan göra är att motionera - men när jag inte ens orkar motionera så känns det ibland lite hopplöst...
Om det finns någon som har något egenvårdstips för att få mer energi eller komma tillrätta med hormonella obalanser så tipsa gärna!
Jag skulle bli helt salig av lycka om jag en vacker dag kunde klara av att ge mig ut och vandra!!
Men nu är det tyvärr så att jag rent hälsomässigt inte klarar av att vandra...
Ibland tänker jag att jag kanske borde ge upp, inte drömma om saker jag inte klarar, utan anpassa mina drömmar efter min hälsa. För inte kan det väl vara bra för min hälsa att försöka pressa mig till saker utanför mina gränser, när jag nu hamnat i ohälsa mycket på grund av att jag är så bra på att pressa mig och inte lyssna till kroppen?...
Men samtidigt tänker jag att jag bara inte kan lägga mig ner och ge upp. Kan det verkligen vara för mycket begärt att kunna vandra? Ja – om du frågar någon som t ex är helförlamad eller inte har några ben så är det kanske för mycket begärt, så det beror väl på utgångsläget förstås. Men ibland kan man ju hitta vägar att nå sina mål ändå – även om det vid en första anblick kan verka lite hopplöst. Så skulle det inte på något sätt kunna vara möjligt för mig att uppfylla den drömmen?...
När det gäller vandringen är mitt allra största problem energibristen. Jag försöker promenera två timmar om dagen när jag får möjlighet på helgerna, men det är inte riktigt njutbart. Energin i min kropp är så låg att all tillgänglig energi går åt till att försöka förmå benen att förflytta sig framåt, vilket innebär att jag knappt upplever nånting alls av omvärlden runt omkring mig eftersom hjärnan stänger av och allting är som i dimma och jag knappt hör eller ser eller orkar tänka. Det finns inte heller någon energi att öka tempot, utan jag måste pressa allt vad jag kan – gasen i botten – för att ens bara ta mig framåt i ett ganska långsamt tempo, och hela kroppen värker. Kommer det ett litet uppförslut så börjar jag må illa och får gå myrsteg, för jag har inte tillräckligt med energi för uppförsbackar, det är bara som ett totalt vacuum i kroppen. Ibland får min man hjälpa till och dra/putta upp mig uppför backar. Ibland orkar jag inte ens gå promenader överhuvudtaget, utan sitter på en cykel och rullar med brevid istället.
Så vad jag funderar på är såklart om det finns något sätt att påverka min energi på. Jag har alltid varit mer eller mindre orkeslös. Att det är något som är knas med mig har jag förstått. VAD det är som är knas är svårare att förstå... Jag har varit till olika läkare flera gånger för att undersöka min orkeslöshet, men det är en återvändsgränd, för de kan inte hjälpa mig. Efter att under många år ha läst på om alla möjliga och omöjliga sjukdomar och diagnoser har jag ändå kokat ihop det till två som känns mest träffande för mig. Det ena är järnbrist, och det andra är underfunktion i sköldkörteln (alternativt ”hypo2”).
När det gäller järnet så har jag både för lågt serumferritin, plasmajärn, MCH och MCV – plus uttalade symptom. Men i och med att mitt Hb är normalt så menar läkarna att det inte är några problem, så de kan inte hjälpa mig. För länge sen (kanske 15-20 år sen?) så var det en läkare som reagerade på att mitt ferritin låg så lågt (då på 4, och referensvärdet är 10-150) och gav mig järntabletter. Efter att ha käkat dessa någon/några månader fick jag komma tillbaks på provtagning. Då låg ferritinet på 2. Inte så verksamt med järntabletter för mig, nej...
Men då kom läkaren på att hon glömt kolla mitt Hb. Det låg då på närmare 160 (– lite väl högt kanske?!), varpå läkaren såg lättad ut och sa ”men då har du inga problem!”. Så fick jag gå hem, fast jag fortfarande mådde lika dåligt.Sedan har jag tagit prover lite då och då, och mina järnvärden har alltid legat lågt - ofta under lägsta gräns men ibland runt gränsen - men Hb har alltid varit OK. Men det här med att serumferritinet och plasmajärnet skulle vara depåer, och att låga nivåer av dessa efter ett tag visar sig i lågt Hb stämmer inte på mig i alla fall. Jag har så länge jag vet alltid haft lågt S-Fe och P-Järn, men OK Hb. Så jag funkar tydligen på något annat sätt. Och OK Hb är INTE lika med ”symptomfri” för mig tyvärr...
Orsak saknas ju inte heller, för jag har mensblödningar from hell och har alltid haft. Efter att jag läste att man normalt sett inte bör blöda mer än 120 ml per menstruation så kunde jag inte låta bli att försöka mäta. Nu är det ju lite svårmätt, eftersom det är svårt att mäta i binda och det som rinner ut när man är på toaletten, men under ett dygn tömde jag i alla fall 2,1 dl ur menskopp, plus 5 tämligen fulla nattbindor. Så på ett enda dygn blödde jag kanske nånstans kring 2,5-3 dl. Och jag blöder i 7-10 dagar – visserligen inte lika mycket hela tiden, men de flesta dagar kan jag inte använda något annat än nattbinda dygnet runt. Så det här med 120 ml per mens är ju ett gigantiskt SKÄMT om du frågar mig!! (men kan ju förklara varför jag alltid haft så svårt för att hitta mensskydd som räcker till...) Tranexamsyra (CykloF och liknande) funkar inte så jättebra på mig heller – visserligen stryper det blödningen tillslut efter X antal tabletter, men det verkar fortfarande som att kroppen vill ha ut samma mängd blod för det enda som händer är att mensen aldrig tar slut och att jätteblödningarna kommer igång igen efter ett tag när jag slutat med tabletterna.
Nu har jag försökt hitta egna sätt att påverka järnnivåerna. Jag äter ju inte kött, men testar med flytande järntillskott, och har faktiskt lyckats få upp järnnivåerna en liiiiiiten aning med hjälp av att envist hälla i mig järnsaft. Det är ju tyvärr inte så höga nivåer av järn i de tillskotten, men eftersom jag har erfarenhet av att inte ta upp nånting alls av tillskott i tablettform så tänker jag att det kanske åtminstone kan vara en liten hjälp i alla fall. Och emellanåt mår jag faktiskt lite bättre och har lite mer energi sen jag började med järnsaften (fast det åker tyvärr ner på noll igen vid varje mens
).När det gäller underfunktion i sköldkörteln känner jag också igen mig i mycket och har alltid gjort (och min mamma, morbror och mormor går/gick på Levaxin). En bok som jag läste om underfunktion i sköldkörteln kände jag igen mig så väl i att jag tyckte att boken i stort sett kunde vara en manual till min kropp! Men även här är mina TSH, T3 och T4-värden normala, så enligt läkarna finns inget underlag för att jag skulle lida av någon sköldkörtelunderfunktion. I boken jag läste som handlade om vävnadshypotyreos (eller hypo2), som inte är en erkänd diagnos i Sverige, så menar de att man kan ha problem även fast de vanliga mätvärdena ligger inom referens. Där skrev läkaren om att testa sin morgontemp i 14 dagar, och om den konstant låg under en viss temperatur så tyckte den läkaren att det - tillsammans med symptomen - visade på att problem förelåg. Självklart kunde jag inte låta bli att mäta min morgontemp, och visst låg jag under den temperaturgränsen när jag mätte...
Well well – enligt läkarvetenskapen lider jag alltså varken av järnbrist eller sköldkörtelproblem, eftersom det inte går att påvisa med gängse mätvärden. Och även om jag kanske eventuellt med god vilja och mycket tur skulle kunna lyckas tjata till mig hjälp, så är jag tyvärr inte intresserad av de lösningar som finns, eftersom min kropp inte fixar hormonpreparat (har testat, aldrig mer), och någon form av ingrepp är inte heller aktuellt. Det enda som jag eventuellt skulle tycka var intressant vore intravenöst järn, men ser det som i stort sett omöjligt att få. Alltså är jag hänvisad till att hitta mina lösningar på egen hand.
Jag konsulterar alla möjliga alternativmedicinska terapier och behandlingar för att försöka hitta något som kan hjälpa mig. Både rikliga blödningar och låg ämnesomsättning är ju hormonellt styrda aktiviteter, så jag försöker också sätta mig in i hormonsystemet och egenvårdsaktiviteter som ska vara hormonbalanserande. När det gäller hormonell balans och självläkning så har jag hittat 7 livsstilsområden som är väldigt viktiga och som jag försöker både praktisera och fördjupa mig mer i, och dessa är: sömnvanor, kost, rörelse, livsnjutning, avstressning, andning och god tarmhälsa. Jag ägnar mig åt meditation och yoga som ska vara hormonbalanserande, jag funderar på att gå på akupunkturbehandlingar igen (det har hjälpt mig med andra problem tidigare) och jag vet att något av det mest hormonbalanserande som man kan göra är att motionera - men när jag inte ens orkar motionera så känns det ibland lite hopplöst...
Om det finns någon som har något egenvårdstips för att få mer energi eller komma tillrätta med hormonella obalanser så tipsa gärna!
Jag skulle bli helt salig av lycka om jag en vacker dag kunde klara av att ge mig ut och vandra!!
