Nej, han tyckte om att vara nära och där jag var, han var mer som en hund än en katt, var dessutom livrädd för andra katter och för människor, speciellt män, men adopterade mig- som alltså inte ens tycker om katter egentligen. Han blev rädd när jag trampade på honom, men var där en stund senare ändå. Han var verkligen Min katt, inte alls lika förtjust i barnen och svansade inte runt dem på samma vis, var mer kattlik där alltså. De var hans människor.
Jag hörde ju när han kom springande, då lät pinglan, eller när han hoppade omrking tex i köket eller hallen. Han kunde låta som en hel elefant också av sig själv, men speciellt bakifrån kunde jag inte höra hans elefantljud utan hörde pinglans ljud bara. Han satt sällan stilla på golvet utan rörde sig då kring mig. han var bra på att smyga på bakifrån, det var så jag snubblade över honom före halsbandet och pinglan, för att jag inte visste att han var i köket med mig, i hallen eller i vardagsrummet när jag gjorde något. Han var ju inte där från början, han var ju inte där när jag tittade typ 2 minuter tidigare osv.