Sv: Gravid-vad gör jag nu????
Jag har aldrig skrivit att ni kommer få det överjävligt. Jag varken tror eller hoppas det.
Men när du ifrågasätter vad det är som är så fruktansvärt jobbigt med småbarn eller en småbarnsperiod, ja då tycker jag det tyder på brist på kunskap och insikt över hur det verkligen kan vara att ha småbarn.
Det går inte att komma ifrån att det är jobbigt, hus pass jobbigt beror ju på. Men det är ju också givetvis alldeles fantastiskt. När man är mitt upp i det, så älskar man det nog mest hela tiden. Och man trivs, det är ju faktiskt underbart med småbarn. Men det kommer ju en tid när barnen blir mer och mer självständiga, och då helt plötsligt hittar man tillbaka till alla de sakerna som fick stå tillbaka under småbarnstiden, hur skönt det kan vara att ta en fika på stan själv, eller hur en riktig sovmorgon känns. Att sedan få en ny liten, då börjar ju allt om igen, med allt vad det innebär. Och kanske just precis när man börjat få tillbaka lite av sina gamla intressen som inte hunnits med de senaste fem-tio åren. (Nu syftar jag på TS som blev oplanerat gravid. Att jag fick två barn så tätt är helt självvalt)
Jag fick en väldigt nöjd förstabebis, som bara nöjt hängde med, vad jag än gjorde. Shopping, fika, utflykter. Han sov hela nättern från han var någon månad, han lekte alltid själv och jag hann med mycket på dagarna.
Baka bullar, sy barnkläder och gardiner, storstäda, fixa i trädgården etc. På kvällarna somnade sonen vid sju, och jag orkade teckna, fota, greja med hästen etc. Jag tyckte nog att mitt första år var till 95% dans på rosor, och 5% jobbigt. Sedan kom hans bror, och då helt plötsligt upptäckte jag hur det är att ha en bebis som minsann inte är nöjd med allt, det spelar ingen roll hur du än gör, det blir inte bra ändå. Och det var först då, vid andra barnet, som jag insåg att hey, detta är jobbigt. Med första tänker jag aldrig så, eftersom allt bara flöt på. Insikten kom när jag insåg att barn kan vara så himla olika.
Men andre sonen har jag hittills aldrig bakat bullar, har ett berg med kläder som enbart måste lagas, och inte ens det hinner jag. Barnen sover i olika skift under dagen, vilket innebär att jag själv aldrig hinner vila. Jag är glad om jag hinner springa ner i tvättstugan och kasta i en maskin tvätt, tyvärr hinner jag aldrig plocka upp den utan det kommer jag alltid på något dygn senare, eller så fixar en muttrande sambo det. På kvällarna somnar jag i soffan under Bolibompa, innan barnen somnar.
Nu har jag lärt mig att till viss del ignorera yngste sonens skrikande. Han vill bli aktiverad, hela, hela tiden. Kan inte vara själv, vill inte sitta still. Trots att han snart är ett år, så bär jag honom fortfarande mycket. Eftersom det är mycket att göra hemma, med en tvååring och hund, får lillebror helt enkelt hänga med på höften om han inte ska sitta/krypa efter mig och vara arg. Jag tackar gudarna för att äldste bror är så enormt självständig och inte kräver så mycket uppmärksamhet när jag måste aktivera lillebror, för då skulle jag gå under.
Dock har jag aldrig någonsin ångrat mina barn. Inte ens när jag är så slut att jag har lust att låsa in mig i garderoben för att få lugn och ro har jag önskat mitt liv annolunda.
Men jag har full förståelse för att andra också har det jobbigt, och värre.
Jag tycker visst att du ska se fram emot din tid som småbarnsförälder, låt dig inte nedslås av alla negativa kommentarer.
På ett eller annat sätt SKA jag fixa det. Har iaf haft turen att träffa 2 personer här på buke som bor i mina trakter, en av dem hoppas jag på att kunna fika med nästa vecka (inplanerat till idag egentligen, men saker kom emellan)
