Gränssättning/ofredande??

[Red_Chili]

Det känns förjävligt det här alltså. Är min bästa kompis ett idiotäckel? Har han begått ett övergrepp mot mig (har jag tillåtit det)? Vad gör jag nu?
Jag har ingen annan kompis jag kan prata om det här med. Jag känner mig inte alls redo att konfrontera honom, om jag nånsin kommer klara det. Jag vill inte förlora min bästa vän men jag vill inte ha en bästa vän som håller på såhär. Jag vet verkligen ingenting och jag skäms så himla mycket, och så blir jag arg på mig själv för att JAG känner så fast HAN har gjort fel.

Ja, han är ett idiotäckel, åtminstone stundtals. Men det är inte och kommer aldrig vara ok att bete sig så ens stundtals.

Ja, han har begått övergrepp, du har ju sagt att du inte vill vilket innebär att du HAR satt gränser, du har inte tillåtit någonting men han har mot din vilja tagit sig rätten att bete sig såhär.

Om du känner ett behov av att prata med någon men inte har någon att prata med, ta kontakt med psykolog, kvinnojour eller liknande. Något proffs som kan ge dig bra vägledning, stöttning och pepp.

En sak är i alla fall säker: Du har inte gjort något fel alls, har ingen anledning att skämmas men har all rätt att vara tokförbannad på honom. Det är han som gjort fel. Han skulle ha gjort fel även om du hundra gånger innan hade sagt "ok, fortsätt" och sedan hundraförsta gången sa "Nej, jag vill inte" (om han struntat i det den hundraförsta gången alltså). Det är du och aldrig någon annan som bestämmer var dina gränser går. Sedan kan andra tycka att du överreagerar, att du "är för känslig" eller "borde tåla lite" osv, men det ger dem inte rätten att göra något med dig mot din vilja.

 

[julgrisen]

Skriver från mobilen så det kanske blir lite kort.
Men tack för era svar! Jag var så nervös för vilka reaktioner jag skulle få, rädd för att ni skulle förminska det men lika rädd för svaren jag fick om att min bästa vän (?) är ett obehagligt äckel.

Jag borde väl ha sagt ifrån redan första gången men det blev liksom inte så. Jag tror jag var så typ överraskad och förvirrad så jag blev helt passiv och inte visste vad jag skulle göra.

Varför jag fortfarande umgås med honom... Vi har ändå mycket kul ihop, och brukar kunna prata om "allt". Han är den person som vet mest om mig, han har ställt upp och suttit med mig på akuten, umgåtts med mig dagligen när jag var inlagd på psyk, tagit rätt på en jävla röra efter att jag självskadat osv och genom allt detta har vi fortfarande kunnat träffas och bara hänga och släppa allt jobbigt. När han är nykter (och ibland onykter) är han väldigt lättsam och kul att umgås med och det har känts så okomplicerat.

Sen vill jag bara tillägga att vi var hos honom nu senast när det här hände, och jag kommer inte hem därifrån mitt i natten så att dra fanns liksom inte i mitt huvud.

Det känns förjävligt det här alltså. Är min bästa kompis ett idiotäckel? Har han begått ett övergrepp mot mig (har jag tillåtit det)? Vad gör jag nu?
Jag har ingen annan kompis jag kan prata om det här med. Jag känner mig inte alls redo att konfrontera honom, om jag nånsin kommer klara det. Jag vill inte förlora min bästa vän men jag vill inte ha en bästa vän som håller på såhär. Jag vet verkligen ingenting och jag skäms så himla mycket, och så blir jag arg på mig själv för att JAG känner så fast HAN har gjort fel.

Jag har läst alla era svar och tagit dem till mig, varit i stallet hos min ALLRA bästa vän (ponnyn ) och gråtit ut en aning. Trodde inte det skulle kännas såhär jobbigt att släppa fram det.

Det är klart att det känns jobbigt! Det här är inget beteende man vill se hos sin bästa vän. Jag vill mest bara förtydliga två saker av det du skriver: du borde ingenting, att du inte sa ifrån första gången innebär inte att du på något sätt har tillåtit honom att bete sig som han har gjort. Det var vidrigt och gränslöst första gången och han borde själv ha förstått att det inte var okej. Ta hand om dig!

 

[vallhund]

https://www.expressen.se/nyheter/leif-gw-mannen-som-sex-trakasserar-ar-omedvetna-/

 

[Lipperta]

https://www.expressen.se/nyheter/leif-gw-mannen-som-sex-trakasserar-ar-omedvetna-/

Jag tror absolut att vissa män inte vet att det de gör är olagligt.

 

[Petruska]

Han har begått sexuella övergrepp mot dig.

Du har INTE "tillåtit det", du har bara misslyckats med att försvara dig. Ungefär som att misslyckas med att hindra någon som snor ens telefon eller plånbok.

Han ÄR ett äckel. Många män är det. Och de flesta är så klart inte äckliga hela tiden, utan rätt okej resten av tiden. Men han är ändå ett äckel. Och han beter sig som om han vet bättre vad du vill än vad du själv gör.

 

[supercalifragilistic]

Även jag vill tillägga och understryka att ingen kan "tillåta" ett övergrepp, det är en oxymoron. Du bär noll och ingen skuld i det som hänt dig.

 

[corzette]

Skriver från mobilen så det kanske blir lite kort.
Men tack för era svar! Jag var så nervös för vilka reaktioner jag skulle få, rädd för att ni skulle förminska det men lika rädd för svaren jag fick om att min bästa vän (?) är ett obehagligt äckel.

Jag borde väl ha sagt ifrån redan första gången men det blev liksom inte så. Jag tror jag var så typ överraskad och förvirrad så jag blev helt passiv och inte visste vad jag skulle göra.

Varför jag fortfarande umgås med honom... Vi har ändå mycket kul ihop, och brukar kunna prata om "allt". Han är den person som vet mest om mig, han har ställt upp och suttit med mig på akuten, umgåtts med mig dagligen när jag var inlagd på psyk, tagit rätt på en jävla röra efter att jag självskadat osv och genom allt detta har vi fortfarande kunnat träffas och bara hänga och släppa allt jobbigt. När han är nykter (och ibland onykter) är han väldigt lättsam och kul att umgås med och det har känts så okomplicerat.

Sen vill jag bara tillägga att vi var hos honom nu senast när det här hände, och jag kommer inte hem därifrån mitt i natten så att dra fanns liksom inte i mitt huvud.

Det känns förjävligt det här alltså. Är min bästa kompis ett idiotäckel? Har han begått ett övergrepp mot mig (har jag tillåtit det)? Vad gör jag nu?
Jag har ingen annan kompis jag kan prata om det här med. Jag känner mig inte alls redo att konfrontera honom, om jag nånsin kommer klara det. Jag vill inte förlora min bästa vän men jag vill inte ha en bästa vän som håller på såhär. Jag vet verkligen ingenting och jag skäms så himla mycket, och så blir jag arg på mig själv för att JAG känner så fast HAN har gjort fel.

Jag har läst alla era svar och tagit dem till mig, varit i stallet hos min ALLRA bästa vän (ponnyn ) och gråtit ut en aning. Trodde inte det skulle kännas såhär jobbigt att släppa fram det.

Fast här måste du ju va ärlig mot er relation... Är han nu din (näst) bästa vän så MÅSTE du kunna säga ifrån .. Ni kan ju prata om (nästan) allt... Du måste ta upp detta om du vill fortsätta med honom som din bästa vän...
Det finns inga genvägar MEN du kan ju tex ta upp #metoo antingen via nåt klipp eller nån som skrivit nåt som är liknande de du varit med om och få honom att svara på vad han tycker om det. Tycker han "det är ju inget" så är det bara att "bita i äpplet" och säga "VA ??? Men de e ju jättefel" För han kommer inte själv komma på att han gör fel... (uppenbarligen)

Och om du nu är hos honom och anser att du inte kan komma därifrån... Han har väl en soffa ? Men jo hem kommer man alltid. Men man måste göra nåt för att komma hem. Ringa Taxi/en vän eller gå en bit för att komma till kommunala medel. Men bara en sån sak som att du reser dej och går ut ur rummet kommer göra att du slipper honom. Om han börjar runka och du inte vill ta diskussionen. Res dej upp, gå ut i köket. Vänta 15 min eller nåt gå sen tillbaka... Om han frågar varför du går så säg som det är. Du vill ge honom "privacy" medans han runkar för du inte tycker de e din grej. Han kommer inte fatta vinken men du slipper ju då "ta problemet". Men jag tycker du SKA ta tag i det ... Om han är så här respektlös mot dej, hur är han då mot tjejer han inte känner ?

 

[Red_Chili]

Om han är så här respektlös mot dej, hur är han då mot tjejer han inte känner ?

Hur han är mot andra är inte något som TS behöver tänka på, inte heller något hon kan veta. I det här fallet spelar det absolut ingen roll och påverkar inte vad hon bör göra med mannen. Det är inte och kommer aldrig vara hennes uppgift att "uppfostra" mannen för att han ska bete sig vettigt mot andra. Hon är/har varit hans vän, inte hans mor.

Att hon ska säga ifrån handlar enbart om att hon ska se sig själv som värd att respektera, att våga stå för sig själv, att lita på sin magkänsla, att våga låta sig själv göra det som krävs för att en själv ska må bra i en relation och i livet.

 

[corzette]

Hur han är mot andra är inte något som TS behöver tänka på, inte heller något hon kan veta. I det här fallet spelar det absolut ingen roll och påverkar inte vad hon bör göra med mannen. Det är inte och kommer aldrig vara hennes uppgift att "uppfostra" mannen för att han ska bete sig vettigt mot andra. Hon är/har varit hans vän, inte hans mor.

Att hon ska säga ifrån handlar enbart om att hon ska se sig själv som värd att respektera, att våga stå för sig själv, att lita på sin magkänsla, att våga låta sig själv göra det som krävs för att en själv ska må bra i en relation och i livet.

Absolut MEN nu är det hennes bästa vän som hon diskuterar ALLT med... Jag skulle iaf undra hur min "vän" va med andra om jag upptäckte sidor jag inte gillade när den är med mej, och hur den i såna fall är med andra...

Kan ju dra exempel. Din kompis använder nedsättande ord om andra. Hänger du bara på eller ifrågasätter du varför personen gör det ?
Ni är ju många som aldrig skulle va med rasister. Men om ni nu märkte att er bästa vän är "smygrasist" skulle du inte ta upp frågan med personen ? Det handlar inte om att uppfostra... Det handlar om att kolla av personens åsikter...
Fast det är klart det är ju skillnad på att "uppfostra rasister" och "män"...
Det ena är ju bara okunskap det andra nån annans problem...

 

[Red_Chili]

Absolut MEN nu är det hennes bästa vän som hon diskuterar ALLT med... Jag skulle iaf undra hur min "vän" va med andra om jag upptäckte sidor jag inte gillade när den är med mej, och hur den i såna fall är med andra...

Kan ju dra exempel. Din kompis använder nedsättande ord om andra. Hänger du bara på eller ifrågasätter du varför personen gör det ?
Ni är ju många som aldrig skulle va med rasister. Men om ni nu märkte att er bästa vän är "smygrasist" skulle du inte ta upp frågan med personen ? Det handlar inte om att uppfostra... Det handlar om att kolla av personens åsikter...
Fast det är klart det är ju skillnad på att "uppfostra rasister" och "män"...
Det ena är ju bara okunskap det andra nån annans problem...

För något år sedan hade jag en god vän som jag pratade mycket(!) med om allt möjligt. Efter ett tag började mer och mer rasistiska åsikter visa sig. Vad jag gjorde? Lyssnade (eftersom det var intressant att höra vad som faktiskt rörde sig i skallen på honom), förklarade min syn på saken så noga jag kunde och när vi inte kunde komma överens så bröt vi kontakten med varandra. Jag varken försökte uppfostra eller "hakade på".

Det går inte att ändra på någon som inte vill ändra på sig. Genom att stå upp för sig själv, förklara hur man ser på saken eller säga ifrån och på något vis försöka se till att inte hamna i samma situation igen (antingen genom att personen snabbt upptäcker sitt misstag och omedelbart bättrar sig, eller genom att bryta kontakten), då får mannen (i det här fallet) en möjlighet att själv tänka till lite och ändra sig om han vill.

Dessutom, i den här situationen, så skulle jag bli förvånad om mannen som TS känner ser det som att de "bara är vänner". Hade han sett henne som en riktig vän, då hade han inte betett sig mer respektlöst mot henne än mot sina manliga vänner.

 

[Singoalla]

Skriver från mobilen så det kanske blir lite kort.
Men tack för era svar! Jag var så nervös för vilka reaktioner jag skulle få, rädd för att ni skulle förminska det men lika rädd för svaren jag fick om att min bästa vän (?) är ett obehagligt äckel.

Jag borde väl ha sagt ifrån redan första gången men det blev liksom inte så. Jag tror jag var så typ överraskad och förvirrad så jag blev helt passiv och inte visste vad jag skulle göra.

Varför jag fortfarande umgås med honom... Vi har ändå mycket kul ihop, och brukar kunna prata om "allt". Han är den person som vet mest om mig, han har ställt upp och suttit med mig på akuten, umgåtts med mig dagligen när jag var inlagd på psyk, tagit rätt på en jävla röra efter att jag självskadat osv och genom allt detta har vi fortfarande kunnat träffas och bara hänga och släppa allt jobbigt. När han är nykter (och ibland onykter) är han väldigt lättsam och kul att umgås med och det har känts så okomplicerat.

Sen vill jag bara tillägga att vi var hos honom nu senast när det här hände, och jag kommer inte hem därifrån mitt i natten så att dra fanns liksom inte i mitt huvud.

Det känns förjävligt det här alltså. Är min bästa kompis ett idiotäckel? Har han begått ett övergrepp mot mig (har jag tillåtit det)? Vad gör jag nu?
Jag har ingen annan kompis jag kan prata om det här med. Jag känner mig inte alls redo att konfrontera honom, om jag nånsin kommer klara det. Jag vill inte förlora min bästa vän men jag vill inte ha en bästa vän som håller på såhär. Jag vet verkligen ingenting och jag skäms så himla mycket, och så blir jag arg på mig själv för att JAG känner så fast HAN har gjort fel.

Jag har läst alla era svar och tagit dem till mig, varit i stallet hos min ALLRA bästa vän (ponnyn ) och gråtit ut en aning. Trodde inte det skulle kännas såhär jobbigt att släppa fram det.

Blir så himla ledsen när jag läser vad du skriver. Andra har svarat bra i tråden så jag har egentligen inget att tillägga Dumpa eller konfrontera, är mina tips. Stå på dig och vad aldrig orolig igen för att du överreagerar. Det är han som gjort fel. Väldigt fel.

 

[Problematisk]

Fast här måste du ju va ärlig mot er relation... Är han nu din (näst) bästa vän så MÅSTE du kunna säga ifrån .. Ni kan ju prata om (nästan) allt... Du måste ta upp detta om du vill fortsätta med honom som din bästa vän...
Det finns inga genvägar MEN du kan ju tex ta upp #metoo antingen via nåt klipp eller nån som skrivit nåt som är liknande de du varit med om och få honom att svara på vad han tycker om det. Tycker han "det är ju inget" så är det bara att "bita i äpplet" och säga "VA ??? Men de e ju jättefel" För han kommer inte själv komma på att han gör fel... (uppenbarligen)

Och om du nu är hos honom och anser att du inte kan komma därifrån... Han har väl en soffa ? Men jo hem kommer man alltid. Men man måste göra nåt för att komma hem. Ringa Taxi/en vän eller gå en bit för att komma till kommunala medel. Men bara en sån sak som att du reser dej och går ut ur rummet kommer göra att du slipper honom. Om han börjar runka och du inte vill ta diskussionen. Res dej upp, gå ut i köket. Vänta 15 min eller nåt gå sen tillbaka... Om han frågar varför du går så säg som det är. Du vill ge honom "privacy" medans han runkar för du inte tycker de e din grej. Han kommer inte fatta vinken men du slipper ju då "ta problemet". Men jag tycker du SKA ta tag i det ... Om han är så här respektlös mot dej, hur är han då mot tjejer han inte känner ?

Ja vi har kunnat prata om i stort sett allt och har gjort det också. Men det här är inget jag har varit beredd på att prata om liksom. Men ja, jag ska försöka komma på om jag ens vill prata med honom eller inte och kommer jag fram till att jag vill det så ska jag tänka på dina tips om hur jag kan ta upp det.

Sen vill jag bara säga angående det där med att komma därifrån, jo en soffa har han ju och jag vet inte varför jag inte gick dit istället. Det dök bara inte upp i huvudet, tror jag var för trött för att tänka ordentligt. Jag ville bara sova.
Hem kommer jag tyvärr inte, det går ingen kollektivtrafik så sent på natten och pengar till taxi har jag inte.

 

[monster1]

Jag skulle säga att han utnyttjar dig, du är i en utsatt situation och han använder sig av den. Du har inget ansvar här, inget av det är ditt fel och det är inte din sak att förhindra övergrepp mot din person. . http://www.umo.se/Vald--krankningar/Valdtakt-och-andra-sexuella-overgrepp/

 

[mandalaki]

Jag vet verkligen ingenting och jag skäms så himla mycket, och så blir jag arg på mig själv för att JAG känner så fast HAN har gjort fel.

Detta - det ingår i paketet. Du är inte unik. Det är OTROLIGT vanligt att vi känner så. Vi skäms för att vi inte sa nej. Vi är så marinerade i att män ÄR sexuellt gränslösa, i att vi måste vara försiktiga, i att vi måste undvika situationer där de kan gå för långt. Vi är så marinerade att när de gått för långt, då antingen skäms vi som du gör ju, eller så tycker vi att det var obehagligt men skakar det med tiden av oss, för ”jag borde ju ha sett till att inte hamna i den situationen.”

Alldeles för länge var sexuellt gränslösa män okej. Sedan började vi alla fall resonera som att säger hon NEJ så får han inte fortsätta. Och det år väl bra. Risken är bara att vi FORTFARANDE tar på oss ansvar så länge vi inte skrikit NEEEEJ allt vad vi orkar. Eller inte sagt ett verbalt nej alls.

Ingenting är ditt fel. HAN gjorde fel. Du hade inget ansvar för att stoppa honom eller för att ta dig därifrån, han skulle ha låtit bli att tafsa på dig och att runka bredvid dig.

 

[_CorpseBride_]

Det där har hänt mig såå många ggr. Du har inte gjort något fel. Man blir ställd när någon man tror man kan lite på gör så mot en. Man blir rädd. Det är inget konstigt. Han däremot har absolut noll respekt för dig eller kvinnor och är verkligen ingen vän. Skulle jag vara du skulle jag skriva till honom och berätta precis hur jag känner för att sedan bryta kontakten helt. Han är inte värd din vänskap.

 

[Rialavargen]

Inte för att svara för TS men: hela hennes inlägg andas ju osäkerhet. Gränssättning? frågar rubriken, hon är osäker på om hon borde satt gränser, om det alltså var hennes fel. Ungefär som några miljoner tjejer och kvinnor före henne gjort och därför tigit tills en #metookampanj öppnade dammluckan.

Det är det jag tycker är intressant. Att man efter, att man utsätts för en läbbig och kanske även äcklig situation och ändå fortsätter man att umgås.
Sannolikheten att TS utsätts igen är överhängande, och då undrar jag varför TS beslutar sig för att fortsätta hänga med personen. Ens fritid ska ju vara kul och avslappnande inte full med oro för att ett könsorgan helt plötsligt åker fram och dras i.
Det är just valet att man inte sätter gränser som jag tycker är intressant. Mekanismen bakom. Varför sätter kvinnor (oftas) inte gränser när vi utsätts för det som TS har blivit utsatt för. Varför bryr vi (kvinnor) oss mer om "normer och förväntningar" om att vi vara sjysta och snälla och fortsätta som om ingenting har hänt, istället för att sätta den där gränsen?
Därför ville jag veta varför TS fortsätter att umgås?

 

[Lingon]

Det är solklart sexuellt övergrepp. Prata med honom om det d.v.s. säg att det är inte OK. Markera tydligt att det inte är önskvärt och att han ska sluta med det omedelbart. Om det känns jobbigt att göra IRL så ring honom. Men du ska inte behöva stå ut med ett sånt äckelbeteende!!! Det är INTE ditt fel! Du har inte gjort något fel!

 

[mandalaki]

Det är det jag tycker är intressant. Att man efter, att man utsätts för en läbbig och kanske även äcklig situation och ändå fortsätter man att umgås.
Sannolikheten att TS utsätts igen är överhängande, och då undrar jag varför TS beslutar sig för att fortsätta hänga med personen. Ens fritid ska ju vara kul och avslappnande inte full med oro för att ett könsorgan helt plötsligt åker fram och dras i.
Det är just valet att man inte sätter gränser som jag tycker är intressant. Mekanismen bakom. Varför sätter kvinnor (oftas) inte gränser när vi utsätts för det som TS har blivit utsatt för. Varför bryr vi (kvinnor) oss mer om "normer och förväntningar" om att vi vara sjysta och snälla och fortsätta som om ingenting har hänt, istället för att sätta den där gränsen?
Därför ville jag veta varför TS fortsätter att umgås?

Jag tycker att man ska vara försiktig där, det balanserar på gränsen till skuldbeläggande. I synnerhet tycker jag att man ska vara försiktig med att rikta de frågorna till någon som har det färskt och mår såhär dåligt. TS är nog inte hjälpt av att just nu lägga krutet på varför hon fortsatte umgås med honom.

Jag tror att du kan få svar på dina frågor i allt som skrivits om #metoo.

 

[_CorpseBride_]

Det är det jag tycker är intressant. Att man efter, att man utsätts för en läbbig och kanske även äcklig situation och ändå fortsätter man att umgås.
Sannolikheten att TS utsätts igen är överhängande, och då undrar jag varför TS beslutar sig för att fortsätta hänga med personen. Ens fritid ska ju vara kul och avslappnande inte full med oro för att ett könsorgan helt plötsligt åker fram och dras i.
Det är just valet att man inte sätter gränser som jag tycker är intressant. Mekanismen bakom. Varför sätter kvinnor (oftas) inte gränser när vi utsätts för det som TS har blivit utsatt för. Varför bryr vi (kvinnor) oss mer om "normer och förväntningar" om att vi vara sjysta och snälla och fortsätta som om ingenting har hänt, istället för att sätta den där gränsen?
Därför ville jag veta varför TS fortsätter att umgås?

Lätt att säga om man inte har varit utsatt. Jag har suttit i destruktiva förhållanden där jag blivit våldtagen och det har tagit tid för mig att öppna mig. Flera år innan jag berättade något för någon för första gången. Man tar på sig ansvaret om man blir sexuellt antastad särskilt om det är någon närstående, någon som påstår sig älska en och annars är snäll. Om den som du litar på visar sig vara ett rötägg tar det tid att ställa om, att ens kunna förstå hur den personen kan behandla en illa som är så snäll annars. Man känner sig ofta smutsig och äcklig efter att ha varit med om något sådant vilket skapar känslor av skam. Att sedan bli bemött av samhället med ifrågasättanden är inte lätt. Så många ggr jag har öppnat mig och fått höra att jag ljuger, blivit ifrågasatt. Att anmäla en av våldtäkterna var det värsta jag gjort. Man blir ständigt ifrågasatt. "Kunde du inte ha något annat på dig", "drack du inte för mycket", "varför gjorde du inte mer motstånd". Och det spelar ingen roll hur mycket motstånd man gjort, om man blivit paralyserad är det fel, har man slagits för sitt liv är inte det tillräckligt. Jag har haft vänner och andra i min närhet som ifrågasatt det också "men är du verkligen säker på att det var en våldtäkt? Det var nog inte så farligt". Många vet om vad som väntar och därför är det svårt att berätta eller ens erkänna för sig själv vad som hänt. Jag hoppas dock att detta ska ändras efter metoo-kampanjen. Att man ska sluta ifrågasätta och skuldbelägga offren. Då blir det även lättare att erkänns för sig själv att det är den andra som har gjort fel.

 

[corzette]

Jag tycker att man ska vara försiktig där, det balanserar på gränsen till skuldbeläggande. I synnerhet tycker jag att man ska vara försiktig med att rikta de frågorna till någon som har det färskt och mår såhär dåligt. TS är nog inte hjälpt av att just nu lägga krutet på varför hon fortsatte umgås med honom.

Jag tror att du kan få svar på dina frågor i allt som skrivits om #metoo.

Fast i sak håller jag helt med @Rialavargen ... Vi som sätter gränser och inte förstår varför andra inte gör det måste ju få ifrågasätta hur man tänker när man inte säger ifrån.

För ena sekunden säger ni att det är fel av dom osv men samtidigt inte vår uppgift att uppfostra män ... VEM ska berätta att det de gör är fel ? Samhället ? Vem är samhället ? Jo det är vi ... Individerna som utgör samhället. Så alltså måste ju nån säga ifrån. Eller inte NÅN ... ALLA måste säga ifrån..

och när händer dessa tillfällen med övergrepp ? Jo oftast när man endast är 2 st ... Vem ska då säga till mannen att det han gör är fel ? Samhället ? Samhället är ju inte där... Då måste ju den utsatta säga ifrån. Ingen annan kan göra det åt en... Sen kan man säga att man inte sa ifrån av rädsla, man blev så paff osv, men i TS fall så är det ju inte EN gång utan 2 ggr detta har hänt nu... Så vem ska meddela mannen att den gör fel ?

Alltså tyvärr blir mångas "va bra att du kom därifrån oskadd, tänk vad som hade kunnat hända" en del i hur ni skrämmer upp varandra... Våga stå upp för era gränser. Övergrepp kommer hända ändå, men skulle tro att en hel del övergrepp skulle avstyras innan de ens blev övergrepp om man slutade känna rädsla och istället blev bestämd.

Jag vet att jag blir påhoppad när jag skriver att jag aldrig blivit utsatt för övergrepp. Jodå killar har sagt saker och tafsat utan "ett uttryckt" Ja. Men de som gjort så har fått höra/känna det (jodå min högerhand har gett flera örfilar). Och aldrig gjort så igen (mot mej) de har fattat vinken eller som i alternativet - jag gick hem - aldrig mer träffat mej...
Men på riktigt jag har ALDRIG varit rädd för att säga ifrån. Och aldrig känt mej rädd efter att ha sagt ifrån heller... Jag blir inte rädd - jag blir (i olika nivåer) arg.