Sv: Grannar ...
Du menar att du trodde att jag jämförde lite oljud från stan med snedtända grannar som raglar in i ens hall med dragen kniv, typ? Det var i så fall en underlig koppling.
Och så bor jag ju i Göteborg, motsvarande centralt i Stockholm skulle vara helt uteslutet av ekonomiska skäl och dessutom tycker jag att tex Söder är direkt motbjudande präktigt och överbeskyddat. Där skulle jag inte kunna bo.
Sedan jag blev vuxen har jag hela tiden bott i områden som ofta omskrivs som kriminellt belastade i tidningen och jag har alltid (på jobbet tex) varit omgiven av folk som tror att jag bor farligt. På föräldramöten har det hela tiden funnits folk som gafflat om den "alarmerande narkotikasituationen" och liknande. Jag har mycket större problem med den rädda präktighet som genomsyrar de föräldrarnas engagemang än vad jag har med den eventuella "narkotikasituationen".
Jag vet inte vad som skrämmer dem. Uppenbarligen ser olika personer väldigt olika saker på samma ställe. Även förorten där sonens lägenhet ligger är rätt illa beryktad, men vi tycker att den är trevlig.
Och för din sinnesfrid kan jag meddela att jag hyr min bostad i ett fult 70-talshus där typ allt är sönder hela tiden, och att jag inte har råd med villa inom hanterligt avstånd från jobbet. Så sett är det väl mest tur att jag inte heller vill ha någon.
Jag tror anledningen till att jag reagerar på dina inlägg är att du låter så otroligt privilegierad. "Va? Kan man ha problem med grannarna?", det blir liksom så uppenbart att du inte bott så ruffigt. Jag vet att du ofta antyder att du gör det men i och med att du också skrivit att du bor centralt så bor du ju knappast ute i nån halvskum förort liksom. Det visar att man är van att kunna välja bort det stökiga och otrygga när man talar om det som att det bara är lite "oljud" från stan liksom.
Du menar att du trodde att jag jämförde lite oljud från stan med snedtända grannar som raglar in i ens hall med dragen kniv, typ? Det var i så fall en underlig koppling.
Och så bor jag ju i Göteborg, motsvarande centralt i Stockholm skulle vara helt uteslutet av ekonomiska skäl och dessutom tycker jag att tex Söder är direkt motbjudande präktigt och överbeskyddat. Där skulle jag inte kunna bo.
Sedan jag blev vuxen har jag hela tiden bott i områden som ofta omskrivs som kriminellt belastade i tidningen och jag har alltid (på jobbet tex) varit omgiven av folk som tror att jag bor farligt. På föräldramöten har det hela tiden funnits folk som gafflat om den "alarmerande narkotikasituationen" och liknande. Jag har mycket större problem med den rädda präktighet som genomsyrar de föräldrarnas engagemang än vad jag har med den eventuella "narkotikasituationen".
Jag vet inte vad som skrämmer dem. Uppenbarligen ser olika personer väldigt olika saker på samma ställe. Även förorten där sonens lägenhet ligger är rätt illa beryktad, men vi tycker att den är trevlig.
Och för din sinnesfrid kan jag meddela att jag hyr min bostad i ett fult 70-talshus där typ allt är sönder hela tiden, och att jag inte har råd med villa inom hanterligt avstånd från jobbet. Så sett är det väl mest tur att jag inte heller vill ha någon.