Funktionsnedsättning på arbetsplatsen utbruten frånÖppenhet kring NPF-diagnoser?

[Mabuse]

Det tycker jag inte. Det var ju i det sammanhanget jag nämnde att jag inte hört någon - ens de som arbetar med barn med diverse NPF-diagnoser - tycka att en diagnos gör det "okej" att bete sig illa.

Jag hänger inte med på hur det hör ihop med att dessa personer givetvis vet om att barnen de t. ex. har terapi med, har någon diagnos.

Det finns ju en gråskala. En av mina bästa vänner har ett barn som har autism. Eftersom han pga sin funktionsnedsättning är extremt känslig för affektsmitta, så får hon reagera annorlunda än hon skulle göra i vanliga fall om han t ex drar henne i håret. Det måste alltid vara lågaffektivt. Vilket egentligen inte är hennes genuina reaktion, som på alla andra gör det så klart ont för henne, och hon kan bli arg/ledsen/upprörd. Men istället för att visa den känslan, så måste hon anpassa vilka känslor hon visar och förbli lugn, och lugnt och vänligt säga åt honom att sluta. Annars blir det kaos.

Så en massa såna små anpassningar och tekniker som icke-NPF-omgivningen behöver göra för att få samspelet att funka.

 

[MML]

Det finns ju en gråskala. En av mina bästa vänner har ett barn som har autism. Eftersom han pga sin funktionsnedsättning är extremt känslig för affektsmitta, så får hon reagera annorlunda än hon skulle göra i vanliga fall om han t ex drar henne i håret. Det måste alltid vara lågaffektivt. Vilket egentligen inte är hennes genuina reaktion, som på alla andra gör det så klart ont för henne, och hon kan bli arg/ledsen/upprörd. Men istället för att visa den känslan, så måste hon anpassa vilka känslor hon visar och förbli lugn, och lugnt och vänligt säga åt honom att sluta. Annars blir det kaos.

Så en massa såna små anpassningar och tekniker som icke-NPF-omgivningen behöver göra för att få samspelet att funka.

Ja, självklart bör en förälder till ett autistiskt barn veta hur man bäst bemöter sitt barn.

Men att barnet får ett lämpligt bemötande när det drar sin förälder i håret, är väl knappast detsamma som att barnet "får mobba andra utan tillsägelse"? Vilket var vad jag undrade hur personen fick det till att jag skulle vara helt okej med, enbart därför att jag inte tycker att någon har någon skyldighet att berätta om eventuell diagnos för sina kollegor.

 

[Inte_Ung]

Men det är ju det man gör hela tiden i en arbetsledande position, varför skulle det vara så speciellt för att det handlar om en potentiell funktionsnedsättning?

Ja det är ju frågan faktiskt.
Och hur mycket anpassning som en medarbetare utan diagnos kan förvänta sig.

I samtliga fall kan det innebära lite mer från övriga kollegor, men hela gruppen mår bäst om alla funkar så bra de kan i sammanhanget

Absolut, men hur blir de som drar ett större lass kompenserade för det?

Litar man inte på chefen kan det väl vara läge att byta jobb istället.

Jag försöker att se det från chefens synvinkel.
Hur man som arbetsledare skall hantera sådana här saker.

 

[Inte_Ung]

Att bara säga att X har behov av att ingen äter citrusfrukt på jobbet borde kanske räcka, men chansen är större att ingen slarvar eller får för sig att det inte är så viktigt om man berättar om hur allvarlig allergi X har.

Ja det är ju så.
Jag har svår astma och skillnad mellan att berätta det eller inte när jag ber folk att inte röka i min omgivning är stor.
Att be någon släcka cigaretten eller gå någon annanstans för att röka ger oftast bara ett fräsande och snäsande till svar där budskapet är att jag är larvig.
Medan en förklaring om att min dag blir förstörd och det finns risk att jag måste åka ambulans till akuten om jag får svårt att andas, brukar ge helt andra reaktioner.

(Och ja, jag har akututrustning med mig alltid.)

 

[Sassy]

Ja det är ju frågan faktiskt.
Och hur mycket anpassning som en medarbetare utan diagnos kan förvänta sig.


Absolut, men hur blir de som drar ett större lass kompenserade för det?


Jag försöker att se det från chefens synvinkel.
Hur man som arbetsledare skall hantera sådana här saker.

Men du kan ju inte ha gått igenom ett helt arbetsliv på kvalificerade jobb utan att se att man hela tiden i arbetsledningen balanserar olika förmågor och svagheter?? Alla bidrar med olika styrkor och svagheter till teamet, och det är ytterst sällan den som tror sig vara en styrka på alla plan faktiskt är det. Jag tillhör de där som har högre krav på min fysiska arbetsmiljö än de flesta av mina kollegor. I gengäld är jag tex väldigt snabb i en del arbetsuppgifter som mina kollegor får slita mer med, i lägen där alla är stressade.

När jag planerar för en grupp prioriterar jag två saker: arbetet ska bli gjort så effektivt som möjligt, och alla ska ha en vettig och trevlig arbetsmiljö. Det innebär att vissa ibland får högre belastning, ibland lägre. Märkligt nog är ordet "kompenserad" aldrig något som någon nämner, vi fokuserar inte på att förhandla om vem som ska få vad, utan diskuterar hur alla ska må bra och få bra förutsättningar. Det finns definitivt stora utmaningar i arbetsmiljön även här, men missunnsamhet och revirpinkande gentemot kollegor finns det inte utrymme för.

 

[MML]

Men du kan ju inte ha gått igenom ett helt arbetsliv på kvalificerade jobb utan att se att man hela tiden i arbetsledningen balanserar olika förmågor och svagheter?? Alla bidrar med olika styrkor och svagheter till teamet, och det är ytterst sällan den som tror sig vara en styrka på alla plan faktiskt är det. Jag tillhör de där som har högre krav på min fysiska arbetsmiljö än de flesta av mina kollegor. I gengäld är jag tex väldigt snabb i en del arbetsuppgifter som mina kollegor får slita mer med, i lägen där alla är stressade.

När jag planerar för en grupp prioriterar jag två saker: arbetet ska bli gjort så effektivt som möjligt, och alla ska ha en vettig och trevlig arbetsmiljö. Det innebär att vissa ibland får högre belastning, ibland lägre. Märkligt nog är ordet "kompenserad" aldrig något som någon nämner, vi fokuserar inte på att förhandla om vem som ska få vad, utan diskuterar hur alla ska må bra och få bra förutsättningar. Det finns definitivt stora utmaningar i arbetsmiljön även här, men missunnsamhet och revirpinkande gentemot kollegor finns det inte utrymme för.

Den här missunnsamheten och mätandet av "vem ska få som den vill och hur kompenseras övriga" får mig att tänka på den här bilden.

 

[Inte_Ung]

Märkligt nog är ordet "kompenserad" aldrig något som någon nämner, vi

Jag har hört det många gånger från dem som anser sig dra ett tyngre lass.
Vilket dessutom inte alltid är sanningen.

Jag är genuint nyfiken på hur olika chefer hanterar problem som dessa.
Precis som med syskon som kan kräva milimeterrättvisa, så finns det medarbetare på arbetsplatser som gör det.

På vissa arbetsplatser så är ju storleken på lönen det som kompenserar och på andra arbetsplatser, där alla har samma lön, så blir kravet på rättvisa större.

 

[Mabuse]

Men du kan ju inte ha gått igenom ett helt arbetsliv på kvalificerade jobb utan att se att man hela tiden i arbetsledningen balanserar olika förmågor och svagheter?? Alla bidrar med olika styrkor och svagheter till teamet, och det är ytterst sällan den som tror sig vara en styrka på alla plan faktiskt är det. Jag tillhör de där som har högre krav på min fysiska arbetsmiljö än de flesta av mina kollegor. I gengäld är jag tex väldigt snabb i en del arbetsuppgifter som mina kollegor får slita mer med, i lägen där alla är stressade.

När jag planerar för en grupp prioriterar jag två saker: arbetet ska bli gjort så effektivt som möjligt, och alla ska ha en vettig och trevlig arbetsmiljö. Det innebär att vissa ibland får högre belastning, ibland lägre. Märkligt nog är ordet "kompenserad" aldrig något som någon nämner, vi fokuserar inte på att förhandla om vem som ska få vad, utan diskuterar hur alla ska må bra och få bra förutsättningar. Det finns definitivt stora utmaningar i arbetsmiljön även här, men missunnsamhet och revirpinkande gentemot kollegor finns det inte utrymme för.

Men det kan ju vara så att det finns arbetsuppgifter som ingen egentligen vill göra, men som ändå ska göras. Där en del kollegor tycker det vore väldigt bra om de slapp göra dem helt och hållet. Och inte bryr sig om det innebär att de andra får göra mer av dem.

Där tänker jag att det har betydelse om anledningen att man vill slippa är ett funktionshinder, eller att man inte gillar dem (det gör nästan ingen, men de ingår i jobbet).

Om min chef meddelar att ”Kalle säger att han inte vill rätta tentor, så du får rätta hans tentor också.” så skulle jag protestera. Inte för att jag pinkar revir eller är missunsam, utan för att jag inte har nån lust att göra Kalles uppgifter för att han tycker tentarättning är trist (vem gör inte det).

 

[Inte_Ung]

Den här missunnsamheten och mätandet av "vem ska få som den vill och hur kompenseras övriga" får mig att tänka på den här bilden.

Det är ju skillnad om man diskuterar skola, nöjen eller en arbetsplats.

Nöjen som man betalar för måste ju kunna upplevas av " kunden", annars så är det ju meningslöst för "kunden" att betala för nöjet.

Skolan är enligt lag till för alla och man är tvungen att gå dit. Det gör ju att den också måste passa för alla som är tvugna att gå dit. Ett tvång ger ett stort ansvar för den som utövar tvånget.

En arbetsplats har som uppgift att producera något mot utbetalning av lön till medarbetarna. Och här blir det annorlunda. Det måste finnas en korrelation mellan kostnad (lön) och produktion. En arbetsplats måste alltså få ut vinst från medarbetaren. Även kostnader för anpassningar måste tas med, så att inte arbetsgivaren går back på medarbetaren.

Man kan inte behandla dessa olika situationer på samma sätt.

 

[Dentaku]

Där hamnar det ju hos chef eller annan person i position att bestämma sådant. Precis som annars är det hens ansvar att klimatet på arbetsplatsen fungerar för de som jobbar där (eller lärarens och ytterst rektorns, om det är elever i en skolklass det handlar om).

Men med det sagt är det ju tyvärr, alldeles för ofta, på sätt och vis ändå så att den som är mest beredd att kämpa för något får det. Jag tror inte att jag på något sätt är unik i att jag känner flera vuxna personer, som inte fått någon ordentlig utredning trots mycket upplevda svårigheter. De orkar inte kämpa och blir således utan en diagnos som de kanske har - och blir i förlängningen utan anpassningar och det förstående bemötandet, som de kanske skulle få om de haft en diagnos som "bevis".

Ja, och det gäller ju inte bara diagnoser utan även som sagt vem som får sina behov(eller sin vilja) tillgodosedda på en arbetsplats om intressen kolliderar. Få av de chefer jag haft skulle klara av att sålla ut den som verkligen har reella behov från de som låter högst, alternativt vara beredda att ta striden.

Jag är mycket väl medveten om att många tycker att en diagnos ger dem "mer anledning" att ha acceptans för någon annans behov av anpassning. Det är precis det jag tycker blir så fel.

Att det är så, betyder ju inte att jag tycker att det är bra eller att det är något som inte kan ifrågasättas.



Som sagt, jag vet också alldeles för väl att det allt för ofta är så. Jag har sett det på mycket nära håll med min dotter. Precis samma tjej, med samma svårigheter, utmaningar och behov. Från en dag till en annan gick hon från "bråkig och trotsig tonåring" till "autistisk flicka med stort behov av stöd". Bemötandet hon fick från många håll, var som natt och dag före och efter hon fick sin autismdiagnos. Och det tycker jag är helt fruktansvärt. För hennes del var det naturligtvis en enorm lättnad att äntligen få bli lyssnad på och förstådd i sina behov, men det borde hon (och det borde alla andra som har omfattande svårigheter men ingen diagnos) fått bli hela tiden. Det borde inte krävas att man "bevisar" sina svårigheter med en diagnos för att få ett vettigt bemötande och bli hörd.

I skolan ska man ha rätt till stöd och anpassningar oavsett om man har en diagnos eller ej. Även om det kanske inte alltid fungerar i praktiken(och då är det i så fall där felet ligger) så är det vad som gäller.

Personligen tycker jag att det är mer intressant att diskutera hur vuxna förhåller sig till varandra på en arbetsplats.

Ja, precis. Och den funktionsnedsättningen kan finnas där oavsett om personen har en diagnos eller ej. Likaväl som det kan vara ett irritationsmoment men inte mer, oavsett diagnos.

Därför blir det väldigt knepigt om det är diagnosen som ska göra att anpassningar är acceptabla, och inte behoven som ju kommer av en funktionsnedsättning.

Problemet är att en omgivning som består av lekmän sällan kan avgöra om det är ett funktionshinder som kräver stöd och anpassningar som ligger i botten eller om man faktiskt kan ställa krav på att personen accepterar läget/ändrar sitt beteende.

Att personer får vänta alldeles för länge på att vården ska utreda dem för eventuell diagnos löses knappast av att folk utanför vården försöker göra någon slags egen utredning.

 

[MML]

Det är ju skillnad om man diskuterar skola, nöjen eller en arbetsplats.

Nöjen som man betalar för måste ju kunna upplevas av " kunden", annars så är det ju meningslöst för "kunden" att betala för nöjet.

Skolan är enligt lag till för alla och man är tvungen att gå dit. Det gör ju att den också måste passa för alla som är tvugna att gå dit. Ett tvång ger ett stort ansvar för den som utövar tvånget.

En arbetsplats har som uppgift att producera något mot utbetalning av lön till medarbetarna. Och här blir det annorlunda. Det måste finnas en korrelation mellan kostnad (lön) och produktion. En arbetsplats måste alltså få ut vinst från medarbetaren. Även kostnader för anpassningar måste tas med, så att inte arbetsgivaren går back på medarbetaren.

Man kan inte behandla dessa olika situationer på samma sätt.

Det är klart att det är en viss skillnad på olika situationer, men vi har en diskrimineringslag i Sverige som man måste ha med sig. D. v. s. inte heller arbetsgivare får diskriminera någon p. g. a. exempelvis funktionsnedsättning.

Det handlar inte bara om tillgång till nöjen eller att tvingas gå i skolan som barn, utan om rättigheter att vara delaktig i samhället.

 

[Sassy]

Men det kan ju vara så att det finns arbetsuppgifter som ingen egentligen vill göra, men som ändå ska göras. Där en del kollegor tycker det vore väldigt bra om de slapp göra dem helt och hållet. Och inte bryr sig om det innebär att de andra får göra mer av dem.

Där tänker jag att det har betydelse om anledningen att man vill slippa är ett funktionshinder, eller att man inte gillar dem (det gör nästan ingen, men de ingår i jobbet).

Om min chef meddelar att ”Kalle säger att han inte vill rätta tentor, så du får rätta hans tentor också.” så skulle jag protestera. Inte för att jag pinkar revir eller är missunsam, utan för att jag inte har nån lust att göra Kalles uppgifter för att han tycker tentarättning är trist (vem gör inte det).

Fast arbetsledning handlar ju inte om att gå på varje persons idé om vad de vill ha, utan om att just göra en avvägning? I det här fallet skulle Kalle alltså inte vara speciellt välkommen i teamet igen, om uppfattningen är att Kalle inte försöker bidra till helheten. Om det däremot uppstår en situation där chefen säger att Kalle inte kommer ha möjlighet att rätta alla sina tentor och övriga teamet får hjälpas åt att lösa det skulle jag inte ifrågasätta varför, utan lita på att min chef har en god anledning att fatta det beslutet.

Vi har fascinerande nog aldrig några problem med att chefen måste "tvinga" ut uppgifter för att ingen vill göra dem, utan de flesta ser det som rimligt att ta på sig även tråkigare uppgifter. Är det någon grej som faller mellan stolarna frågar man helt enkelt den kollega man tror kan ha tid. På åtta år som projektledare har jag heller aldrig varit med om att någon försökt "smita" från en uppgift, även om det kan bli gjort med mer eller mindre entusiasm.

Sen är ju det här en diskussion som ligger rätt långt ifrån NPF-frågorna. Jag har haft många kollegor med olika diagnoser genom åren, och de har definitivt inte varit överrepresenterade när det gäller att lägga belastning på andra. De flesta har inte heller berättat för alla kollegor om sin diagnos, så jag gissar att det finns en klar bias mot att tro att "de flesta" med adhd/autism märks mycket tydligare än de egentligen gör.

 

[MML]

Ja, och det gäller ju inte bara diagnoser utan även som sagt vem som får sina behov(eller sin vilja) tillgodosedda på en arbetsplats om intressen kolliderar. Få av de chefer jag haft skulle klara av att sålla ut den som verkligen har reella behov från de som låter högst, alternativt vara beredda att ta striden.

Tråkigt att du inte haft mer kompetenta chefer än så.

I skolan ska man ha rätt till stöd och anpassningar oavsett om man har en diagnos eller ej. Även om det kanske inte alltid fungerar i praktiken(och då är det i så fall där felet ligger) så är det vad som gäller.

Personligen tycker jag att det är mer intressant att diskutera hur vuxna förhåller sig till varandra på en arbetsplats.

Ja, det har man rätt till, men det stämmer skrämmande ofta inte överens med hur det ser ut i verkligheten.

Som jag skrev gällde det dock inte bara i skolan, utan nära på överallt. Min uppfattning är att väldigt många är väldigt dåliga på att acceptera människor så som de är, om de inte får en "förklaring" i form av en diagnos. Med den diagnosen kommer då naturligtvis också ofta ett helt gäng fördomar.

Jag tycker att det kan vara intressant att diskutera både hur vuxna och barn med olika funktionsnedsättningar blir bemötta. Den här tråden ligger dock under "Barn", så jag utgår från att det kan vara ett visst intresse av att diskutera (även) utifrån ett barnperspektiv.

Problemet är att en omgivning som består av lekmän sällan kan avgöra om det är ett funktionshinder som kräver stöd och anpassningar som ligger i botten eller om man faktiskt kan ställa krav på att personen accepterar läget/ändrar sitt beteende.

Att personer får vänta alldeles för länge på att vården ska utreda dem för eventuell diagnos löses knappast av att folk utanför vården försöker göra någon slags egen utredning.

Men vem har nämnt någonting om att lekmän ska avgöra det, och/eller att lekmän ska försöka göra någon slags "utredning"?

 

[Dentaku]

Tråkigt att du inte haft mer kompetenta chefer än så.

Jag har haft flera väldigt kompetenta chefer. Dock inte med kunskap att avgöra om ett behov grundar sig i ett funktionshinder eller ej.

(De chefer jag haft som inte velat ta alls i den typen av konflikter har förstås inte varit särskilt kompetenta alls.)

Men vem har nämnt någonting om att lekmän ska avgöra det, och/eller att lekmän ska försöka göra någon slags "utredning"?

Det är ju chefen som ska avgöra vem som har störst behov av anpassning när intressen kolliderar, eller huruvida det handlar om behov eller vilja.

Ingen har nämnt något om att lekmän ska avgöra huruvida det föreligger ett funktionshinder eller utreda om det finns en diagnos(det har jag inte påstått). Men det blir ändå på något sätt lätt följden om chefer förväntas avgöra vilka som har svårast problem och vars behov behöver prioriteras. Dessutom har arbetsgivaren inget lagkrav på att göra några anpassningar för annat än funktionshinder som kommit till hens kännedom.

 

[Inte_Ung]

Det är klart att det är en viss skillnad på olika situationer, men vi har en diskrimineringslag i Sverige som man måste ha med sig. D. v. s. inte heller arbetsgivare får diskriminera någon p. g. a. exempelvis funktionsnedsättning.

Det handlar inte bara om tillgång till nöjen eller att tvingas gå i skolan som barn, utan om rättigheter att vara delaktig i samhället.

På en arbetsplats så måste man vara produktiv också.
Det innebär olika saker på olika ställen.
Men ibland så måste grupparbete fungera och ibland så måste man kunna följa instruktioner under press.
Eller klättra på stegar.

Det fungerar ju därför inte alltid med alla funktionshinder på alla arbetsplatser.

Men det måste det göra i alla skolor.

 

[hundtant]

Jag lider lite med TS, någonstans på sidan 2 så började väl tråden skena? @Hedinn ?

 

[Mabuse]

Jag lider lite med TS, någonstans på sidan 2 så började väl tråden skena? @Hedinn ?

Det är tillåtet för trådar att fortsätta bortom TS, det vet du va?

 

[Monimaker]

Jag tycker om att det kallas nedsättning.

Samma här. När jag gick på universitetet så fick vi lära oss att funktionsvariation var 'den korrekta benämningen' numera så jag använde det begreppet och tyckte att jag var så inkluderande och progressiv jag kunde vara. När jag däremot under min egna autism-utredning och diagnossättning började läsa på mer från personer som har autism så var det en ögonöppnare för mig att de flesta – i mitt fall, det är uppenbarligen olika för alla – i praktiken inte alls uppskattar (avskyr; till och med!) att folk använder begreppet funktionsvariation när de talar om deras diagnos, utan att de upplever det som att det bagatelliserar deras upplevelse och kamp. Det måste jag ändå respektera och förhålla mig till utan att försöka rätta dem eller invalidera deras åsikt genom att återupprepa ett begrepp som väcker negativa känslor om jag är medveten om att risken föreligger.

För mig är det en nedsättning och jag önskar att den benämns som sådan i mitt fall. Jag är glad att vården har använt det begreppet istället för funktionsvariation då jag känner att det ger mer 'tyngd' åt min dagliga kamp och varför vissa saker i vardagen inte fungerar för just mig. Gör det mig till en sämre människa med reducerat människovärde? Nej, absolut inte i mina ögon i alla fall.

Nu svarar jag på detta direkt jag såg det utan att ha läst tråden till slutet – om det är alltför OT eller irrelevant ber jag om ursäkt.

 

[TinyWiny]

Hur tänker du att man skall dela upp folk som skall ta ansvaret för att vara smidiga i sin interaktion med andra från dem som kan bullra på och skall tas hänsyn till?

Vem är den personen som skall vara normalt hövlig och smidig och vem är det som skall slippa det ansvaret?
Och vad händer när flera personer har svårigheter utan diagnos och ingen av dem klarar av att vara smidiga och "normalt" hövliga, vad det nu är?

Vad är en "normal" människa som i alla lägen skall klara av att vara krockkudde åt dem som har olika svårigheter?

Alla tar sitt ansvar och gör så gott de kan.

 

[TinyWiny]

Fast grejen är ju just att det ”normala” inte riktigt funkar när man har NPF? Dvs, man funkar lite annorlunda.

Självklart är jag normalt hövlig och smidig. Men det hjälper ju att veta att någon har ett funktionshinder, på samma sätt som det hjälper om man vet att någon ser eller hör illa. Naturligtvis skulle man såsmåningom märka det ändå, att den här personen hör ju dåligt, det är därför hen ignorerar mig. Eller den här personen är dement, det är därför den berättar samma sak en gång till. Eller vad det nu är. Det förenklar tillvaron om man får veta varför någon gör som den gör, snarare än att omgivningen mödosamt ska pussla ihop att den här personen är inte oförskämd eller tycker illa om mig, hen har autism.

Nu säger du samma sak själv som jag har sagt hela tiden. Du behöver veta det du behöver. Du behöver inte veta någon diagnos. Du behöver veta att x behöver samma rutiner te x eller att y behöver stänga ute omgivningen ibland eller vad det nu kan vara du behöver veta. Istället vill du veta en diagnos som inte säger något om vad du behöver veta utan enbart plockar fram fördomarna du har och du utgår ifrån något som kanske inte alls stämmer. (Alla har fördomar om allt så inget utpekande eller så mot dig.)