Funktionsnedsättning på arbetsplatsen utbruten frånÖppenhet kring NPF-diagnoser?

Det är så intressant tycker jag, för jag förstår liksom inte det behovet - hur kan någon vilja umgås/prata med någon som inte vill? Hur kan man få något positivt ur det?
Många människor lider av någon sorts inre ensamhet.
De behöver spegla sig i andra människor för att känna att de existerar och har ett värde.
De kan inte sitta för sig själva och underhålla sig med sina egna tankar.
Allt som finns är vad som händer omkring dem och vad de gör.
Typ "syns inte - finns inte" som även blir "pratar inte - finns inte".

Jag som har ett mycket rikt inre liv har haft svårt att förstå det där.
Ensam? Jag? Tråkigt? Vaddå? Jag har ju massor av otänkta tankar att tänka klart.
 
Många människor lider av någon sorts inre ensamhet.
De behöver spegla sig i andra människor för att känna att de existerar och har ett värde.
De kan inte sitta för sig själva och underhålla sig med sina egna tankar.
Allt som finns är vad som händer omkring dem och vad de gör.
Typ "syns inte - finns inte" som även blir "pratar inte - finns inte".

Jag som har ett mycket rikt inre liv har haft svårt att förstå det där.
Ensam? Jag? Tråkigt? Vaddå? Jag har ju massor av otänkta tankar att tänka klart.

Vad bra förklarat! Jag är som du, det är jävligt mycket som pågår därinne och så finns ju bukefalos och andra textbaserade sociala utrymmen också 😅.

För övrigt så jobbar jag numera (igen) som personlig assistent. Jag har inget problem med småprat på jobbet när det är det jag faktiskt har betalt för. All min energi på arbetstid är då dedikerad till att vara en sällskapsdam, och det är inga problem alls. Det blir mycket vilopauser också, i en lugn miljö. Passar mig fint, även om det är låg lön och noll löneutveckling.
 
Det var väl ändå inte riktigt så jag skrev?

Jag håller med dig om att det är förståelsen som är problemet. Att många anser att ett särskilt behov eller "avvikande" från normen ska behöva förklaras med en NPF-diagnos för att (kanske, efter personens egen bedömning utifrån given information) kunna mötas med förståelse. Jag tycker att det är sorgligt att det så ofta är så. Att det är mer acceptabelt att säga "Jag har autism, så jag kan vara lite socialt klumpig" än att säga "Jag kan ha lite svårt med det sociala i bland".

Jag tycker att det är sorgligt och tråkigt för att det både bidrar till att stigmatisera NPF-diagnoser (det är ju bara personer som är "konstiga"/avvikande/har lite ovanligare behov som behöver "ursäkta sig" med sin diagnos) och gör att många fortsätter att ha fördomar om hur personer med t. ex. autism och/eller ADHD "är".

Jag tycker att det borde vara lika självklart att acceptera och visa förståelse för "För mig är det väldigt viktigt att få sitta på just den platsen på våra möten, och jag koncentrerar mig bättre om jag pillar på den här fidget spinnern under tiden du pratar" oavsett om personen har en NPF-diagnos som hen är öppen med, eller om hen inte är öppen med en eventuell diagnos eller helt enkelt inte har någon diagnos men ändå har vissa lite mer "ovanliga" behov.
Jag har viss typ av problematik som bör ses som en funktionsnedsättning, dock inte pga npf. Jag har noterat hur mycket bättre förståelsen för min problematik är när människor får förklaringen på varför det krävs viss typ av anpassning i vissa situationer eller att det tar lite längre tid för mig att komma in i nya rutiner innan jag kan släppa mitt anteckningsblock etc. Samtidigt ser jag också att jag själv har lättare att sätta mina egna behov åt sidan när en annan menar att denne behöver anpassning x och y (som inte alls stämmer överens med mina behov) för att dennes npf kräver att det funkar så. Inte direkt hälsosamt för mig som blir dålig av det men hade personen bara sagt att det är viktigt för denne utan npf-argumentet hade det ju resulterat i en diskussion om vilka behov som går först i de fall behoven krockar. Jag personligen hade t.ex blivit extremt störd av att se eller höra en fidget spinner när jag pratar, oavsett personens behov. Hade personen sagt att behovet finns pga en diagnos hade jag verkligen ansträngt mig till tusen för att försöka hålla tråden med risk för att resten av dagen blir förstörd, medan en person som inte kunnat motivera det med diagnos kanske blivit ombedd att ta bort den pga min egen funktionsnedsättning.
 
Inte i de kretsar jag är iaf. Jag vet ingen som tycker att det är ett korrekt uttryck. Främst kanske eftersom uttrycket är rätt nedsättande, vilket inte alltid stämmer. Det finns många med ADHD/autism som fungerar bättre i vissa situationer än vad neurotypiska gör. Därav passar variation bättre, det är ju inte så att vi är sämre på allt.

Det är intressant det där tycker jag. Vad som är korrekt och inte känns väldigt individuellt. I min krets kan jag inte minnas att det satts någon stämpel på, men för min del är min NPF helt klart en funktionsnedsättning.

Jag försökte länge se det som en funktionsvariation just för att göra det lite mer.. positivt?, men för mig känns det inte rätt. Jag har en nedsättning. Det ligger ingen värdering i det, mina svårigheter är bara mycket tydligare en nedsättning än en variation. Kanske hade jag känt att variation ”passar bättre” om jag vore mer fungerande, men det finns helt enkelt för mycket bundet till min NPF som är svårt för mig. Men där har vi ju det individuella.

Däremot blir jag glad om funktionshinder försvinner helt, och när folk pratar om NPF som sjukdomar.
 
När jag läser här så verkar det finnas två typer? Antingen Npf-are eller ”normala” som är skitstövlar om man inte anpassar sig till npf-are fast helst ska man inte få veta att det finns en diagnos?
Men en npf-are kan inte vara en skitstövel också?
Sedan tolkar jag det som att npf-are verkar tro att de utan diagnos är lika varandra? Nej, alla är ju individer! Att hålla på och stöpa in folk ”de fungerar så” håller väl ändå inte?
Jag har ingen diagnos (ännu?) men jag behöver sova efter mitt jobb för jag är helt utpumpad. Då har jag ”kontorsjobb”. En kompis jobbar i mycket tuffare miljö och den har inga problem med att hitta på hundra saker efter jobbet.
Men är allt detta ens viktigt? Är det inte viktigare att faktiskt respektera varandra rakt av?
 
När jag läser här så verkar det finnas två typer? Antingen Npf-are eller ”normala” som är skitstövlar om man inte anpassar sig till npf-are fast helst ska man inte få veta att det finns en diagnos?
Men en npf-are kan inte vara en skitstövel också?
Sedan tolkar jag det som att npf-are verkar tro att de utan diagnos är lika varandra? Nej, alla är ju individer! Att hålla på och stöpa in folk ”de fungerar så” håller väl ändå inte?
Jag har ingen diagnos (ännu?) men jag behöver sova efter mitt jobb för jag är helt utpumpad. Då har jag ”kontorsjobb”. En kompis jobbar i mycket tuffare miljö och den har inga problem med att hitta på hundra saker efter jobbet.
Men är allt detta ens viktigt? Är det inte viktigare att faktiskt respektera varandra rakt av?

Jag håller med dig om att det är så svartvitt som det framstår här, dessutom är inte en npf-diagnos ett binärt tillstånd utan det är en skala och uppnår man tillräckligt många kriterier i tillräckligt hög grad så kan man få en diagnos. Alla ligger vi någonstans på skalan och man kan ha svårare eller lättare grad av npf.

Och jo såklart kan även folk med npf bete sig rakt av illa. Men jag upplever nog inte att folk brukar göra det , med eller utan npf. Jag träffar ytterst sällan på "skitstövlar" varken privat eller å jobbet. De gånger jag upplevt att någon betett sig riktigt illa så har det legat psykisk ohälsa bakom.
 
När jag läser här så verkar det finnas två typer? Antingen Npf-are eller ”normala” som är skitstövlar om man inte anpassar sig till npf-are fast helst ska man inte få veta att det finns en diagnos?
Men en npf-are kan inte vara en skitstövel också?
Sedan tolkar jag det som att npf-are verkar tro att de utan diagnos är lika varandra? Nej, alla är ju individer! Att hålla på och stöpa in folk ”de fungerar så” håller väl ändå inte?
Jag har ingen diagnos (ännu?) men jag behöver sova efter mitt jobb för jag är helt utpumpad. Då har jag ”kontorsjobb”. En kompis jobbar i mycket tuffare miljö och den har inga problem med att hitta på hundra saker efter jobbet.
Men är allt detta ens viktigt? Är det inte viktigare att faktiskt respektera varandra rakt av?

Jag håller med dig om att det är så svartvitt som det framstår här, dessutom är inte en npf-diagnos ett binärt tillstånd utan det är en skala och uppnår man tillräckligt många kriterier i tillräckligt hög grad så kan man få en diagnos. Alla ligger vi någonstans på skalan och man kan ha svårare eller lättare grad av npf.

Och jo såklart kan även folk med npf bete sig rakt av illa. Men jag upplever nog inte att folk brukar göra det , med eller utan npf. Jag träffar ytterst sällan på "skitstövlar" varken privat eller å jobbet. De gånger jag upplevt att någon betett sig riktigt illa så har det legat psykisk ohälsa bakom.
Jag tycker ingen har uttalat sig såhär som ni påstår.

Och nej, det är inte så att alla har lite ADHD eller är lite autistiska eller dyslektiska.

Jag vill ffa. ge @MML och @MiaMia en eloge för era fantastiskt tålmodiga, välinformerade och empatiska inlägg i den här tråden.

Många av de röster som tycker att folk bara ska berätta om sin diagnos då uttrycker samtidigt attityder som gör det mindre tryggt och hållbart för folk att vara öppna. Lite ödmjukhet i vad man begär av andra som är eller görs sårbara på ett sätt man själv aldrig behöver uppleva hade varit en bra grej.
 
En person som inspirerat mig är Temple Grandin. Hon är en amerikansk forskare och aktivist som har autism. Det finns många intervjuer med henne på nätet och jag tycker hon är så klok. Hennes liv finns också dramatiserat i en film. Kan rekommenderas!
 
Om jag kommit in i ett fikarum och någon satt helt ensam och inte pratade med någon så hade jag blivit fundersam om personen i fråga var utstött (mobbad). Eller kanske att personen var arg på mig/oss.

Bara jag vet att allt är ok så ska alla givetvis få tillbringa sin rast precis som de själva vill. Om någon vill vara tyst och bara greja med mobilen så ska de få göra detta utan att någon är och tjatar på dem.

Bara man vet att ensamheten/tystnaden är självvald så tycker jag att det är viktigt att man respekterar detta.
 
Hur skulle du reagera om du utan motivering fick till dig att du måste lyssna på kollega X när denne pratar? Varför är ditt behov av tystnad viktigare än dennes behov att försöka prata med dig? …
Jag har full förståelse för att stökiga miljöer är påfrestande, det är bara inte alltid så enkelt som att man bara har en persons behov att ta hänsyn till.

Är det så att kollega X vet om att du pga en viss anledning inte orkar kommunicera hela tiden och du vet om att kollega X lätt känner sig socialt isolerad om någon inte vill prata med denne pga andra anledningar så är det lättare att komma överens om när du ska få ”andningshål” och när kollega X kan få prata.
Jag tänker att det faktiskt är skillnad på om det är arbetstid eller ens egna tid det gäller, de flesta av oss har obetald lunch. Om folk har olika behov av kommunikation under arbetstid så får man kompromissa. Men under lunchen så har kollegan inte någon rätt att kräva kommunikation.
Jag är ofta väldigt osocial på lunch, och det brukar faktiskt inte vara några större problem att få folk att förstå det, och lämna mig ifred i alla fall på mindre arbetsplatser. Det har faktiskt blivit mycket lättare sedan smartphones gjorde sitt intåg.
 
Sedan tolkar jag det som att npf-are verkar tro att de utan diagnos är lika varandra? Nej, alla är ju individer! Att hålla på och stöpa in folk ”de fungerar så” håller väl ändå inte?
Så tycker verkligen inte alla. Jag är emot benämningen funktisonvariation och säger mycket hellre funktionsnedsatt, funktionsvariationer hör dom "normala" till tycker jag. För där varierar det något otroligt vad folk utan funktionsnedsättningar behöver för att klara alla måsten i livet.

Sen finns det såklart variatoner hos dom funktionsnedsatta också.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Mitt ena barn utreddes under försommaren och diagnosticerades med medelsvår ADHD samt autism grad 1. Hen är 7 år så ganska liten, och...
2
Svar
28
· Visningar
6 230
Senast: Snurrfian
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok När man ska jobba med och stötta människor i lång arbetslöshet och behov av särskilt stöd att komma ut på arbetsmarknaden, pga...
Svar
0
· Visningar
432
Senast: IngelaH
·
Träning Jag har rätt nyligen (i våras) fått en ADHD-diagnos, som vuxen (snart 30). Jag hade aldrig ens tänkt tanken att jag kunde ha ADHD förrän...
2 3
Svar
47
· Visningar
4 803
Senast: Fazeem
·
Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
6 139
Senast: Grazing
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp