Funktionsnedsättning på arbetsplatsen utbruten frånÖppenhet kring NPF-diagnoser?

[Palermo]

Nu säger du samma sak själv som jag har sagt hela tiden. Du behöver veta det du behöver. Du behöver inte veta någon diagnos. Du behöver veta att x behöver samma rutiner te x eller att y behöver stänga ute omgivningen ibland eller vad det nu kan vara du behöver veta. Istället vill du veta en diagnos som inte säger något om vad du behöver veta utan enbart plockar fram fördomarna du har och du utgår ifrån något som kanske inte alls stämmer. (Alla har fördomar om allt så inget utpekande eller så mot dig.)

Men det finns ju faktiskt personer som på fullt allvar verkar tro att deras behov och känslor är större och viktigare än andras. Det skulle kunna gälla den där stolen. För mig skulle det göra skillnad om jag visste att det handlade om en diagnostiserad funktionsnedsättning av något slag, och inte bara om att någon är extra självupptagen.

Jag skulle troligen lämna den där stolen till den andra personen i båda fallen, för att det verkar enklast för mig. Men mina tankar om de båda situationerna skulle skilja sig mycket åt.

 

[TinyWiny]

Så länge båda gör sitt bästa ser jag det inte som ett jätteproblem du försöker prata högre, kollegan kanske ska ha hörapparat

Hörapparater ger inte normal hörsel. Det kan ändå vara ett problem om den ene inte hör och den andre inte kan titta på den hen pratar med och/eller prata tydligt/så högt att hen hörs. Ett jätteproblem faktiskt. Beroende på hur de två är som personer kan det bli ett riktigt arbetsmiljöproblem. Den som hör dåligt/är döv kan som vem som helst rycka på axlarna och tycka att det är andras problem att lösa eller så kan hen kämpa sig blå för att höra/läsa på läpparna vad som sägs och är fullkomligt dränerad pga det. Den som inte kan titta på och/eller tala tydligt/högre kan också rycka på axlarna och tycka att det är andras problem att lösa eller så bestämmer de två att den hörselskadade läser på läpparna men den som pratar behöver enbart vara vänd så att den hörselskadade kan läsa på läpparna eller att den som inte kan tala tydligt/högre går närmare den hen pratar med.

 

[Luff]

Jag hör ju dåligt och har en kollega som gillar att ha bakgrundsmusik i skolmatsalen (gymnasieinternat). Jag har upprepade gånger förklarat för henne att jag ju inte hör vad eleverna säger om det är på för högt. Vårt jobb inkluderar att sitta med eleverna vid måltider. Det finns faktiskt ingen anledning alls att ha på musiken men är det på låg nivå så funkar det för mig. Vi kommer överrens suberbt i alla andra situationer men detta blir ofta sura miner runt. Hon hindrar ju mig rent praktiskt att utföra mitt jobb. Jag går ju helt enkelt o sänker men det är ju så himla onödigt.

 

[TinyWiny]

Men det finns ju faktiskt personer som på fullt allvar verkar tro att deras behov och känslor är större och viktigare än andras. Det skulle kunna gälla den där stolen. För mig skulle det göra skillnad om jag visste att det handlade om en diagnostiserad funktionsnedsättning av något slag, och inte bara om att någon är extra självupptagen.

Jag skulle troligen lämna den där stolen till den andra personen i båda fallen, för att det verkar enklast för mig. Men mina tankar om de båda situationerna skulle skilja sig mycket åt.

Ja det finns det. Det finns as och det finns de som försöker tills de kollapsar och allt däremellan. För mig skulle det inte göra någon skillnad alls om någon har en diagnos eller inte och jag har svårt att hitta någon orsak till varför det skulle spela någon roll för någon. Ber någon mig vänligt är det inga problem. Eller bara att någon säger, "du, Kalle behöver/brukar/vill sitta där." Då hade jag tackat hen och sagt, inga problem.

 

[Angel]

Nu säger du samma sak själv som jag har sagt hela tiden. Du behöver veta det du behöver. Du behöver inte veta någon diagnos. Du behöver veta att x behöver samma rutiner te x eller att y behöver stänga ute omgivningen ibland eller vad det nu kan vara du behöver veta. Istället vill du veta en diagnos som inte säger något om vad du behöver veta utan enbart plockar fram fördomarna du har och du utgår ifrån något som kanske inte alls stämmer. (Alla har fördomar om allt så inget utpekande eller så mot dig.)

Min erfarenhet är att det här fungerar riktigt dåligt i praktiken. Insatser för att underlätta för någon med speciella behov fungerar enormt mycket bättre för de som är öppna med varför. Oavsett om det är en sjukdom, övrig diagnos eller jobbig hemsituation. Helt enkelt för att anpassningen oftast kräver någon form av ansträngning från kollegorna och för att det inte ska upplevas orättvist är "varför" en väldigt stor pusselbit. Att bara bli tillsagt att x ska göra y är fullt lagligt och på pappret helt rätt men det skapar allt som ofta osämja i gruppen.

 

[hundtant]

Det är tillåtet för trådar att fortsätta bortom TS, det vet du va?

Moderatorer delar trådar ibland när de går för långt från ts, som de gjorde med den här, det vet du va?

 

[Palermo]

Ja det finns det. Det finns as och det finns de som försöker tills de kollapsar och allt däremellan. För mig skulle det inte göra någon skillnad alls om någon har en diagnos eller inte och jag har svårt att hitta någon orsak till varför det skulle spela någon roll för någon. Ber någon mig vänligt är det inga problem. Eller bara att någon säger, "du, Kalle behöver/brukar/vill sitta där." Då hade jag tackat hen och sagt, inga problem.

Fast i exemplet med stolen var det ju en person som mer eller mindre kollapsade och inte kunde äta sin lunch. Jag håller därför öppet för att det var svårt för den personen att lugnt och stillsamt be om att få just den platsen när den nu var upptagen.

Annars håller jag väl med dig. Jag skulle ha lämnat från mig platsen oavsett, därför att det verkar vara det enklaste för mig själv. Även om jag själv också tyckte att just den platsen var bäst av någon anledning.

 

[Mabuse]

Fast i exemplet med stolen var det ju en person som mer eller mindre kollapsade och inte kunde äta sin lunch. Jag håller därför öppet för att det var svårt för den personen att lugnt och stillsamt be om att få just den platsen när den nu var upptagen.

Annars håller jag väl med dig. Jag skulle ha lämnat från mig platsen oavsett, därför att det verkar vara det enklaste för mig själv. Även om jag själv också tyckte att just den platsen var bäst av någon anledning.

När jag gick gymnasiet hade vi fasta platser i kemisalen. I början på en termin satte jag mig på en plats rätt långt fram, för jag ville höra och se ordentligt vad läraren gjorde. En kille i min klass bad mig då flytta mig till en plats längst bak som var ledig, så han kunde få den platsen där man såg ordentligt. Detta eftersom han hade chans på högsta betyg i kemi, och därför behövde se till så han inte missade nåt så han kunde få det. Han tyckte därför han behövde platsen bättre än mig.

Skulle du ha lämnat ifrån dig platsen i det läget?

För mig är det inte så glasklart att man alltid bör sätta andras behov framför sina egna, bara de ber om det.

 

[skiesabove]

Min erfarenhet är att det här fungerar riktigt dåligt i praktiken. Insatser för att underlätta för någon med speciella behov fungerar enormt mycket bättre för de som är öppna med varför. Oavsett om det är en sjukdom, övrig diagnos eller jobbig hemsituation. Helt enkelt för att anpassningen oftast kräver någon form av ansträngning från kollegorna och för att det inte ska upplevas orättvist är "varför" en väldigt stor pusselbit. Att bara bli tillsagt att x ska göra y är fullt lagligt och på pappret helt rätt men det skapar allt som ofta osämja i gruppen.

Det här fattar jag inte. Varför vuxna människor tycker att det är Orättvist med att folk är olika och har olika behov.

Jag har varit med om kollegor (vuxna, neurotypiska) som tycker att det är orättvist om jag sitter och gör ingenting om jag blir klar med arbetsuppgiften före dom. Trots att dom har samma uppgift. Dvs, för att jag kunde läsa och skriva snabbare tyckte dom att jag skulle göra MER arbete än dom, så det inte blev "orättvist".

Jag tycker det är mellanstadiefasoner.

Samma sak i lunchrummet, varför ska man behöva slänga fram en diagnos för att få sitt behov av att äta lunch utan att prata, respekterat? Jag provade med bok, med hörlurar, folk sket fullständigt i det även när jag sa det tydligt. Det slutade med att jag allt oftare åt i bilen. Kollegorna tyckte att deras behov av att prata med mig var viktigare än mitt behov av att spara energi för att klara en arbetsdag.

 

[Palermo]

När jag gick gymnasiet hade vi fasta platser i kemisalen. I början på en termin satte jag mig på en plats rätt långt fram, för jag ville höra och se ordentligt vad läraren gjorde. En kille i min klass bad mig då flytta mig till en plats längst bak som var ledig, så han kunde få den platsen där man såg ordentligt. Detta eftersom han hade chans på högsta betyg i kemi, och därför behövde se till så han inte missade nåt så han kunde få det. Han tyckte därför han behövde platsen bättre än mig.

Skulle du ha lämnat ifrån dig platsen i det läget?

För mig är det inte så glasklart att man alltid bör sätta andras behov framför sina egna, bara de ber om det.

Det handlar för mig inte så mycket om andras behov framför mina. Snarare om att jag i de flesta slag om en stol väljer det som för mig är minsta motståndets lag. I ditt exempel hoppas jag att jag hade suttit kvar på platsen. Där hade det ju också haft lite att göra med min status i klassen (vill inte att de andra hunsar runt med mig) och lite om kön (vill inte att killar är viktigare än tjejer).

 

[Sassy]

Det här fattar jag inte. Varför vuxna människor tycker att det är Orättvist med att folk är olika och har olika behov.

Jag har varit med om kollegor (vuxna, neurotypiska) som tycker att det är orättvist om jag sitter och gör ingenting om jag blir klar med arbetsuppgiften före dom. Trots att dom har samma uppgift. Dvs, för att jag kunde läsa och skriva snabbare tyckte dom att jag skulle göra MER arbete än dom, så det inte blev "orättvist".

Jag tycker det är mellanstadiefasoner.

På min arbetsplats (och faktiskt så gott som alla arbetsplatser jag varit på, allt från på golvet i industri, restaurang och forskning) hjälper man andra om man har tomt på eget bord. Man har förvisso ansvar för att se till att det egna ansvarsområdet är klart i tid, men i övrigt är det vår enhet och därmed vårt ansvar att se till att gruppen presterar så bra som möjligt.

(Jag har givetvis inte kompetens att göra analysjobbet som mina kollegor är specialiserade på, men jag kan kratta manegen så mycket som möjligt genom att göra deras administration, korrläsning, tillgänglighetsanpassning och annat "skitgöra" om de har mycket att göra och jag är färdig med mitt.)

Det funkar såklart bara om man har ett team som inte består av mestadels skitstövlar, men av någon anledning har jag i princip inte varit i något sådant team någon längre tid på mina 20 år i yrkeslivet.

 

[Sassy]

Om du visste hur många barn och ungdomar som är odiagnostiserade. Jag jobbar ju med gymnasieelever. Varje år på internatet så upptäcker vi elever som har mycket svårt att klara vardagen. Föräldrar har anpassat sig och i skolan har det presterats som det ska. Vi urskiljer fort, på grund av erfarenhet, vilka som är lite väl curlade och vilka som har behov av anpassningar och lite mer instruktioner. Någon vägrar att göra rent diskbänken i sitt boende. När vi trycker på inser vi att begreppet göra rent är alldeles för ospecifikt. Så vi får visa. Sen var det inga problem.

Jag tror att jag knappt känner någon som fått diagnos innan vuxen ålder, trots fler än 10 i kretsen av kompisar och kollegor. De flesta har fått diagnos i samband med utbrändhet i någon form, från 20-års åldern till efter 40. Männen har fått diagnos tidigare än kvinnorna. Majoriteten har akademisk utbildning och sköter jobb (åtminstone på deltid) och i många fall familj och få ser utifrån vilket kaos och vilken kamp det kan vara på insidan.

Många har inte ens tänkt att det kunde ligga ett funktionshinder bakom att de "bara inte kan göra" det som "vuxna kan", förrän någon känt igen mönstret och ställt frågan. I något fall har vuxna fått diagnosen efter att deras barn gått igenom utredning. Barnen har haft turen att ha kunniga vuxna i skola eller förskola, och blivit uppfångade istället för klassade som "ouppfostrade".

 

[grodan21]

Jag tror att jag knappt känner någon som fått diagnos innan vuxen ålder, trots fler än 10 i kretsen av kompisar och kollegor. De flesta har fått diagnos i samband med utbrändhet i någon form, från 20-års åldern till efter 40. Männen har fått diagnos tidigare än kvinnorna. Majoriteten har akademisk utbildning och sköter jobb (åtminstone på deltid) och i många fall familj och få ser utifrån vilket kaos och vilken kamp det kan vara på insidan.

Många har inte ens tänkt att det kunde ligga ett funktionshinder bakom att de "bara inte kan göra" det som "vuxna kan", förrän någon känt igen mönstret och ställt frågan. I något fall har vuxna fått diagnosen efter att deras barn gått igenom utredning. Barnen har haft turen att ha kunniga vuxna i skola eller förskola, och blivit uppfångade istället för klassade som "ouppfostrade".

Jag fick Asperger diagnos när jag var tretton.

 

[nullo-modo]

Men du kan ju inte ha gått igenom ett helt arbetsliv på kvalificerade jobb utan att se att man hela tiden i arbetsledningen balanserar olika förmågor och svagheter??

Min erfarenhet är mer att många är konflikträdd och väljer att gå vägen som ger minst motstånd. Skrika, gapa och slå sönder betalar sig lika så dra på benen för då vet chefen att det inte är någon idé att fråga den personen om det är bråttom med något utan är alltid samma som får avbryta för att göra det som är bråttom.

 

[skiesabove]

På min arbetsplats (och faktiskt så gott som alla arbetsplatser jag varit på, allt från på golvet i industri, restaurang och forskning) hjälper man andra om man har tomt på eget bord. Man har förvisso ansvar för att se till att det egna ansvarsområdet är klart i tid, men i övrigt är det vår enhet och därmed vårt ansvar att se till att gruppen presterar så bra som möjligt.

Jag syftar alltså på att en del tar låååång tid på sig att läsa och skriva men kan göra det hela tiden, medans andra är jättesnabba på att läsa och skriva men behöver en paus efter det.

Den som skriver snabbt på tangentbord kan alltså göra MER arbete än den som kör pekfingervalsen, på kortare tid. Blir det inte en orättvis belastning då om den snabbare ombes göra ännu mer jobb?

För mig åtminstone ledde det till rejäl utbränning efter två år. Jag gjorde mitt eget bord, hjälpte med andras, tog dom stora projekten, hjälpte städteamet, hjälpte receptionen... Jag körde på i 200% för att det inte sågs som acceptabelt med "idle hands", och min hjärna är snabb som fan.

 

[nullo-modo]

På min arbetsplats (och faktiskt så gott som alla arbetsplatser jag varit på, allt från på golvet i industri, restaurang och forskning) hjälper man andra om man har tomt på eget bord. Man har förvisso ansvar för att se till att det egna ansvarsområdet är klart i tid, men i övrigt är det vår enhet och därmed vårt ansvar att se till att gruppen presterar så bra som möjligt.

(Jag har givetvis inte kompetens att göra analysjobbet som mina kollegor är specialiserade på, men jag kan kratta manegen så mycket som möjligt genom att göra deras administration, korrläsning, tillgänglighetsanpassning och annat "skitgöra" om de har mycket att göra och jag är färdig med mitt.)

Det funkar såklart bara om man har ett team som inte består av mestadels skitstövlar, men av någon anledning har jag i princip inte varit i något sådant team någon längre tid på mina 20 år i yrkeslivet.

Anledningen till varför jag inte tänker vara kvar på nuvarande jobb nästa år, varför ska jag först göra mitt jobb och sedan andras för jag är effektiv och till råga på allt så har dom som jag hjälper med uppgifterna för att dom inte kan eller hinner har högre lön pga varit på arbetsplatsen längre.

På kvällen älskar jag jobbet då vi är 2 och är lika då igen är snabbare eller långsammare än den andra så fördelningen blir inte skev.

 

[Enya]

Samma här. När jag gick på universitetet så fick vi lära oss att funktionsvariation var 'den korrekta benämningen' numera så jag använde det begreppet och tyckte att jag var så inkluderande och progressiv jag kunde vara. När jag däremot under min egna autism-utredning och diagnossättning började läsa på mer från personer som har autism så var det en ögonöppnare för mig att de flesta – i mitt fall, det är uppenbarligen olika för alla – i praktiken inte alls uppskattar (avskyr; till och med!) att folk använder begreppet funktionsvariation när de talar om deras diagnos, utan att de upplever det som att det bagatelliserar deras upplevelse och kamp. Det måste jag ändå respektera och förhålla mig till utan att försöka rätta dem eller invalidera deras åsikt genom att återupprepa ett begrepp som väcker negativa känslor om jag är medveten om att risken föreligger.

För mig är det en nedsättning och jag önskar att den benämns som sådan i mitt fall. Jag är glad att vården har använt det begreppet istället för funktionsvariation då jag känner att det ger mer 'tyngd' åt min dagliga kamp och varför vissa saker i vardagen inte fungerar för just mig. Gör det mig till en sämre människa med reducerat människovärde? Nej, absolut inte i mina ögon i alla fall.

Nu svarar jag på detta direkt jag såg det utan att ha läst tråden till slutet – om det är alltför OT eller irrelevant ber jag om ursäkt.

Jag håller med dig här. Även jag har stött på människor som använder funktionsvariation om mina funktionsnedsättningar och jag avskyr det faktiskt. Det är verkligen ingen variation att inte ha full hörsel eller full syn, att ha migrän och epilepsi, att ha en hjärna som pga allt detta går på högvarv och har svårt att sortera intryck för den överarbetar som kompensation för syn och hörsel, och att ha arbetsanpassning osv. Jag tolkar funktionsvariation sm variation i det normala och för mig är detta bara nedsättningar, att vara dövblind kan aldrig bli, för mig, en variation i det normala.

Men sämre människa? Det tycker inte jag.

 

[Masqueradee]

Jag syftar alltså på att en del tar låååång tid på sig att läsa och skriva men kan göra det hela tiden, medans andra är jättesnabba på att läsa och skriva men behöver en paus efter det.

Den som skriver snabbt på tangentbord kan alltså göra MER arbete än den som kör pekfingervalsen, på kortare tid. Blir det inte en orättvis belastning då om den snabbare ombes göra ännu mer jobb?

För mig åtminstone ledde det till rejäl utbränning efter två år. Jag gjorde mitt eget bord, hjälpte med andras, tog dom stora projekten, hjälpte städteamet, hjälpte receptionen... Jag körde på i 200% för att det inte sågs som acceptabelt med "idle hands", och min hjärna är snabb som fan.

Är lite samma. Har insett att jag aktivt måste matcha andras arbetsprocess för jag vet inte på hur många ställen jag är klar flera timmar innan andra. Minns en tjänst jag hade där vi hade x-antal grejer att göra varje dag. Ingen speciell ordning, men det skulle göras just den dagen. Kollegor klagade över att det var så mycket att göra, man aldrig han sitta ned och vila. Jag var klar vid 11 om jag började 08 för att jag är otroligt snabb att se hur jag kan effektivisera ned saker, typ ta med allt du behöver för uppgift två och tre när du går iväg för att göra uppgift ett för att slippa gå tillbaka, eller göra grej fyra medan grej tre laddar.
Länge har jag varit den som förutom mina arbetsuppgifter coachar och hjälper till med de mest basic grejerna kollegorna inte hinner med, men jag har slutat. De får söka i dokumenten precis som jag, de får fråga IT eller tänka själva. Jag orkar inte med en tredje sjukskrivning pga utmattning innan 35 års ålder.

 

[Angel]

Det här fattar jag inte. Varför vuxna människor tycker att det är Orättvist med att folk är olika och har olika behov.

Jag har varit med om kollegor (vuxna, neurotypiska) som tycker att det är orättvist om jag sitter och gör ingenting om jag blir klar med arbetsuppgiften före dom. Trots att dom har samma uppgift. Dvs, för att jag kunde läsa och skriva snabbare tyckte dom att jag skulle göra MER arbete än dom, så det inte blev "orättvist".

Jag tycker det är mellanstadiefasoner.

Samma sak i lunchrummet, varför ska man behöva slänga fram en diagnos för att få sitt behov av att äta lunch utan att prata, respekterat? Jag provade med bok, med hörlurar, folk sket fullständigt i det även när jag sa det tydligt. Det slutade med att jag allt oftare åt i bilen. Kollegorna tyckte att deras behov av att prata med mig var viktigare än mitt behov av att spara energi för att klara en arbetsdag.

Mentaliteten att göra någonting som blir en ansträngning för vissa personer bara för att chefen säger det utan en motivering och köpa att det är en bra idé utan att ifrågasätta eller klaga finns helt enkelt inte idag i det svenska arbetslivet. Inget konstigt egentligen. De få människor idag som vill hjälpa andra hela tiden blir rätt snabbt utbrända och som ung är det socialt accepterat att man kan eller ska ifrågasätta allt både hemma och i skolan.

I ett väl ihopsvetsat team fungerar det ofta bra med hjälpsamhet och hänsyn bara för att någon ber om det men det är svårt att få till. Speciellt i branscher med hög personalomsättning.

 

[Sassy]

Jag syftar alltså på att en del tar låååång tid på sig att läsa och skriva men kan göra det hela tiden, medans andra är jättesnabba på att läsa och skriva men behöver en paus efter det.

Den som skriver snabbt på tangentbord kan alltså göra MER arbete än den som kör pekfingervalsen, på kortare tid. Blir det inte en orättvis belastning då om den snabbare ombes göra ännu mer jobb?

Om du jobbar snabbt men behöver mer pauser för att inte krascha skulle jag snarare säga att du har en annan typ av pacing än den som jobbar långsammare men kan hålla på länge i kontinuerligt tempo. Det jag mäter i arbetstakt är hur mycket man kan få gjort per arbetsvecka, projektperiod eller vad man nu har för ramar. Inte vad man kan klocka in under en fokuserad tid men inte i längden.

Arbetstempot måste ju jämföras under förutsättningar som man kan hålla i längden. Har man ett tempo som gör att man kraschar jobbar man på överkapacitet och det är absolut inte det jag syftar på.

(Jag är själv typen som läser och skriver snabbt och behöver mer återhämtning. Även om jag kan redigera 500 sidor på samma tid som min kollega som klarar 300 sidor på samma tid skulle jag inte säga att jag är så himla mycket snabbare. Jag har bara ett mer intervallbaserat sätt att jobba och min kollega är mer av en långdistansare.)

Jobbar jag i team är det snarare "ansträngning" jag vill ska vara jämbördig utifrån deltagarnas förutsättningar. Om arbetsbelastningen av någon anledning blir för hög för någon är det resursbrist i teamet i så fall, och tankesättet "vem ska slita ut sig för att det här ska funka" är helt utanför vad jag tycker är okej. Människan som är långsam med att skriva eller räkna kan ju vara den som gör att förutsättningarna för alla andra i gruppen är bra på andra sätt, eller vara den som kommer med bra insikter som gör att totalresultatet blir bättre, osv i all oändlighet. Det finns ju flera exempel på när man har skurit ner på någon som gjort "enkla" saker och helt plötsligt har totalkostnaden för projekten ökat för att det kostade alla andra mycket mer att lösa de där "skitsakerna".

Om man å andra sidan tycker att det är mätbart samma output för samma lön som är rättvist, då ska man nog inte jobba i team på det sättet. Själv hade jag föredragit någon form av ackord i så fall, men den typen av mätbarhet passar inte ihop med vad jag tycker är roliga arbetsuppgifter. (Hur mäter man "bra samhällsnytta i generationsperspektiv" eller "beställd forskning som kommer visa sig viktig om ett par år" i jämförbara siffror per arbetstagare?)