Funktionsnedsättning på arbetsplatsen utbruten frånÖppenhet kring NPF-diagnoser?

[MML]

Men om de arbetar med barn och unga med diagnoser så känner de väl förmodligen till dem? Eller hur vet de annars att de jobbar med barn med diagnoser?

Och det är ju precis det som gör hela skillnaden, det är mycket lättare om man känner till diagnosen. My point exactly, så att säga.

Nu förstår jag inte vad du menar. Vad är lättare för de som jobbar med barn och unga med diagnoser?

 

[Imogen]

Och hur gör man när olika speciella behov krockar?
Vilket faktiskt händer.

Vad skall chefen utgå ifrån då?

Det kan man ju givetvis inte svara på generellt. Svaret är att berörda personer (chefer, HR eller liknande) får göra en bedömning om vad som är mest lämpligt i det enskilda fallet.

Vad tänker du annars att svaret skulle vara?

 

[Svartkatt]

Det har jag faktiskt inte alls skrivit. Och jag vet inte vad som gör dig så upprörd att du känner att du behöver gå till angrepp på det där sättet, men särskilt trevligt är det inte.

Det kan vara så att du av något mirakulöst skäl är helt förskonad för att ha råkat på de rövhattar alla vi andra verkar ha stött på någon gång i livet och i så fall kanske du verkligen inte förstår. Men det finns personer där ute som inte har någon som helst ursäkt för att vara elaka mot andra. Även på vuxna, i övrigt välfungerande, arbetsplatser. Jag anser att dessa personer inte ska få stå emotsagda. Vad tjänar jag på att låtsas att de säkert har en diagnos? Blir jag mindre ledsen om jag försöker tänka att det säkert är synd om personen? Det är det du verkar ha problem med att se.

 

[Lingon]

Jag skulle säga att gränsen mellan behov och vilja inte alls är så tydlig som du vill påskina.

Jag tror det ganska lätt kan hamna i ”Mina behov och andras vilja”, dvs om de vill sitta på stolen så är det bara deras vilja, men jag behöver faktiskt! De borde anpassa sig för de har inga behov, de bara vill!

Eller tvärtom: Inte ska väl jag, jag kan anpassa mig, det går så bra. Jag behöver ingenting. Och så låter man sina behov stå tillbaka mer än man borde.

Båda situationerna är ju rätt vanliga, och visar väl snarare på att det är ganska svårt att skilja vilja från behov, och att det där med anpassning till andras behov inte är så okomplicerat.

Jag hade en kollega innan som tyckte att det var obehagligt att sitta med ryggen mot dörren när vi satt i fikarummet. Hon kunde sitta på annan stol men var tydligt obekväm.

 

[Snowball]

Jag har en kollega som har svår misogyn mansgrishet
Och ja jag har faktiskt jättesvårt att samarbeta med denna person
Men hans beteende ursäktas med att han har en annan sjukdom också
Har liksom alltid gjorts

 

[MML]

Det kan vara så att du av något mirakulöst skäl är helt förskonad för att ha råkat på de rövhattar alla vi andra verkar ha stött på någon gång i livet och i så fall kanske du verkligen inte förstår. Men det finns personer där ute som inte har någon som helst ursäkt för att vara elaka mot andra. Även på vuxna, i övrigt välfungerande, arbetsplatser. Jag anser att dessa personer inte ska få stå emotsagda. Vad tjänar jag på att låtsas att de säkert har en diagnos? Blir jag mindre ledsen om jag försöker tänka att det säkert är synd om personen? Det är det du verkar ha problem med att se.

Ja, det är klart att det finns. Jag har heller inte skrivit något annat. Inte heller har jag skrivit att någon, diagnos eller ej, ska få bete sig illa utan att få en tillsägelse, och ingenstans har jag påstått att någon ska låtsas att elaka personer "säkert har en diagnos" och att det "är synd om personen". Jag förstår inte vad du får det i från.

 

[Inte_Ung]

Det kan man ju givetvis inte svara på generellt. Svaret är att berörda personer (chefer, HR eller liknande) får göra en bedömning om vad som är mest lämpligt i det enskilda fallet.

Vad tänker du annars att svaret skulle vara?

Någon sorts ide om hur man bedömer i olika fall hade ju varit intressant.
Och vilka kriterier som man gör bedömningen efter.

 

[Inte_Ung]

Nej, självklart inte. Hur läser du in det?

Jag tycker inte att någon ska få bete sig illa eller mobba folk. Tycker du att folk med en NPF-diagnos ska få "bete sig precis hur illa som helst" och mobba folk, med ursäkten att de har t. ex. autism? Det har jag aldrig någonsin hört någon förespråka, och då har jag ändå varit i kontakt med en hel del som arbetar med barn och unga med NPF-diagnoser.

Det har jag faktiskt hört från en autist.
En sådan med diagnos och allt.

Livet är inte alltid vare sig enkelt eller lättbegripligt ens för en person utan diagnoser.

 

[Dentaku]

Men det som blir ett problem är att omgivningen då förväntar sig att personen ska vilja dela sin diagnos med dem, och även att den som kanske inte har någon formell diagnos helt enkelt stämplas som en "skitstövel" trots att hen kan ha precis lika stora problem med att inte kunna sitta på "rätt" plats.

Utgår man i stället från personers individuella behov, snarare än diagnoser, så slipper man det.

Behov är ju inte heller synonymt med vlja. Jag kanske vill sitta på min favoritplats,men min dag blir inte förstörd om jag får sitta någon annan stans. För en annan person kan det vara skillnaden på om hen alls får något gjort under eftermiddagen. Då har hen ett behov av att få sitta på "sin" plats för att klara av arbetsdagen, vilket jag inte har, även om jag gärna vill sitta där.

Tyvärr har folk en väldigt rätt stor tendendens att blanda ihop vad de vill och vad de behöver. Risken är rätt stor att det inte är den som de facto har störst behov av något som får det utan den som är beredd att kämpa mest för det.

Att en NPF-diagnos skulle användas som en förklaring för omgivningen köper jag helt enkelt inte. Dels för att eventuella diagnoser är var persons ensak, som hen själv bör få välja om hen vill dela med sig av. Dels för att det går alldeles utmärkt (och är mycket tydligare) att förmedla behov, än att nämna att man har en diagnos som kan innefatta en mängd olika problem och svårigheter, och därför inte ger särskilt mycket information om vilka behov man faktiskt har. Och också för att det då innebär att den som inte har någon diagnos, inte heller har någon rätt till förståelse eller acceptans för sina svårigheter.

Du kanske inte köper det, men min erfarenhet är att det är lättare att förklara varför vissa behov finns om man är öppen med diagnosen. Naturligtvis är det upp till var och en, och jag ser ingen anledning att berätta det om det inte finns skäl. Men ibland kan det vara lämpligt att förklara varför vissa regler eller särbehandling finns.
Att bara säga att X har behov av att ingen äter citrusfrukt på jobbet borde kanske räcka, men chansen är större att ingen slarvar eller får för sig att det inte är så viktigt om man berättar om hur allvarlig allergi X har.

Det är inte alls ovanligt, speciellt inte bland kvinnor, att få en autism och/eller ADHD-diagnos relativt sent i livet. Ponera att någon får sin diagnos i 50-årsåldern. Hen har då i kanske 30 års tid blivit stämplad som "en skitstövel" för att hen haft lite annorlunda behov än de flesta på arbetsplatsen, men inte haft någon diagnos att "backa upp" det med. Om hen sedan kommer med en diagnos, är plötsligt läget ett annat då? Ska hen då få acceptans för sina svårigheter och behov, trots att hen inte fått det under de föregående 30 åren?

Tro mig, jag vet. Och jag vet också att det faktiskt är så att folk visar större förståelse om det finns en diagnos i bakgrunden. Inte nödvändigtvis för att någon beter sig som en skitstövel, men för andra problem som NPF för med sig.

Jag tycker att alla bör få acceptans för sina behov, i den mån det är möjligt naturligtvis. En eventuell diagnos säger inget om själva behovet.

Dessutom är det ju inte heller så att bara för att någon har en NPF-diagnos, så kan den inte vara en skitstövel också. Om resonemanget är att en NPF-diagnos "förklarar" varför någon kan uppfattas som en skitstövel, så blir det också fritt fram för alla som har en NPF-diagnos att medvetet bete sig som en skitstövel. De flesta skulle naturligtvis inte göra det ändå, precis som de flesta neurotypiker inte heller beter sig som skitstövlar. Men nog finns det skitstövlar också, både med och utan diagnoser. Och de kommer att hitta saker att bråka om och sätt att försöka utöva makt över medarbetare och/eller andra, alldeles oavsett om de har en diagnos eller ej.

Jag tycker att du hakar upp dig lite för mycket på extremexemplet med någon som beter sig som en skitstövel.

NPF finns förstås där oavsett om den är diagnosticerad eller ej. Därför kanske man inte ens ska prata om behov utan gå till pudelns kärna - funktionsnedsättning. Om man vill sitta på en speciell stol på jobbet, den är upptagen och man blir irriterad men det är allt innebär det inte en funktionsnedsättning. Om den typen av rubbning av ens rutiner gör att man får sådan ångest att man inte kan fortsätta arbetsdagen, då tycker jag definitivt att man kan tala om en funktionsnedsättning.

 

[Sassy]

Någon sorts ide om hur man bedömer i olika fall hade ju varit intressant.
Och vilka kriterier som man gör bedömningen efter.

Men det är ju det man gör hela tiden i en arbetsledande position, varför skulle det vara så speciellt för att det handlar om en potentiell funktionsnedsättning?

Kollega J har barn som kräver extra vård, därför är J ursäktad från ramarbetstiden oftare än andra. Kollega V blir socialt utmattad av många mötestunga dagar, och tar fler möten på distans än andra.
Kollega P har ett uppdrag inom hemvärnet och kommer ibland vara borta på tider som det kan tyckas lite olämpligt ur projektsynpunkt.
Kollega E klarar inte av att koncentrera sig utan att ha en fast arbetsplats, och har fått en sådan när övriga sitter aktivitetsbaserat.

I samtliga fall kan det innebära lite mer från övriga kollegor, men hela gruppen mår bäst om alla funkar så bra de kan i sammanhanget. Det ser ut som helt normala prioriteringar för en chef i mina ögon, och som medarbetare får jag lita på att min chef gjort den bedömningen med allas bästa i åtanke, utan att kräva bevis för att acceptera? Litar man inte på chefen kan det väl vara läge att byta jobb istället.

 

[Mabuse]

Nu förstår jag inte vad du menar. Vad är lättare för de som jobbar med barn och unga med diagnoser?

Att jobba med barnen, om de känner till diagnoserna. Vilket de rimligen gör, annars skulle de ju inte veta att det var barn med diagnoser.

 

[MML]

Tyvärr har folk en väldigt rätt stor tendendens att blanda ihop vad de vill och vad de behöver. Risken är rätt stor att det inte är den som de facto har störst behov av något som får det utan den som är beredd att kämpa mest för det.

Där hamnar det ju hos chef eller annan person i position att bestämma sådant. Precis som annars är det hens ansvar att klimatet på arbetsplatsen fungerar för de som jobbar där (eller lärarens och ytterst rektorns, om det är elever i en skolklass det handlar om).

Men med det sagt är det ju tyvärr, alldeles för ofta, på sätt och vis ändå så att den som är mest beredd att kämpa för något får det. Jag tror inte att jag på något sätt är unik i att jag känner flera vuxna personer, som inte fått någon ordentlig utredning trots mycket upplevda svårigheter. De orkar inte kämpa och blir således utan en diagnos som de kanske har - och blir i förlängningen utan anpassningar och det förstående bemötandet, som de kanske skulle få om de haft en diagnos som "bevis".

Du kanske inte köper det, men min erfarenhet är att det är lättare att förklara varför vissa behov finns om man är öppen med diagnosen. Naturligtvis är det upp till var och en, och jag ser ingen anledning att berätta det om det inte finns skäl. Men ibland kan det vara lämpligt att förklara varför vissa regler eller särbehandling finns.
Att bara säga att X har behov av att ingen äter citrusfrukt på jobbet borde kanske räcka, men chansen är större att ingen slarvar eller får för sig att det inte är så viktigt om man berättar om hur allvarlig allergi X har.

Jag är mycket väl medveten om att många tycker att en diagnos ger dem "mer anledning" att ha acceptans för någon annans behov av anpassning. Det är precis det jag tycker blir så fel.

Att det är så, betyder ju inte att jag tycker att det är bra eller att det är något som inte kan ifrågasättas.

Tro mig, jag vet. Och jag vet också att det faktiskt är så att folk visar större förståelse om det finns en diagnos i bakgrunden. Inte nödvändigtvis för att någon beter sig som en skitstövel, men för andra problem som NPF för med sig.

Som sagt, jag vet också alldeles för väl att det allt för ofta är så. Jag har sett det på mycket nära håll med min dotter. Precis samma tjej, med samma svårigheter, utmaningar och behov. Från en dag till en annan gick hon från "bråkig och trotsig tonåring" till "autistisk flicka med stort behov av stöd". Bemötandet hon fick från många håll, var som natt och dag före och efter hon fick sin autismdiagnos. Och det tycker jag är helt fruktansvärt. För hennes del var det naturligtvis en enorm lättnad att äntligen få bli lyssnad på och förstådd i sina behov, men det borde hon (och det borde alla andra som har omfattande svårigheter men ingen diagnos) fått bli hela tiden. Det borde inte krävas att man "bevisar" sina svårigheter med en diagnos för att få ett vettigt bemötande och bli hörd.

Jag tycker att du hakar upp dig lite för mycket på extremexemplet med någon som beter sig som en skitstövel.

NPF finns förstås där oavsett om den är diagnosticerad eller ej. Därför kanske man inte ens ska prata om behov utan gå till pudelns kärna - funktionsnedsättning. Om man vill sitta på en speciell stol på jobbet, den är upptagen och man blir irriterad men det är allt innebär det inte en funktionsnedsättning. Om den typen av rubbning av ens rutiner gör att man får sådan ångest att man inte kan fortsätta arbetsdagen, då tycker jag definitivt att man kan tala om en funktionsnedsättning.

Ja, precis. Och den funktionsnedsättningen kan finnas där oavsett om personen har en diagnos eller ej. Likaväl som det kan vara ett irritationsmoment men inte mer, oavsett diagnos.

Därför blir det väldigt knepigt om det är diagnosen som ska göra att anpassningar är acceptabla, och inte behoven som ju kommer av en funktionsnedsättning.

 

[MML]

Att jobba med barnen, om de känner till diagnoserna. Vilket de rimligen gör, annars skulle de ju inte veta att det var barn med diagnoser.

Hur är det relevant till att de inte anser att något barn ska få behandla ett annat barn illa, och ursäkta sig med att hen har t. ex. autism?

 

[Lingon]

Hur är det relevant till att de inte anser att något barn ska få behandla ett annat barn illa, och ursäkta sig med att hen har t. ex. autism?

Nu vrider du rätt mycket på det tycker jag...

 

[Mabuse]

Jag hade en kollega innan som tyckte att det var obehagligt att sitta med ryggen mot dörren när vi satt i fikarummet. Hon kunde sitta på annan stol men var tydligt obekväm.

Så är det för mig, kan jag välja sitter jag inte med ryggen mot rummet och äter. Absolut kan jag anpassa mig, men jag tycker inte alls om att sitta så. Jag skulle ju inte säga något, så utåt kan det säkert framstå som att jag självklart borde flytta mig för mig kvittar det väl lika vart jag sitter.

 

[MML]

Nu vrider du rätt mycket på det tycker jag...

Det tycker jag inte. Det var ju i det sammanhanget jag nämnde att jag inte hört någon - ens de som arbetar med barn med diverse NPF-diagnoser - tycka att en diagnos gör det "okej" att bete sig illa.

Jag hänger inte med på hur det hör ihop med att dessa personer givetvis vet om att barnen de t. ex. har terapi med, har någon diagnos.

 

[Mabuse]

Hur är det relevant till att de inte anser att något barn ska få behandla ett annat barn illa, och ursäkta sig med att hen har t. ex. autism?

Va? Jag menar att det underlättar deras arbete att känna till diagnoserna. Du skrev att de som jobbar med barn med diagnoser har minsann inga problem att hantera dem - men det är ju inget argument för att det går lika bra utan att känna till diagnoserna. För de gör ju det. Känner till diagnoserna.

 

[Lingon]

Det tycker jag inte. Det var ju i det sammanhanget jag nämnde att jag inte hört någon - ens de som arbetar med barn med diverse NPF-diagnoser - tycka att en diagnos gör det "okej" att bete sig illa.

Jag hänger inte med på hur det hör ihop med att dessa personer givetvis vet om att barnen de t. ex. har terapi med, har någon diagnos.

Det är ingen som dragit den slutsatsen förutom du. Det är däremot lättare för utbildad (i diagnoserna) personal på t.ex. en skola att bemöta en elev på ett för eleven lämpligt sätt om de känner eleven, dess diagnoser och svårigheter. Då kan personalen lättare lista ut varför det blev som det blev och komma på lösningar för att det inte ska hända igen.

 

[MML]

Va? Jag menar att det underlättar deras arbete att känna till diagnoserna. Du skrev att de som jobbar med barn med diagnoser har minsann inga problem att hantera dem - men det är ju inget argument för att det går lika bra utan att känna till diagnoserna. För de gör ju det. Känner till diagnoserna.

Nej, det skrev jag definitivt inte.

Så du tycker på riktigt att folk ska få bete sig precis hur illa som helst utan minsta förklaring? Utan att bli tillsagda? Mobba folk rent av? Jises. Tur att du och jag inte jobbar på samma ställe.

Nej, självklart inte. Hur läser du in det?

Jag tycker inte att någon ska få bete sig illa eller mobba folk. Tycker du att folk med en NPF-diagnos ska få "bete sig precis hur illa som helst" och mobba folk, med ursäkten att de har t. ex. autism? Det har jag aldrig någonsin hört någon förespråka, och då har jag ändå varit i kontakt med en hel del som arbetar med barn och unga med NPF-diagnoser.

Men om de arbetar med barn och unga med diagnoser så känner de väl förmodligen till dem? Eller hur vet de annars att de jobbar med barn med diagnoser?

Och det är ju precis det som gör hela skillnaden, det är mycket lättare om man känner till diagnosen. My point exactly, så att säga.

 

[MML]

Det är ingen som dragit den slutsatsen förutom du. Det är däremot lättare för utbildad (i diagnoserna) personal på t.ex. en skola att bemöta en elev på ett för eleven lämpligt sätt om de känner eleven, dess diagnoser och svårigheter. Då kan personalen lättare lista ut varför det blev som det blev och komma på lösningar för att det inte ska hända igen.

Jag har verkligen inte dragit några sådana slutsatser, och jag har ingen aning om vad du får det ifrån.