Funktionsnedsättning på arbetsplatsen utbruten frånÖppenhet kring NPF-diagnoser?

Och hur skall det hanteras då tycker du?
Efter vilka kriterier?

Om det var du som var den personalansvariga som skulle lösa den konflikten på en arbetsplats, hur skulle du göra?

Då hade jag pratat med de inblandade enskilt för att ta reda på vad det är som händer. Det kan mynna i att en stol reserveras för personen eller att personen får en tillsägelse att inte bete sig så. Beroende på vad som är orsaken.
 
Då hade jag pratat med de inblandade enskilt för att ta reda på vad det är som händer. Det kan mynna i att en stol reserveras för personen eller att personen får en tillsägelse att inte bete sig så. Beroende på vad som är orsaken.
Och vad skulle du grunda dina beslut på?
Vad skulle avgöra om det blev det ena eller det andra?
 
Så chefen och personalansvarig behöver veta om att där finns en diagnos?
Eller hur skall de bedöma om vem som behöver vad?

Edit.
Om det var du som hade till uppgift att lösa det problemet på en arbetsplats, hur skulle du göra?

Nej. Ingen i det fallet "behöver" veta det om någon annan person. Det är upp till personen med diagnos om, vad och hur mycket hen vill dela med sig av till sin omgivning. Med tanke på hur mycket fördomar det finns om just NPF-diagnoser har jag all förståelse för att inte alla vill dela med sig av sådant.

Chef/personalansvarig kan väl lämpligtvis prata med de inblandade. Förhoppningsvis är det en arbetsplats där kommunikationen i alla fall fungerar hjälpligt, och där den som är ansvarig för personalfrågor är tillräckligt bra människokännare för att kunna förstå om en person är en "maktkrävande skitstövel" som tycker om att bråka, eller om personen faktiskt har ett behov av någon form av anpassning.
 
Det blev inte så.
Utan mannen med träningskläderna levde så mycket rövare att ingen orkade säga emot.
Träningskläderna blev kvar.

Det har med diskussionen om vad som är speciella behov att göra och vad som bara är dåligt uppförande.
Om man resonerar som att alla som skriker över saker har ett speciellt behov så blir det olidligt på en arbetsplats.
Naturligtvis så var arbetsplatsen dysfunktionell och jag slutade efter ett kort tag.
Det gick liksom inte att vara där utan att bli överkörd av någon som skrek när den inte fick som den ville.

Ja, men att din chef inte lyckades hantera det på ett bra sätt innebär inte att det är en komplicerad fråga, det innebär bara att din chef gjorde fel.
 
Ja, men att din chef inte lyckades hantera det på ett bra sätt innebär inte att det är en komplicerad fråga, det innebär bara att din chef gjorde fel.
Hur skulle chefen ha gjort då?
Och vilka kriterier skulle ha ingått i bedömningen?

Även chefer är ju människor som måste göra avvägningar efter sin kunskap och förmåga.
 
Chef/personalansvarig kan väl lämpligtvis prata med de inblandade. Förhoppningsvis är det en arbetsplats där kommunikationen i alla fall fungerar hjälpligt, och där den som är ansvarig för personalfrågor är tillräckligt bra människokännare för att kunna förstå om en person är en "maktkrävande skitstövel" som tycker om att bråka, eller om personen faktiskt har ett behov av någon form av anpassning.
Hur tänker du att det skall fungera då?

Chef/personalansvarig har ju också ett ansvar inför verksamheten.
Om andra högpresterande medarbetare känner sig förfördelade så kan det minska effektiviteten i verksamheten och kanske t.o.m. i förlängningen medföra att de välfungerande säger upp sig och slutar.

Nu så tycker jag att du pekar luddigt på att "andra" på något magiskt sätt skall lösa problemet. Men inte att du själv har något konkret förslag på lösning.
Som chef så måste man fatta väl grundade beslut som man kan motivera uppåt i organisationen.

Hur skulle du motivera den bedömningen?
 
Det här är så vansinnigt stigmatiserande mot personer med NPF-diagnoser. Diagnoser ska "komma in" som en förklaring till varför någon "är en skitstövel" :confused:

Jag läser inlägget precis tvärtom. Diagnoser kommer in och förklarar varför någon INTE är en skitstövel, trots att hen kan bete sig som en sådan.

Naturligtvis ett hårdraget resonemang men det har sin poäng med tanke på exemplet med stolen. Jag upplever det inte som stigmatiserande. Jag räknar med att folk här har tillräcklig koll på NPF för att veta att man inte beter sig illa bara för att man har sådana funktionsnedsättningar.
 
Jag läser inlägget precis tvärtom. Diagnoser kommer in och förklarar varför någon INTE är en skitstövel, trots att hen kan bete sig som en sådan.

Naturligtvis ett hårdraget resonemang men det har sin poäng med tanke på exemplet med stolen. Jag upplever det inte som stigmatiserande. Jag räknar med att folk här har tillräcklig koll på NPF för att veta att man inte beter sig illa bara för att man har sådana funktionsnedsättningar.
Exakt. Det är vad jag kan se inte en enda person i tråden som har sagt varken att personer med diagnoser är skitstövlar eller att alla med diagnoser beter sig exakt likadant.

Tycker det blir patetiskt när det dras exempel som "skulle du inte flytta på dig om Karin kom och sa att hon behövde ha den bekväma stolen för att hon har ont i ryggen". Hade Karin antingen haft återkommande ryggproblem eller skadat sig hade jag självklart flyttat på mig. Hade Karin varit en skitstövel som stövlat in i fikarummet, stirrat mordiskt på mig och rutit "flytta på dig, det där är min stol" hade jag blåvägrat.

Självklart är det en chefsfråga, och personen som har diagnosen kanske inte alls ska behöva berätta för alla på jobbet. Men chefen bör informera de som jobbar nära personen om det är en diagnos som påverkar hur personen utför sitt arbete eller integrerar med andra människor. Kollegorna kan ju inte gärna gissa sig till att en person har ett visst behov om det inte kommuniceras?
 
Vem pratar om en lång lista mer än du? För de allra flesta handlar det inte om något sådant utan det är du som gör det till ett problem.

Vänd på det och fundera över alla de som inte fick/får vare sig diagnos eller stöd förren de närmade sig pensionen eller inte alls överhuvudtaget. Problematiken är exakt densamma men ingen diagnos finns på papper. Kan du då inte vara normalt hövlig, respektera dem och vara normalt smidig i förhållande till dem? Hur fungerar ditt samspel med nt personer då?
Fast grejen är ju just att det ”normala” inte riktigt funkar när man har NPF? Dvs, man funkar lite annorlunda.

Självklart är jag normalt hövlig och smidig. Men det hjälper ju att veta att någon har ett funktionshinder, på samma sätt som det hjälper om man vet att någon ser eller hör illa. Naturligtvis skulle man såsmåningom märka det ändå, att den här personen hör ju dåligt, det är därför hen ignorerar mig. Eller den här personen är dement, det är därför den berättar samma sak en gång till. Eller vad det nu är. Det förenklar tillvaron om man får veta varför någon gör som den gör, snarare än att omgivningen mödosamt ska pussla ihop att den här personen är inte oförskämd eller tycker illa om mig, hen har autism.
 
Hur tänker du att det skall fungera då?

Chef/personalansvarig har ju också ett ansvar inför verksamheten.
Om andra högpresterande medarbetare känner sig förfördelade så kan det minska effektiviteten i verksamheten och kanske t.o.m. i förlängningen medföra att de välfungerande säger upp sig och slutar.

Nu så tycker jag att du pekar luddigt på att "andra" på något magiskt sätt skall lösa problemet. Men inte att du själv har något konkret förslag på lösning.
Som chef så måste man fatta väl grundade beslut som man kan motivera uppåt i organisationen.

Hur skulle du motivera den bedömningen?

Jag har svårt att tro att personer som bråkar om vilken stol de ska sitta på pga att de är en skitstövel faktiskt är särskilt välfungerande?

Om en välfungerande medarbetare har ett samtal med sin välfungerande chef där chefen säger att "som du vet har vi alla olika förutsättningar och behov på arbetsplatsen och nu är det så av anledningar som jag inte kan gå in på att X behöver sitta på den här stolen i lunchrummet", så förstår den välfungerande medarbetaren att chefen har anledning att fatta det här beslutet. Förutsatt att det finns en annan stol för den välfungerande medarbetaren att sitta på.

Vi har lite så med våra skrivbordsplatser i kontorslandskapet. Av olika skäl behöver vissa kollegor sitta på vissa platser, och vi andra får anpassa oss efter det. Det är noll och ingen fråga i gruppen 🤷‍♀️
 
Hur tänker du att det skall fungera då?

Chef/personalansvarig har ju också ett ansvar inför verksamheten.
Om andra högpresterande medarbetare känner sig förfördelade så kan det minska effektiviteten i verksamheten och kanske t.o.m. i förlängningen medföra att de välfungerande säger upp sig och slutar.

Nu så tycker jag att du pekar luddigt på att "andra" på något magiskt sätt skall lösa problemet. Men inte att du själv har något konkret förslag på lösning.
Som chef så måste man fatta väl grundade beslut som man kan motivera uppåt i organisationen.

Hur skulle du motivera den bedömningen?

Jag är varken någon chef, personalansvarig, eller har någonsin arbetat på en arbetsplats med sådan nivå av sandlådebeteende att det har blivit en diskussion kring sådana här frågor, så jag kan faktiskt inte svara mer ingående än vad jag redan gjort. Förhoppningsvis har personen som fattar beslut kring anpassningar på arbetsplatsen någon form av relevant kompetens, och kan förhoppningsvis då göra en välgrundad bedömning i varje enskilt fall.
 
Jag läser inlägget precis tvärtom. Diagnoser kommer in och förklarar varför någon INTE är en skitstövel, trots att hen kan bete sig som en sådan.

Naturligtvis ett hårdraget resonemang men det har sin poäng med tanke på exemplet med stolen. Jag upplever det inte som stigmatiserande. Jag räknar med att folk här har tillräcklig koll på NPF för att veta att man inte beter sig illa bara för att man har sådana funktionsnedsättningar.

Men det som blir ett problem är att omgivningen då förväntar sig att personen ska vilja dela sin diagnos med dem, och även att den som kanske inte har någon formell diagnos helt enkelt stämplas som en "skitstövel" trots att hen kan ha precis lika stora problem med att inte kunna sitta på "rätt" plats.

Utgår man i stället från personers individuella behov, snarare än diagnoser, så slipper man det.

Behov är ju inte heller synonymt med vlja. Jag kanske vill sitta på min favoritplats,men min dag blir inte förstörd om jag får sitta någon annan stans. För en annan person kan det vara skillnaden på om hen alls får något gjort under eftermiddagen. Då har hen ett behov av att få sitta på "sin" plats för att klara av arbetsdagen, vilket jag inte har, även om jag gärna vill sitta där.

Att en NPF-diagnos skulle användas som en förklaring för omgivningen köper jag helt enkelt inte. Dels för att eventuella diagnoser är var persons ensak, som hen själv bör få välja om hen vill dela med sig av. Dels för att det går alldeles utmärkt (och är mycket tydligare) att förmedla behov, än att nämna att man har en diagnos som kan innefatta en mängd olika problem och svårigheter, och därför inte ger särskilt mycket information om vilka behov man faktiskt har. Och också för att det då innebär att den som inte har någon diagnos, inte heller har någon rätt till förståelse eller acceptans för sina svårigheter.

Det är inte alls ovanligt, speciellt inte bland kvinnor, att få en autism och/eller ADHD-diagnos relativt sent i livet. Ponera att någon får sin diagnos i 50-årsåldern. Hen har då i kanske 30 års tid blivit stämplad som "en skitstövel" för att hen haft lite annorlunda behov än de flesta på arbetsplatsen, men inte haft någon diagnos att "backa upp" det med. Om hen sedan kommer med en diagnos, är plötsligt läget ett annat då? Ska hen då få acceptans för sina svårigheter och behov, trots att hen inte fått det under de föregående 30 åren?

Jag tycker att alla bör få acceptans för sina behov, i den mån det är möjligt naturligtvis. En eventuell diagnos säger inget om själva behovet.

Dessutom är det ju inte heller så att bara för att någon har en NPF-diagnos, så kan den inte vara en skitstövel också. Om resonemanget är att en NPF-diagnos "förklarar" varför någon kan uppfattas som en skitstövel, så blir det också fritt fram för alla som har en NPF-diagnos att medvetet bete sig som en skitstövel. De flesta skulle naturligtvis inte göra det ändå, precis som de flesta neurotypiker inte heller beter sig som skitstövlar. Men nog finns det skitstövlar också, både med och utan diagnoser. Och de kommer att hitta saker att bråka om och sätt att försöka utöva makt över medarbetare och/eller andra, alldeles oavsett om de har en diagnos eller ej.
 
Jag har svårt att tro att personer som bråkar om vilken stol de ska sitta på pga att de är en skitstövel faktiskt är särskilt välfungerande?

Om en välfungerande medarbetare har ett samtal med sin välfungerande chef där chefen säger att "som du vet har vi alla olika förutsättningar och behov på arbetsplatsen och nu är det så av anledningar som jag inte kan gå in på att X behöver sitta på den här stolen i lunchrummet", så förstår den välfungerande medarbetaren att chefen har anledning att fatta det här beslutet. Förutsatt att det finns en annan stol för den välfungerande medarbetaren att sitta på.

Vi har lite så med våra skrivbordsplatser i kontorslandskapet. Av olika skäl behöver vissa kollegor sitta på vissa platser, och vi andra får anpassa oss efter det. Det är noll och ingen fråga i gruppen 🤷‍♀️
Och hur gör man när olika speciella behov krockar?
Vilket faktiskt händer.

Vad skall chefen utgå ifrån då?
 
Men det som blir ett problem är att omgivningen då förväntar sig att personen ska vilja dela sin diagnos med dem, och även att den som kanske inte har någon formell diagnos helt enkelt stämplas som en "skitstövel" trots att hen kan ha precis lika stora problem med att inte kunna sitta på "rätt" plats.

Utgår man i stället från personers individuella behov, snarare än diagnoser, så slipper man det.

Behov är ju inte heller synonymt med vlja. Jag kanske vill sitta på min favoritplats,men min dag blir inte förstörd om jag får sitta någon annan stans. För en annan person kan det vara skillnaden på om hen alls får något gjort under eftermiddagen. Då har hen ett behov av att få sitta på "sin" plats för att klara av arbetsdagen, vilket jag inte har, även om jag gärna vill sitta där.

Att en NPF-diagnos skulle användas som en förklaring för omgivningen köper jag helt enkelt inte. Dels för att eventuella diagnoser är var persons ensak, som hen själv bör få välja om hen vill dela med sig av. Dels för att det går alldeles utmärkt (och är mycket tydligare) att förmedla behov, än att nämna att man har en diagnos som kan innefatta en mängd olika problem och svårigheter, och därför inte ger särskilt mycket information om vilka behov man faktiskt har. Och också för att det då innebär att den som inte har någon diagnos, inte heller har någon rätt till förståelse eller acceptans för sina svårigheter.

Det är inte alls ovanligt, speciellt inte bland kvinnor, att få en autism och/eller ADHD-diagnos relativt sent i livet. Ponera att någon får sin diagnos i 50-årsåldern. Hen har då i kanske 30 års tid blivit stämplad som "en skitstövel" för att hen haft lite annorlunda behov än de flesta på arbetsplatsen, men inte haft någon diagnos att "backa upp" det med. Om hen sedan kommer med en diagnos, är plötsligt läget ett annat då? Ska hen då få acceptans för sina svårigheter och behov, trots att hen inte fått det under de föregående 30 åren?

Jag tycker att alla bör få acceptans för sina behov, i den mån det är möjligt naturligtvis. En eventuell diagnos säger inget om själva behovet.

Dessutom är det ju inte heller så att bara för att någon har en NPF-diagnos, så kan den inte vara en skitstövel också. Om resonemanget är att en NPF-diagnos "förklarar" varför någon kan uppfattas som en skitstövel, så blir det också fritt fram för alla som har en NPF-diagnos att medvetet bete sig som en skitstövel. De flesta skulle naturligtvis inte göra det ändå, precis som de flesta neurotypiker inte heller beter sig som skitstövlar. Men nog finns det skitstövlar också, både med och utan diagnoser. Och de kommer att hitta saker att bråka om och sätt att försöka utöva makt över medarbetare och/eller andra, alldeles oavsett om de har en diagnos eller ej.
Så du tycker på riktigt att folk ska få bete sig precis hur illa som helst utan minsta förklaring? Utan att bli tillsagda? Mobba folk rent av? Jises. Tur att du och jag inte jobbar på samma ställe. :crazy:
 
Så du tycker på riktigt att folk ska få bete sig precis hur illa som helst utan minsta förklaring? Utan att bli tillsagda? Mobba folk rent av? Jises. Tur att du och jag inte jobbar på samma ställe. :crazy:

Nej, självklart inte. Hur läser du in det?

Jag tycker inte att någon ska få bete sig illa eller mobba folk. Tycker du att folk med en NPF-diagnos ska få "bete sig precis hur illa som helst" och mobba folk, med ursäkten att de har t. ex. autism? Det har jag aldrig någonsin hört någon förespråka, och då har jag ändå varit i kontakt med en hel del som arbetar med barn och unga med NPF-diagnoser.
 
Men det som blir ett problem är att omgivningen då förväntar sig att personen ska vilja dela sin diagnos med dem, och även att den som kanske inte har någon formell diagnos helt enkelt stämplas som en "skitstövel" trots att hen kan ha precis lika stora problem med att inte kunna sitta på "rätt" plats.

Utgår man i stället från personers individuella behov, snarare än diagnoser, så slipper man det.

Behov är ju inte heller synonymt med vlja. Jag kanske vill sitta på min favoritplats,men min dag blir inte förstörd om jag får sitta någon annan stans. För en annan person kan det vara skillnaden på om hen alls får något gjort under eftermiddagen. Då har hen ett behov av att få sitta på "sin" plats för att klara av arbetsdagen, vilket jag inte har, även om jag gärna vill sitta där.

Att en NPF-diagnos skulle användas som en förklaring för omgivningen köper jag helt enkelt inte. Dels för att eventuella diagnoser är var persons ensak, som hen själv bör få välja om hen vill dela med sig av. Dels för att det går alldeles utmärkt (och är mycket tydligare) att förmedla behov, än att nämna att man har en diagnos som kan innefatta en mängd olika problem och svårigheter, och därför inte ger särskilt mycket information om vilka behov man faktiskt har. Och också för att det då innebär att den som inte har någon diagnos, inte heller har någon rätt till förståelse eller acceptans för sina svårigheter.

Det är inte alls ovanligt, speciellt inte bland kvinnor, att få en autism och/eller ADHD-diagnos relativt sent i livet. Ponera att någon får sin diagnos i 50-årsåldern. Hen har då i kanske 30 års tid blivit stämplad som "en skitstövel" för att hen haft lite annorlunda behov än de flesta på arbetsplatsen, men inte haft någon diagnos att "backa upp" det med. Om hen sedan kommer med en diagnos, är plötsligt läget ett annat då? Ska hen då få acceptans för sina svårigheter och behov, trots att hen inte fått det under de föregående 30 åren?

Jag tycker att alla bör få acceptans för sina behov, i den mån det är möjligt naturligtvis. En eventuell diagnos säger inget om själva behovet.

Dessutom är det ju inte heller så att bara för att någon har en NPF-diagnos, så kan den inte vara en skitstövel också. Om resonemanget är att en NPF-diagnos "förklarar" varför någon kan uppfattas som en skitstövel, så blir det också fritt fram för alla som har en NPF-diagnos att medvetet bete sig som en skitstövel. De flesta skulle naturligtvis inte göra det ändå, precis som de flesta neurotypiker inte heller beter sig som skitstövlar. Men nog finns det skitstövlar också, både med och utan diagnoser. Och de kommer att hitta saker att bråka om och sätt att försöka utöva makt över medarbetare och/eller andra, alldeles oavsett om de har en diagnos eller ej.
Jag skulle säga att gränsen mellan behov och vilja inte alls är så tydlig som du vill påskina.

Jag tror det ganska lätt kan hamna i ”Mina behov och andras vilja”, dvs om de vill sitta på stolen så är det bara deras vilja, men jag behöver faktiskt! De borde anpassa sig för de har inga behov, de bara vill!

Eller tvärtom: Inte ska väl jag, jag kan anpassa mig, det går så bra. Jag behöver ingenting. Och så låter man sina behov stå tillbaka mer än man borde.

Båda situationerna är ju rätt vanliga, och visar väl snarare på att det är ganska svårt att skilja vilja från behov, och att det där med anpassning till andras behov inte är så okomplicerat.
 
Nej, självklart inte. Hur läser du in det?

Jag tycker inte att någon ska få bete sig illa eller mobba folk. Tycker du att folk med en NPF-diagnos ska få "bete sig precis hur illa som helst" och mobba folk, med ursäkten att de har t. ex. autism? Det har jag aldrig någonsin hört någon förespråka, och då har jag ändå varit i kontakt med en hel del som arbetar med barn och unga med NPF-diagnoser.
Men om de arbetar med barn och unga med diagnoser så känner de väl förmodligen till dem? Eller hur vet de annars att de jobbar med barn med diagnoser?

Och det är ju precis det som gör hela skillnaden, det är mycket lättare om man känner till diagnosen. My point exactly, så att säga.
 
Jag skulle säga att gränsen mellan behov och vilja inte alls är så tydlig som du vill påskina.

Jag tror det ganska lätt kan hamna i ”Mina behov och andras vilja”, dvs om de vill sitta på stolen så är det bara deras vilja, men jag behöver faktiskt! De borde anpassa sig för de har inga behov, de bara vill!

Eller tvärtom: Inte ska väl jag, jag kan anpassa mig, det går så bra. Jag behöver ingenting. Och så låter man sina behov stå tillbaka mer än man borde.

Båda situationerna är ju rätt vanliga, och visar väl snarare på att det är ganska svårt att skilja vilja från behov, och att det där med anpassning till andras behov inte är så okomplicerat.

Det är där en vettig ledning kommer in i bilden. Som vid behov kan prata enskilt med medarbetarna och få en bild av om det är ett behov eller en vilja.

Jag har förmodligen haft tur som bara varit på arbetsplatser där man generellt vill varandra väl och tror gott om sina kollegor. Det har, så vitt jag kan komma i håg, aldrig blivit någon diskussion om att någon sagt att hen behöver sitta på en viss plats/göra på ett visst sätt/liknande. Andra har helt enkelt, utan kostnad på det egna energikonton, gjort en liten anpassning och så har det fungerat bra för alla.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Mitt ena barn utreddes under försommaren och diagnosticerades med medelsvår ADHD samt autism grad 1. Hen är 7 år så ganska liten, och...
2
Svar
28
· Visningar
6 230
Senast: Snurrfian
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok När man ska jobba med och stötta människor i lång arbetslöshet och behov av särskilt stöd att komma ut på arbetsmarknaden, pga...
Svar
0
· Visningar
432
Senast: IngelaH
·
Träning Jag har rätt nyligen (i våras) fått en ADHD-diagnos, som vuxen (snart 30). Jag hade aldrig ens tänkt tanken att jag kunde ha ADHD förrän...
2 3
Svar
47
· Visningar
4 803
Senast: Fazeem
·
Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
6 139
Senast: Grazing
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp