Funktionsnedsättning på arbetsplatsen utbruten frånÖppenhet kring NPF-diagnoser?

[Eurydome]

Jag tycker att det är ett sjukt tråkigt begrepp som inte stämmer överhuvudtaget. Funktionsnedsättning är så långt ifrån det enda man har. Därav blir namnet bara nedsättande och pekar på att vi skulle vara sämre överlag, det är ju tillomed i ordet. Och för många är det långt ifrån sanningen. I vissa saker är vi sämre, andra bättre. Därav ordet variation. Det betyder inte att man inte behöver hjälp med de sakerna man har svårare för, självklart ska man få anpassning där! För det är just det variation betyder. Men de flesta behöver knappast anpassning med allt, även om det givetvis existerar sådana individer också.

Men det blir bara att maskera vad det egentligen handlar om. Alla vet ju ändå att det bara används om personer som har svårigheter, inte om t ex Michael Phelps med sina extremt stora lungor eller om särbegåvade personer.

 

[TinyWiny]

@Mabuse
Varför behöver du veta diagnoser? En diagnos betyder ändå inte att alla med den diagnosen fungerar likadant. Att orera om att personer med diagnoser kräver att nt personer ska ha någon superkraft för att förstå ändå utan att veta diagnosen blir bara en stor barnslig offerkofta. Normal hyfs och hänsyn räcker väldigt långt. Lägger du till att lyssna och tro på det personen säger så är du i hamn utan att ha en aning om eventuell diagnos.
En diagnos är till för att personen ska kunna få ett bättre liv. Inte för att nt personer ska applicera sina fördomar på personen. Det är enbart nedlåtande.

När jag jobbade med ridning för funktionshindrade barn ville jag inte veta diagnoser. Jag ville veta det jag behövde veta för att kunna ge dem de bästa upplevelserna. Jag behövde inte veta något mer och jag har svårt att förstå varför någon har behov av mer än det.

Jag har så många diagnoser att jag inte kan rabbla upp dem ur minnet. Jag behöver läsa innantill. Skulle jag då gå omkring och ge listan till alla eller räcker det att jag säger det personen ifråga behöver veta?

Att en person har en diagnos innebär inte att hen är som alla andra med samma diagnos. Det innebär att det finns drag som är liknande och någon form av nedsättning som är liknande. Kanske är det istället nt personer som behöver lära sig att sluta stoppa in personer i fack och istället börja se människor som människor istället för diagnoser.

 

[Inte_Ung]

Vilka människor skall ta extra hänsyn till vilka andra människor?
Och vilka människor skall ha olika förmåner?

Om alla på jobbet vill ha bästa stolen i bästa kontoret, skall den då vara en belöning för ett gott arbete eller en anpassning till någons behov?
Och när blir det behovet som skall stå över belöningen?

 

[Imogen]

Vilka människor skall ta extra hänsyn till vilka andra människor?
Och vilka människor skall ha olika förmåner?

Om alla på jobbet vill ha bästa stolen i bästa kontoret, skall den då vara en belöning för ett gott arbete eller en anpassning till någons behov?
Och när blir det behovet som skall stå över belöningen?

I den situationen låter det som att en sandlåda vore lämpligare.

 

[Svartkatt]

Fast det blir ju verkligen sandlåda av det om personer utan diagnoser ska bråka om en viss plats i lunchrummet, vägra utföra vissa arbetsuppgifter och vara socialt obekväma och vräka ur sig olämpligheter till folk. Om en person utan diagnoser säger "vilken ful tröja du har på dig" blir jag betydligt argare och mer sårad än om exempelvis min kusin med diagnos säger det, för hen är filterlös och tänker inte på att kommentarer åt det hållet kan vara sårande. Förstår hen att någon blir ledsen blir hen extremt ångerfull, det blir inte en person som bara vill vara taskig.

Jag hade aldrig tolererat ett sånt beteende från en "normalfungerande" person. När jag jobbade med den kollegan med stolen jobbade vi i en affär. Viss kundkontakt, om det till exempel blev väldigt stressigt/lång kö eller om en kund blev helt rabiat och började skälla och skrika så låste det sig för personen och då var det bra att vi andra kunde gå dit och lösa av honom. Jag hade dock aldrig låtit en "normalfungerande" person slippa undan en arbetsuppgift bara för att den personen ville det. Eller vara nån slags diktator i fikarummet och bestämma vart alla ska sitta.

Menar ni att ni verkligen skulle ta hänsyn till att en person envisas med att sitta på en specifik stol så att ni får flytta er om ni redan sitter där, om personen är "normalfungerande"? Jag hade aldrig gjort det. För att det är just dagisfasoner att bara kunna sitta på en viss stol om det inte finns bakomliggande orsaker till det.

 

[MML]

Jag skulle säga att det är väldigt vanligt att man har platser där man helst sitter. Och om en icke funktionsnedsatt kollega ställer till en scen för att den måste ha platsen jag sitter på och vill ha, så skulle jag nog tycka personen var lite väl oflexibel och egocentrerad.

Jag skulle säga att de allra flesta inte har några större problem med att ta en annan plats, om deras favoritplats är upptagen.

Du beskriver väldigt tydligt just det jag kan reagera på, men jag vet inte hur jag ska förmedla min känsla/mina tankar kring det.

Du skriver att om en person skulle "ställa till en scen" för att den måste ha platsen du sitter på, så skulle du tycka att personen var lite väl oflexibel och egocentrerad. Om personen var öppen med att hen hade någon form av NPF-diagnos skulle det vara mer "okej" att hen betedde sig så, eftersom diagnosen då "förklarade" beteendet. Förstår jag det rätt?

Jag tänker att det dels stärker uppfattningen att "personer med autism är sådana", vilket ju inte alls alltid är fallet, och dels kan visa på en bristande acceptans mot människors olikheter generellt. Jag tänker att det är behoven som styr, och inte diagnoserna i sig. D. v. s. om en kollega hade ett behov av att sitta på en viss plats, spelar det mig ingen roll om hen hade någon diagnos eller ej. Jag skulle givetvis välja en annan plats för att underlätta för min kollega. Var det något hen kunde informera om i förväg vore det ju ännu bättre, så skulle hen slippa "ställa till med en scen".

De allra, allra flesta vill ju inte "ställa till med en scen" för att vara besvärliga. De allra, allra flesta väljer nog att byta plats, för att det underlättar det sociala samspelet. De allra flesta vill ju fungera i sociala sammanhang, och "krånglar" således inte för att "ställa till med en scen". Därför tänker jag att om en person skulle "ställa till med en scen" för att jag satt mig på hens plats, där hen behövde sitta, så skulle det vara ett verkligt behov hos personen, oavsett om hen har en diagnos eller ej. Självklart skulle jag då sätta mig på en annan plats. och låta hen slippa det obehaget.

 

[MML]

Fast det blir ju verkligen sandlåda av det om personer utan diagnoser ska bråka om en viss plats i lunchrummet, vägra utföra vissa arbetsuppgifter och vara socialt obekväma och vräka ur sig olämpligheter till folk. Om en person utan diagnoser säger "vilken ful tröja du har på dig" blir jag betydligt argare och mer sårad än om exempelvis min kusin med diagnos säger det, för hen är filterlös och tänker inte på att kommentarer åt det hållet kan vara sårande. Förstår hen att någon blir ledsen blir hen extremt ångerfull, det blir inte en person som bara vill vara taskig.

Jag hade aldrig tolererat ett sånt beteende från en "normalfungerande" person. När jag jobbade med den kollegan med stolen jobbade vi i en affär. Viss kundkontakt, om det till exempel blev väldigt stressigt/lång kö eller om en kund blev helt rabiat och började skälla och skrika så låste det sig för personen och då var det bra att vi andra kunde gå dit och lösa av honom. Jag hade dock aldrig låtit en "normalfungerande" person slippa undan en arbetsuppgift bara för att den personen ville det. Eller vara nån slags diktator i fikarummet och bestämma vart alla ska sitta.

Menar ni att ni verkligen skulle ta hänsyn till att en person envisas med att sitta på en specifik stol så att ni får flytta er om ni redan sitter där, om personen är "normalfungerande"? Jag hade aldrig gjort det. För att det är just dagisfasoner att bara kunna sitta på en viss stol om det inte finns bakomliggande orsaker till det.

Jag blir lite nyfiken på vad du jobbar på för ställe. Är det vanligt förekommande att kollegor bråkar om en viss stol, eller vräker ur sig olämpligheter till varandra?

Självklart skulle jag ta hänsyn till om en kollega hade uttryckt ett behov av att sitta på en specifik stol. Jag skulle inte ens komma på tanken att ifrågasätta om hen har en diagnos som kan styrka det behovet, och jag kan faktiskt inte förstå vad jag har med hens eventuella diagnoser att göra.

Jag brukar i regel utgå från att mina kollegor är vuxna människor som är kapabla att ha ett arbete. Jag utgår därför också från att vi har en gemensam önskan om ett fungerande socialt klimat, som vi tillsammans bär ansvar för. I det ingår att inte bete sig som ett dagisbarn, och att inte se på mina kollegor som dagisbarn. Säger någon att hen har ett behov av att sitta på en specifik plats, eller att jag pratar lite tydligare och långsammare med hen, eller att kunna välja mellan att sitta och stå i arbetet, eller vad det kan tänkas vara för behov, så utgår jag från att det är ett faktiskt behov och inte bara någon idé som hen fått för sig "för att krångla". Jag ser det som självklart att lyssna till kollegans behov, utan att kräva någon "förklaring" i form av en diagnos.

 

[Snowball]

Tja på mitt jobb är det faktiskt sandlådenivå från flera kollegor som såvitt jag vet inte har några diagnoser
Har jobbat med personerna i många år nu
Och ja jag anser det är mobbning och särbehandling när vissa inte behöver följa regler återkommande struntar i vissa uppgifter och är rakt ut elaka mot andra personer
Men det ursäktas med att hen menar ju inget illa eller personligt och hen tänker sig inte för
Vissa verkar ha frikort från att behöva växa upp

 

[MML]

Tja på mitt jobb är det faktiskt sandlådenivå från flera kollegor som såvitt jag vet inte har några diagnoser
Har jobbat med personerna i många år nu
Och ja jag anser det är mobbning och särbehandling när vissa inte behöver följa regler återkommande struntar i vissa uppgifter och är rakt ut elaka mot andra personer
Men det ursäktas med att hen menar ju inget illa eller personligt och hen tänker sig inte för
Vissa verkar ha frikort från att behöva växa upp

Det skulle jag nog se som ett problem att ta upp med närmsta chef, faktiskt. Eventuella diagnoser ändrar inte på något i det, som jag ser det.

 

[Svartkatt]

Jag blir lite nyfiken på vad du jobbar på för ställe. Är det vanligt förekommande att kollegor bråkar om en viss stol, eller vräker ur sig olämpligheter till varandra?

Absolut inte, det är därför jag undrar om detta är något som folk generellt tycker är ett normalt beteende? För hade någon krävt det hos oss hade mer än person höjt på ögonbrynen, för det är just sandlådenivå på det hela.

Vi har dock haft en person som vräkte ur sig olämpligheter hela tiden (personen är inte kvar), hen kunde kommentera allt från färgen på någons tröja ur ett negativt perspektiv eller anmärka på någons vikt. Personen skulle vara "normalfungerande". Det blev så jobbigt eftersom människan konstant kränkte sina kollegor och inte tog åt sig när chefen påpekade det, så det var en av anledningarna till att personen inte fick vara kvar.

Annars utgår jag från att vuxna människor har fått lära sig hur de ska bete sig runt andra. Att inte kränka andra människor eller bli hysteriska för att de inte får sitta på en specifik stol hör inte till hur vuxna, normalfungerande människor uppför sig. Jag förstår faktiskt inte ens hur du kunde få mitt inlägg till att min arbetsplats skulle vara fylld av småbarn som bråkar om stolar, för det har jag aldrig skrivit.

 

[Snowball]

Det skulle jag nog se som ett problem att ta upp med närmsta chef, faktiskt. Eventuella diagnoser ändrar inte på något i det, som jag ser det.

Jo jag har tagit upp det med chefen
Det drabbar dock sällan mig direkt men indirekt
Tyvärr är chefen konflikträdd med stort K och då menar jag ett jättestort K
När då personer alltid också under tidigare chefer fått göra lite som dom velat så ja uppförsbacken är brant

Det roliga är att våra medarbetarundersökningar klart och tydligt identifierar att mobbning är ett problem hos oss och det har pratats oändligt mycket om detta i allmänna ordalag men det hjälper inte eftersom vissa personer inte ens är medvetna om att det de ägnar sig åt faktiskt är mobbning

 

[Inte_Ung]

I den situationen låter det som att en sandlåda vore lämpligare.

Det är ju ofta som det är så.
Var går gränsen mellan att tyrannisera sina kollegor och ett verkligt behov av anpassning?
Att ta för sig och kräva att få det som är bäst är ju ingen diagnos utan bara ett otrevligt uppförande.
Skall det släppas fram så att andra måste vika undan?
Den som skriker högst och beter sig sämst skall alltså få det som är bäst?

 

[Eurydome]

Det är ju ofta som det är så.
Var går gränsen mellan att tyrannisera sina kollegor och ett verkligt behov av anpassning?
Att ta för sig och kräva att få det som är bäst är ju ingen diagnos utan bara ett otrevligt uppförande.
Skall det släppas fram så att andra måste vika undan?
Den som skriker högst och beter sig sämst skall alltså få det som är bäst?

Det känns som ett väldigt hypotetiskt resonemang. Alla på arbetsplatsen ha en god arbetsmiljö, ingen ska skrika och bete sig dåligt eller som du säger tyrannisera sina kollegor, då är det ett problem i sig.

 

[Inte_Ung]

Det känns som ett väldigt hypotetiskt resonemang. Alla på arbetsplatsen ha en god arbetsmiljö, ingen ska skrika och bete sig dåligt eller som du säger tyrannisera sina kollegor, då är det ett problem i sig.

Det är inte det minsta hypotetiskt.
Jag har upplevt det på flera olika arbetsplatser med helt olika inriktningar.

Så hur skall en chef göra med en sådan situation?
Där vissa medarbetare tar sig särskilda friheter av typen "min stol", " mitt skåp" eller rent allmänt "min plats" i ett gemensamt utrymme?

Jag hade en kollega som tyckte att hans svettiga träningskläder hängde bra mellan rullhyllorna i arkivet. Han rullade isär dem och gick in mellan hyllorna och bytte om. Det stank i hela korridoren.
Hur tycker du att den situationen skall hanteras av en chef?

 

[Eurydome]

Det är inte det minsta hypotetiskt.
Jag har upplevt det på flera olika arbetsplatser med helt olika inriktningar.

Så hur skall en chef göra med en sådan situation?
Där vissa medarbetare tar sig särskilda friheter av typen "min stol", " mitt skåp" eller rent allmänt "min plats" i ett gemensamt utrymme?

Jag hade en kollega som tyckte att hans svettiga träningskläder hängde bra mellan rullhyllorna i arkivet. Han rullade isär dem och gick in mellan hyllorna och bytte om. Det stank i hela korridoren.
Hur tycker du att den situationen skall hanteras av en chef?

Det är ett arbetsmiljöproblem? Naturligtvis ska chefen säga åt medarbetaren att det inte är ok och att hen får hantera det på ett annat sätt. Jag förstår inte vad detta har med diskussionen att göra.

 

[MiaMia]

Det är ju ofta som det är så.
Var går gränsen mellan att tyrannisera sina kollegor och ett verkligt behov av anpassning?
Att ta för sig och kräva att få det som är bäst är ju ingen diagnos utan bara ett otrevligt uppförande.
Skall det släppas fram så att andra måste vika undan?
Den som skriker högst och beter sig sämst skall alltså få det som är bäst?

Ingen ska få något för att hen skriker och tyranniserar.

Men någon som uttrycker ett behov av att på sitta på en viss plats kan man visa hänsyn till genom att göra anpassningar så att denne erbjuds den aktuella platsen. Och ett behov är då en nivå över preferenser eller att bara ha ingrodda rutiner.

Det är ju inte för att den personen drabbas av härdsmälta då hen inte kan hantera situationen med stolen som är orsaken till anpassningen. Utan för att behovet är sådant att det skapar en påfrestning om hen inte får det.

Ifall den sekundära reaktionen på påfrestningen är att gömma sig i en garderob eller skrika på andra är inte det relevanta. Det är inte reaktionen man anpassar efter. Det är det ursprungliga behovet som gällde sittplatsen.

Om man säger att anpassningen görs för att undvika någons skrikande så har man missat en nivå i situationsanalysen.

 

[Inte_Ung]

Det är ett arbetsmiljöproblem? Naturligtvis ska chefen säga åt medarbetaren att det inte är ok och att hen får hantera det på ett annat sätt. Jag förstår inte vad detta har med diskussionen att göra.

Det blev inte så.
Utan mannen med träningskläderna levde så mycket rövare att ingen orkade säga emot.
Träningskläderna blev kvar.

Det har med diskussionen om vad som är speciella behov att göra och vad som bara är dåligt uppförande.
Om man resonerar som att alla som skriker över saker har ett speciellt behov så blir det olidligt på en arbetsplats.
Naturligtvis så var arbetsplatsen dysfunktionell och jag slutade efter ett kort tag.
Det gick liksom inte att vara där utan att bli överkörd av någon som skrek när den inte fick som den ville.

 

[Inte_Ung]

Men någon som uttrycker ett behov av att på sitta på en viss plats kan man visa hänsyn till genom att göra anpassningar så att denne erbjuds den aktuella platsen. Och ett behov är då en nivå över preferenser eller att bara ha ingrodda rutiner.

Då så kommer vi till nästa nivå på problemet.
Och det är vad som skall definiera ett behov.
Hur skall behovet särskiljas från "sur gubbe med ingrodda rutiner"?

Är det inte där som diagnoser kommer in?

 

[Mabuse]

@Mabuse
Varför behöver du veta diagnoser? En diagnos betyder ändå inte att alla med den diagnosen fungerar likadant. Att orera om att personer med diagnoser kräver att nt personer ska ha någon superkraft för att förstå ändå utan att veta diagnosen blir bara en stor barnslig offerkofta. Normal hyfs och hänsyn räcker väldigt långt. Lägger du till att lyssna och tro på det personen säger så är du i hamn utan att ha en aning om eventuell diagnos.
En diagnos är till för att personen ska kunna få ett bättre liv. Inte för att nt personer ska applicera sina fördomar på personen. Det är enbart nedlåtande.

När jag jobbade med ridning för funktionshindrade barn ville jag inte veta diagnoser. Jag ville veta det jag behövde veta för att kunna ge dem de bästa upplevelserna. Jag behövde inte veta något mer och jag har svårt att förstå varför någon har behov av mer än det.

Jag har så många diagnoser att jag inte kan rabbla upp dem ur minnet. Jag behöver läsa innantill. Skulle jag då gå omkring och ge listan till alla eller räcker det att jag säger det personen ifråga behöver veta?

Att en person har en diagnos innebär inte att hen är som alla andra med samma diagnos. Det innebär att det finns drag som är liknande och någon form av nedsättning som är liknande. Kanske är det istället nt personer som behöver lära sig att sluta stoppa in personer i fack och istället börja se människor som människor istället för diagnoser.

Därför att om man kan något om diagnoserna, så är det enklare att få veta NPF-diagnosen, än att få en låååång lista på allt man ska tänka på.

Jag har fyra personer i min omgivning med autismdiagnos. Jag är mycket medveten om att alla som har autism inte är likadana - de här personerna har bara diagnosen gemensamt. Men åtminstone för mig underlättar det att veta, då är det lättare att förutse i vilken typ av situationer det kan bli knivigt.

En diagnos är ju information. Jag förstår inte varför det är ett problem?

 

[MiaMia]

Då så kommer vi till nästa nivå på problemet.
Och det är vad som skall definiera ett behov.
Hur skall behovet särskiljas från "sur gubbe med ingrodda rutiner"?

Är det inte där som diagnoser kommer in?

Säger du så när Stina kommer till jobbet och säger att hon vill ha stolen med den höga ryggen för hon har fått så himla ont i ryggen, förmodligen från någon dålig rörelse hon gjorde igår när hon lastade hö.
"Har du en diagnos?" "Om inte så behåller jag den!"

Även om någon har en diagnos så blir inte alla den personens önskemål högprioriterade i förhållande till andras behov, bara för att hen har diagnosen. Kör man på den linjen hamnar man i "hen får allt som hen vill bara för att hen har en diagnos" och frikorts-diskussionen.
Hur man än vänder sig så behöver man på något sätt identifiera och värdera folks behov i relation till varandra både de med funktionsnedsättningar och de utan, och de som har diagnoser på sina funktionsnedsättningar och de som inte har det.

Att någon förbrukar 120% av sin dagsranson av stresshanteringskapacitet och någon annan 3% kan vara en indikation exempelvis. Men det är ju rätt beroende på personer och situationer osv...

Antingen klarar folk någorlunda normalt av att hantera det mesta med dialog och samspel, en del saker är av det slaget att de måste tas formella beslut om efter olika regelverk. I en del fall är det så kass psykosocial miljö att intressemotsättningar inte alls går att hantera vettigt oavsett om det rör funktionsnedsättningar eller ej och då finns inga bra lösningar om man inte hanterar det psykosociala problemet först.