Skogstrollet
Trådstartare
Minns ni den här tråden om den hyperaktiva goldentiken jag funderat på att ge upp om? Här kommer uppdatering och lite nya funderingar. Eftersom den förra tråden blev så bra med massor av tänkvärda inlägg så hoppas jag på ännu mer nu..! 
(För den som inte vet/minns: goldentik av jaktlinjer nu 15mån som är extremt aktiv, pigg, mkt motor, stenhårt pannben, blir lätt blockerad vid "roliga" tillfällen, uppträder väldigt nonchigt och är alltmänt dryg. Jag har funderat och velat hela sommaren men vill inte ge upp innan jag känner att jag gett allt.)
Ja jag har henne kvar och just nu känns det som om det är sista rycket och jag är högmotiverad. Den nya kursen jag pratat om att vi skulle starta visade sig vara precis vad vi behövde, instruktören är en juvel!!
OCH hunden visar sig vara extremt bra (inte helt oväntat) i apporteringen. Arbetar förbannat motiverat, snabbt, glatt och fokuserat. Visar sig ha rätt skalle för det helt enkelt. Instruktören är till och med imponerad och lyfter fram oss.
Med henne har jag även haft möjlighet att få hjälp med vardagslydnaden och det är superskönt att få hjälp av en människa som helt uppenbart är mycket insatt i just retreiverbeteende (det där flamsiga-tramsiga...).
Ett par funderingar som jag fått från henne:
Hon tycker att jag borde degradera hunden till hund igen, dvs inte låta henne få vara knähund hemma. Och det är sant, vill hunden gosa så kommer hon ju och lägger sig i mitt knä helt enkelt. Jag borde hålla henne i bur ibland så hon inte bara följer efter mig runt runt runt i min lilla etta... Återta initiativtagandet och helt enkelt lägga om livsstilen så att det blir hunden som vill krusa för mig, istället för att hon (som idag) vet vilka knappar hon ska trycka på för att få som hon vill. Om hon till exempel sticker för mig så fick jag tipset att visa missnöje och förskjuta henne efteråt. Det går ju lite stick i stäv med det vanliga "alltid berömma när hunden kommer in".
En annan grej var att jag själv skulle lugna ner mig. När hon stressar upp så ska jag bli lugnare, andas djupt, tala med lugn och låg röst och visa hur det ska vara. Idag har det ju blivit så att jag blir stressad med allt vad det innebär när hunden blir det, jag blir stel, ryckig, spänd och låter även så. Hon styr situationen. Testade det idag på jobbet (andra människor och annan hund) och ju lugnare och lägre jag talade desto bättre lyssnade hon, även om hon inte visade ens med ett halvlyft öra att hon faktiskt hörde vad jag sa.
På träningen blir Billie extremt stressad mellan träningsmomenten och beteer sig som en... ja jag vet inte jag. Föreställ er det värsta tänkbara så är det nog nära.
I lördags tog instruktören över Billie för en stund och tränade fotgående och hon var stenhård på Billie. Tillät inte för en halv sekund att hunden hade fokus på något annat än henne (tidigare var hundens fokus överallt hela tiden utom på den som höll i kopplet) och efter 10-15 min så gick det fram...! (Jag såg ut så här: av förvåning.)
Istället för att i sådana situationer sänka kraven på hunden och tillåta vissa fula ovanor för att nöja sig med att hon t.ex. inte kastar sig i kopplet, ska jag helt enkelt höja kraven och i princip kräva perfektion. Hon svarade upp och efter det så satt hon lugnt bredvid mig i väntan på att det skulle bli hennes tur att apportera gräsand. Jag var mållös.........! Jag trodde inte att det var möjligt att nå igenom henne när hon blir så, vad jag trodde, blockerad. Jag måste ha misstolkat henne fullständigt?
När jag berättade för instruktören om mina funderingar på omplacering så sa hon åt mig att vänta, efter andra löpet brukar tydligen tikarna lugna sig lite och det är ju dags snart. Dessutom talade hon ivrigt om hur duktig den här hunden kommer att bli och att jag gjort ett kanonjobb hittills. Efter det talade hon om det för resten av gruppen som genast slöt upp och kom med uppmuntrande tillrop och okonstlat berömde mig för att hon trots allt är en trevlig och (relativt) väluppfostrad hund. Det kändes så ärligt och icke-smörigt att jag var nära att ta till lipen och fick knut på tungan...
Nu har jag också fått hjälp från oväntat håll med att ta itu med Billies hoppande på folk och vi gör en stenhård satsning med nolltolerans och det ger effekt. Den hjälpen gör att jag orkar fortsätta och jag får stöd, uppmuntran och beröm istället för klander, kritik och ointresse.
Det här blev långt!! *torkar svetten ur pannan*
Vad tycker ni bukehundmänniskor? Låter det som rätt väg att gå?
På vilka andra sätt kan jag vända vår relation så att det uppkommer ett intresse hos henne att hålla mig på gott humör?
Hon har alltid fått vänta på varsågod innan maten, sitta när man kopplar, inte gå ut först genom dörren, jag hälsar inte på henne direkt när jag kommer hem, hon har fått ligga plats när det kommer folk på besök osv. Alla de där småsakerna, men nu måste det till tungt artilleri och då talar jag inte om alfarullningar osv utan hela mitt uppträdande.
Jag måste komma bort från det här med att be henne att göra något och sedan ge beröm och istället kräva det av henne och låta henne arbeta för mig.
(För den som inte vet/minns: goldentik av jaktlinjer nu 15mån som är extremt aktiv, pigg, mkt motor, stenhårt pannben, blir lätt blockerad vid "roliga" tillfällen, uppträder väldigt nonchigt och är alltmänt dryg. Jag har funderat och velat hela sommaren men vill inte ge upp innan jag känner att jag gett allt.)
Ja jag har henne kvar och just nu känns det som om det är sista rycket och jag är högmotiverad. Den nya kursen jag pratat om att vi skulle starta visade sig vara precis vad vi behövde, instruktören är en juvel!!
OCH hunden visar sig vara extremt bra (inte helt oväntat) i apporteringen. Arbetar förbannat motiverat, snabbt, glatt och fokuserat. Visar sig ha rätt skalle för det helt enkelt. Instruktören är till och med imponerad och lyfter fram oss.Med henne har jag även haft möjlighet att få hjälp med vardagslydnaden och det är superskönt att få hjälp av en människa som helt uppenbart är mycket insatt i just retreiverbeteende (det där flamsiga-tramsiga...).
Ett par funderingar som jag fått från henne:
Hon tycker att jag borde degradera hunden till hund igen, dvs inte låta henne få vara knähund hemma. Och det är sant, vill hunden gosa så kommer hon ju och lägger sig i mitt knä helt enkelt. Jag borde hålla henne i bur ibland så hon inte bara följer efter mig runt runt runt i min lilla etta... Återta initiativtagandet och helt enkelt lägga om livsstilen så att det blir hunden som vill krusa för mig, istället för att hon (som idag) vet vilka knappar hon ska trycka på för att få som hon vill. Om hon till exempel sticker för mig så fick jag tipset att visa missnöje och förskjuta henne efteråt. Det går ju lite stick i stäv med det vanliga "alltid berömma när hunden kommer in".
En annan grej var att jag själv skulle lugna ner mig. När hon stressar upp så ska jag bli lugnare, andas djupt, tala med lugn och låg röst och visa hur det ska vara. Idag har det ju blivit så att jag blir stressad med allt vad det innebär när hunden blir det, jag blir stel, ryckig, spänd och låter även så. Hon styr situationen. Testade det idag på jobbet (andra människor och annan hund) och ju lugnare och lägre jag talade desto bättre lyssnade hon, även om hon inte visade ens med ett halvlyft öra att hon faktiskt hörde vad jag sa.
På träningen blir Billie extremt stressad mellan träningsmomenten och beteer sig som en... ja jag vet inte jag. Föreställ er det värsta tänkbara så är det nog nära.
I lördags tog instruktören över Billie för en stund och tränade fotgående och hon var stenhård på Billie. Tillät inte för en halv sekund att hunden hade fokus på något annat än henne (tidigare var hundens fokus överallt hela tiden utom på den som höll i kopplet) och efter 10-15 min så gick det fram...! (Jag såg ut så här:
av förvåning.)Istället för att i sådana situationer sänka kraven på hunden och tillåta vissa fula ovanor för att nöja sig med att hon t.ex. inte kastar sig i kopplet, ska jag helt enkelt höja kraven och i princip kräva perfektion. Hon svarade upp och efter det så satt hon lugnt bredvid mig i väntan på att det skulle bli hennes tur att apportera gräsand. Jag var mållös.........! Jag trodde inte att det var möjligt att nå igenom henne när hon blir så, vad jag trodde, blockerad. Jag måste ha misstolkat henne fullständigt?
När jag berättade för instruktören om mina funderingar på omplacering så sa hon åt mig att vänta, efter andra löpet brukar tydligen tikarna lugna sig lite och det är ju dags snart. Dessutom talade hon ivrigt om hur duktig den här hunden kommer att bli och att jag gjort ett kanonjobb hittills. Efter det talade hon om det för resten av gruppen som genast slöt upp och kom med uppmuntrande tillrop och okonstlat berömde mig för att hon trots allt är en trevlig och (relativt) väluppfostrad hund. Det kändes så ärligt och icke-smörigt att jag var nära att ta till lipen och fick knut på tungan...
Nu har jag också fått hjälp från oväntat håll med att ta itu med Billies hoppande på folk och vi gör en stenhård satsning med nolltolerans och det ger effekt. Den hjälpen gör att jag orkar fortsätta och jag får stöd, uppmuntran och beröm istället för klander, kritik och ointresse.
Det här blev långt!! *torkar svetten ur pannan*
Vad tycker ni bukehundmänniskor? Låter det som rätt väg att gå?
På vilka andra sätt kan jag vända vår relation så att det uppkommer ett intresse hos henne att hålla mig på gott humör?
Hon har alltid fått vänta på varsågod innan maten, sitta när man kopplar, inte gå ut först genom dörren, jag hälsar inte på henne direkt när jag kommer hem, hon har fått ligga plats när det kommer folk på besök osv. Alla de där småsakerna, men nu måste det till tungt artilleri och då talar jag inte om alfarullningar osv utan hela mitt uppträdande.
Jag måste komma bort från det här med att be henne att göra något och sedan ge beröm och istället kräva det av henne och låta henne arbeta för mig.
