Så du menar att du hela tiden tänker på eller iallafall har i bakhuvudet att din partner när som helst kan dumpa dig? Att ditt förhållande kan ta slut? Hur orkar du leva med det? Hur vågar du satsa något då? Ge förtroende? Skaffa barn? Tänk om hen lämnar dig strax innan förlossningen? Tänker du faktiskt så? Planerar du då också rent praktiskt för hur du ska gå tillväga när hen lämnar dig? Hur vågar du ta lån ihop med din partner? Köpa hus? Lägga tid och pengar på att renovera huset? Gifta dig?
Om jag vill leva med en människa så stänger jag alla bakdörrar och går all in. Annars kan jag lika gärna leva ensam om jag alltid har en bakdörr öppen. Då är jag ju inte ärlig i mina intentioner att jag vill leva leva resten av mitt liv med min partner och bli gamla ihop. Jag tänker inte att det kan ta slut en dag för den dagen den sorgen. Det är inget jag tar ut i förskott eller tänker på. Hur skulle man våga vara sig själv i en relation och säga vad man tycker och tänker om man hela tiden skulle ha i bakhuvudet att relationen skulle kunna ta slut när som helst? Då hade iallafall inte jag kunnat vara lycklig i min relation och kunnat njuta av att dela livet med min partner. Det är väl snarare så att det är när man tänker som du som man mår dåligt för då kan man inte leva fullt ut och ta vara på alla lyckobringande stunder. Alla förtroliga samtal och det underbara i att faktiskt få dela sitt liv med en annan människa. Det är ju som att förvänta sig att om de man älskar är lite sena så har de nog blivit påkörda och dött och annat katastroftänkande.
Man mår faktiskt bättre om man istället vågar leva här och nu och inte bryr sig så mycket om morgondagen utan njuter av dagen som är och hur ens liv ser ut just nu. Visst kan man ha planer för framtiden men där ingår inte tankarna på att ens partner kan göra slut och hur man ska utforma sitt liv då. Då blir det ju en självuppfyllande profetia så att man kan tänka, vad var det jag sa! Självklart skulle hen komma att göra slut. Bara för att ens partner tröttnade på att man inte gick all in. För sådant märks. För mig är det så man tänkte i tonåren när man var så osäker på sig själv att man inte vågade tro att någon faktiskt ville vara tillsammans med en. Det är inget man tänker som vuxen.
Delvis knapplån
Att man inte vet hur man ska hantera sina känslor efter ett uppbrott är inte alls konstigt. Det är ju en katastrof som har hänt den människan. Det är inte enkelt att veta hur man ska hantera alla känslor som bubblar åt olika håll. Jag tror egentligen inte att människor vill ta livet av sig utan de vet helt enkelt inte hur de ska orka leva vidare sina liv utan sitt ex. Hur de ska kunna leva vidare utan sina ex. Endel går så långt som till självmordsförsök medans andra ligger i sängen i fjorton dagar och äter inte, sover inte utan bara gråter och slumrar då och då utav utmattning. Andra gråter en helg och sedan segar de sig upp till det som kallas livet och försöker hantera det dagliga så gott det går och gråter sig igenom nätterna. Ytterligare andra hanterar det på andra sätt. Det finns inget rätt och fel och jag tror inte att katastrofen blir mindre kännbar för att man har i bakhuvudet att ens partner kan göra slut. Det ger nog enbart en grå slöja över vardagen och det man upplever ihop när man fortfarande är ett par. När katastrofen är ett faktum så mår man lika dåligt oavsett.
Ts
Jag hoppas att ditt ex. har fått professionell hjälp nu. Även om hen blir arg så måste du hjälpa henom genom att ringa psykakuten. Ett självmordsförsök måste alltid tas på största allvar för statistiken för de som en gång har försökt är fruktansvärt nedslående. Visst, det är inte ditt ansvar att se till att hen får hjälp och hen försöker inte ta livet av sig för att straffa dig men som medmänniska så har du ett ansvar och det är att hjälpa henom så gott du kan så att hen får professionell hjälp.
