anonymochorolig
Trådstartare
Jag är gammal bukare men med nytt anonymt nick - om du kommer på vem jag är så håll det gärna för dig själv, tack.
I torsdags bröt jag upp från mitt 10-åriga förhållande. Min sambo är min bästa vän och jag älskar henom, men inte på det sätt som man ska göra. Dessutom har vi haft många problem i förhållandet och ingen av oss har varit lyckliga. Speciellt inte jag. Jag känner dock en stark och innerlig kärlek och vill henom bara det bästa.
Sedan i torsdags har min sambo inte ätit, inte druckit, bara legat på sängen och gråtit. Knappt sovit alls. Min sambo uttryckte redan i torsdags självmordstankar och känslor om att hen inte kan fortsätta leva utan mig. Hen har vägrat få stöd av vänner och har förbjudit mig att ringa psyk. Hen har ingen tidigare historia av psykisk ohälsa. Har ett stabilt liv med jobb och några få nära vänner.
I lördags verkade hen något lugnare och mina nerver var på bristningsgränsen. Hen bad mig åka hemifrån och sova hos en vän vilket jag gjorde, i tanken att min sambo behövde lite tid i ensamhet - jag kände ju likadant.
Imorse ringde min sambo mig då hen "hade låst sig ute ur lägenheten". När jag kommer hem berättar hen att hen hade skrivit avskedsbrev och testamente, städat lägenheten, sagt farväl till vänner, slängt in nycklarna i brevinkastet, och inatt gått ut i skogen med en snara för att hänga sig. Snaran brast dock, och då gick hen hem och ringde mig.
Jag är så fruktansvärt orolig och vet inte vad jag ska ta mig till. Imorgon ska jag jobba. Kommer hen att försöka igen då? Vad händer om jag kör hen till akutpsyk? Just nu sitter hen i vardagsrummet med en av sina vänner och äter pizza. Är lugn men verkar väldigt avstängd.
De som vet om att detta hänt är hens två bästa vänner. Inte hens föräldrar eller andra nära. Själv har jag inte berättat för någon om självmordsförsöket (men dock om uppbrottet) men kommer vända mig till någon anhöriglinje.
Kan psykologkontakt hjälpa i ett sånt här akut skede? Hen vill själv inte ha någon som helst hjälp, utan uttrycker bara känslor av hopplöshet och att det är kört.
Jag älskar henom och är så fruktansvärt orolig, förtvivlad och ledsen. Har inte haft tid att sörja förhållandet själv alls utan bara tänkt på detta. Tar tacksamt emot råd eller bara stöd.
Tillägg: vi är båda vuxna, utan barn och över 30.
I torsdags bröt jag upp från mitt 10-åriga förhållande. Min sambo är min bästa vän och jag älskar henom, men inte på det sätt som man ska göra. Dessutom har vi haft många problem i förhållandet och ingen av oss har varit lyckliga. Speciellt inte jag. Jag känner dock en stark och innerlig kärlek och vill henom bara det bästa.
Sedan i torsdags har min sambo inte ätit, inte druckit, bara legat på sängen och gråtit. Knappt sovit alls. Min sambo uttryckte redan i torsdags självmordstankar och känslor om att hen inte kan fortsätta leva utan mig. Hen har vägrat få stöd av vänner och har förbjudit mig att ringa psyk. Hen har ingen tidigare historia av psykisk ohälsa. Har ett stabilt liv med jobb och några få nära vänner.
I lördags verkade hen något lugnare och mina nerver var på bristningsgränsen. Hen bad mig åka hemifrån och sova hos en vän vilket jag gjorde, i tanken att min sambo behövde lite tid i ensamhet - jag kände ju likadant.
Imorse ringde min sambo mig då hen "hade låst sig ute ur lägenheten". När jag kommer hem berättar hen att hen hade skrivit avskedsbrev och testamente, städat lägenheten, sagt farväl till vänner, slängt in nycklarna i brevinkastet, och inatt gått ut i skogen med en snara för att hänga sig. Snaran brast dock, och då gick hen hem och ringde mig.
Jag är så fruktansvärt orolig och vet inte vad jag ska ta mig till. Imorgon ska jag jobba. Kommer hen att försöka igen då? Vad händer om jag kör hen till akutpsyk? Just nu sitter hen i vardagsrummet med en av sina vänner och äter pizza. Är lugn men verkar väldigt avstängd.
De som vet om att detta hänt är hens två bästa vänner. Inte hens föräldrar eller andra nära. Själv har jag inte berättat för någon om självmordsförsöket (men dock om uppbrottet) men kommer vända mig till någon anhöriglinje.
Kan psykologkontakt hjälpa i ett sånt här akut skede? Hen vill själv inte ha någon som helst hjälp, utan uttrycker bara känslor av hopplöshet och att det är kört.
Jag älskar henom och är så fruktansvärt orolig, förtvivlad och ledsen. Har inte haft tid att sörja förhållandet själv alls utan bara tänkt på detta. Tar tacksamt emot råd eller bara stöd.
Tillägg: vi är båda vuxna, utan barn och över 30.