Frivilligt barnlös/fri

[Lena Furberg]

Fast ts ställer den frågan i sitt inledningsinlägg på sida 1, i 3:e raden nerifrån. -"Har du varit i en liknande sits? Hur visste du?" Så lite känner jag att ts vill höra bägge sortens stories.

Själv tänker jag, att hela livet är proppfullt av val, somliga större än andra, och att det kanske främst handlar om att inte älta för evig tid över de val man gjort som sedan inte går att ändra på. Oavsett vilka valen var. Vad man än väljer i livet väljer man bort ett alternativ. Ibland hade bägge alternativen varit bra, ibland tvärtom. Det vet man aldrig på förhand. Man får välja och sen gå vidare!

 

[MiniLi]

Jag tycker ju inte det. Men det är jag. Såklart att folk fattar att man kan ångra sig, men det är ju ingen som säger (i den här tråden)- åhh du måste skaffa barn för du kan ångra dig eller du kommmer att ångra dig. Det är ett par som uttryckt hur de känt vid olika tidpunkter och som jag i allafall tycker är precis det som TS efterfrågar. Eller hur tolkar du dessa frågor? att hon bara vill ha en sorts svar?

Jag tänker att den stora anledningen till den där oron (tänk om jag ångrar mig!) bygger på samhällets normer och att folk är så jäkla duktiga på att påpeka att man minsann kommer kunna ångra sig om några år.
TS vänder sig ju ändå ganska tydligt till de som valt att avstå barn, och undrar om deras tankar kring när/hur de visste att de inte ville ha barn. Hon vänder sig ju inte till de som har barn för att fråga när/hur de visste att de ville ha barn. Stor skillnad.

 

[Ray]

Fast ts ställer den frågan i sitt inledningsinlägg på sida 1, i 3:e raden nerifrån. -"Har du varit i en liknande sits? Hur visste du?" Så lite känner jag att ts vill höra bägge sortens stories.

Själv tänker jag, att hela livet är proppfullt av val, somliga större än andra, och att det kanske främst handlar om att inte älta för evig tid över de val man gjort som sedan inte går att ändra på. Oavsett vilka valen var. Vad man än väljer i livet väljer man bort ett alternativ. Ibland hade bägge alternativen varit bra, ibland tvärtom. Det vet man aldrig på förhand. Man får välja och sen gå vidare!

Precis vad jag oxå tänkte!

 

[Ray]

Jag tänker att den stora anledningen till den där oron (tänk om jag ångrar mig!) bygger på samhällets normer och att folk är så jäkla duktiga på att påpeka att man minsann kommer kunna ångra sig om några år.
TS vänder sig ju ändå ganska tydligt till de som valt att avstå barn, och undrar om deras tankar kring när/hur de visste att de inte ville ha barn. Hon vänder sig ju inte till de som har barn för att fråga när/hur de visste att de ville ha barn. Stor skillnad.

Man kan ju tolka det olika. Det är ju många som tvärsäkert inte velat ha barn i många år.
Jag tänker att så länge man funderar på frågan är man ju öppen för båda alternativ.

 

[em-pirre]

Fast jag tänker att alla livsavgörande beslut är bra att vänta med tills man är över typ 25. Så ja, om någon som är 19 säger "jag skulle aldrig..." eller "jag kommer aldrig vilja..." så tänker jag ALLTID "jaja, vänta och se några år" oavsett vad det handlar om. Det kanske är supernedlåtande och ageist och allt vad folk på nätet kallar det för men spela roll, så tänker jag i mitt stilla sinne.

Obs att jag inte nödvändigtvis säger något om det till dem.

Eller 35

Jag har konstaterat att man alltid kan Ändra sig. Även gällande saker som man är bombsäker på i 30-åtsåldern

 

[hollypolly]

Jag har också skrivit av mig om barnfrågan här på bukefalos och det är så himla skönt att få hjälp här.
Jag har också bestämt att jag inte vill ha några barn för jag skulle inte klara av ansvaret som blir. Jag har flera hundar och vi har lite höns på gården som jag sköter och jag älskar djur för dom är så nöjda bara de får sin aktivitet och mat.
Jag brukar motionera eller aktivera mina hundar ungefär 2 till 3 timmar om dagen efter det så sover dom bara.
Ett barn gör ju inte det. Min vän har barn och hon måste underhålla barnet hela tiden även när de kommer in från aktivitet.
Tycker alla får göra som dom vill.
Är inte konstigt att inte skaffa barn för det finns gott om barn och vuxna i världen som kommer fortsätta att sköta förökningen av människor.

 

[cirkus]

Jag tänker att den stora anledningen till den där oron (tänk om jag ångrar mig!) bygger på samhällets normer och att folk är så jäkla duktiga på att påpeka att man minsann kommer kunna ångra sig om några år.
TS vänder sig ju ändå ganska tydligt till de som valt att avstå barn, och undrar om deras tankar kring när/hur de visste att de inte ville ha barn. Hon vänder sig ju inte till de som har barn för att fråga när/hur de visste att de ville ha barn. Stor skillnad.

Jag uppfattar det som om TS vill höra båda sortens stories. De som har ångrat sig och de som inte har. Och hur tankarna gått i alla fyra fallen. Man kan ju ångra sig på fler än ett sätt menar jag. De som fått barn och ångrar sig, de som inte fått barn och ångrar sig. Sen de som fått barn efter att de har ångrat sig och de som inte fått barn och inte ångrat sig.

Ska det bli en diskussion med fler än en synvinkel så tycker jag att alla röster ska få plats. Hur konstruktiv och givande blir diskussionen om bara en röst kommer till tals? Om det bara ska bli - jag hatar barn och är jätteglad att jag inte har några så tycker i allafall jag att TS kanske inte får så mycket svar på sina frågor

 

[Raderad medlem 6459]

Eller 35

Jag har konstaterat att man alltid kan Ändra sig. Även gällande saker som man är bombsäker på i 30-åtsåldern

Absolut. Men jag tänker att under åren 18 till typ 25 så händer så mycket i ens liv, man är fortfarande så liten och har inte hunnit figure out så mycket om vem man är.

Men det är givetvis individuellt.

 

[Imogen]

Jag tycker ju inte det. Men det är jag. Såklart att folk fattar att man kan ångra sig, men det är ju ingen som säger (i den här tråden)- åhh du måste skaffa barn för du kan ångra dig eller du kommmer att ångra dig. Det är ett par som uttryckt hur de känt vid olika tidpunkter och som jag i allafall tycker är precis det som TS efterfrågar. Eller hur tolkar du dessa frågor? att hon bara vill ha en sorts svar?

Så tänker jag också. Det är en väldigt skillnad på att skriva "åååh barn är så fantastiskt och meningen med livet du bara måste skaffa några annars kommer du ångra dig resten av livet", och att beskriva att man själv har varit i exakt den sits TS beskriver, sedan ändrat sig, och sedan beskriva hur man har det nu.

Det är väl självklart att det bland de som har bestämt sig för att inte skaffa barn dels finns de som kommer vara supernöjda med sitt beslut livet ut (förhoppningsvis de flesta), dels de som ångrar sig och skaffar barn i "sista sekund" och dels de som i efterhand ångrar att de inte fick några barn. Varför bara den ena sortens berättelser skulle vara okej i en tråd som denna begriper jag inte. Det är ju något helt annat än att en massa övertygade barnälskare försöker övertyga andra.

 

[Ray]

Allvarligt talat är det nog ett personlighetsdrag om man ångrar val i livet.
Jag kan vara velig men i slutändan ångrar jag inte beslut som inte kan ändras. Får för mig att om man har lite psykiska bekymmer i bagaget är det lätt att falla i ångerträsket.

Finns gott om väldigt tvärsäkra personligheter som inte vill ha barn och liksom inte är den veliga typen. Då är nog sannolikheten inte stor att man ångrar sig för man har liksom zoomat in hela livet på den vägen.
Känner man sig själv vet man nog om man är typen som kan ändra sig eller inte.

 

[Elegant machinery]

Jag är 33 och har aldrig riktigt varit sugen på barn. Känner starka olustkänslor kring både graviditet, förlossning och själv vardagen med barn. Jag lever i ett fast förhållande med en sambo som är 34 och vi har rätt nyligen köpt hus, så nästa logiska steg borde vara att få tillökning enligt många. Min syster har tre barn, sambons syster har två och de allra flesta i bekantskapskretsen antingen har eller väntar barn för tillfället.

När jag träffade sambon var jag tidig med att berätta vart jag stod i frågan eftersom jag inte tycker det är en sak man ska kompromissa om. Ville han ha barn i framtiden fick han satsa på en annan häst helt enkelt, men han sa att det inte var en viktig fråga för honom och att han var glad att slippa han också.

Min mamma tog det däremot hårdare när jag i 20-årsåldern berättade jag inte ville ha barn, hon började gråta men sen har inte frågan kommit upp på tal igen. Det känns tråkigt att göra henne besviken men jag skulle aldrig skaffa barn för någon annans skull såklart. Systerns man har avfärdat mitt val med att "det är bara för att du inte träffat rätt man än!”

Jag tycker det jobbigaste att man ”blir utanför” och inte längre är en naturlig del av gemenskapen när ens vänner träffas för en playdate eller liknande, men det beror ju helt på vad man har för vänner. Jag tänker att det kanske ändras när barnen blir äldre och mammorna inte är lika inne i sin småbarnsbubbla längre, time will tell...

Vissa dagar kan jag också vara rädd att sambon kanske ångrar sig om x antal år och väljer att träffa någon annan för att bilda familj, men jag kan inte göra så mycket åt det och jag försöker påminna mig om att det är onödigt att oroa sig för något som inte har hänt (och kanske aldrig kommer hända).

I det stora hela är jag nöjd med mitt beslut och varje gång jag ar träffat någon med barn så tackar jag min lyckliga stjärna när jag åker där ifrån i en tyst, ren bil och känner att jag inte behöver inte behöver anpassa mig efter någon annan än mig själv (och sambon och hundarna då såklart) Vi fyller våra liv med fritidsintressen, hundarna och andra tidskrävande hobbys och jag är glad att slippa den stress, oro och känsla av otillräcklighet som de flesta föräldrar i min omgivning verkar känna.

 

[em-pirre]

Absolut. Men jag tänker att under åren 18 till typ 25 så händer så mycket i ens liv, man är fortfarande så liten och har inte hunnit figure out så mycket om vem man är.

Men det är givetvis individuellt.

Givetvis.

 

[athena_arabians]

@Elegant machinery: Min särbo ville ju egentligen ha barn (han älskar ungar!) och risken att han lämnar mig för att skaffa barn med någon är för mig värd att ta. Nu är det inte speciellt troligt och han visste hur jag tänkte kring barn innan vi blev tillsammans. Vi pratade om det rätt mycket faktiskt.

Rent allmänt:

Det finns inga som helst garantier i livet förutom att man kommer att dö. Att avstå från ett förhållande för att man är rädd att bli lämnad är inte ett sätt jag vill leva mitt liv på. Dessutom ska ju småbarnsåren vara rätt förödande för förhållandet

 

[Lipperta]

Nej, det var inte så jag menade!!
Det jag menade var att man ska vara medveten om att det de facto ÄR många som ändrar sig med åren, även om de varit extremt emot barn tidigare.

Nej jag vet att du inte menade. Spann vidare lite bara

 

[Hyacinth]

Jag har numer två barn, men jag är övertygad om att jag haft ett lika bra liv utan. Det ger olika saker, särskilt när man har småbarn. Ja, jag har fått göra avkall tillfälligt på mängden teater, kultur och restaurangbesök, men jag får annat. Jag ville aldrig ha barn, blev oplanerat gravid med första och efter 7 år blev jag sugen på en till.

 

[Tassetass]

efter 7 år blev jag sugen på en till.

Det är såna som du som gör mig lite rädd för framtiden.

 

[Thrillie]

Jag är 28 år i ett stadigt förhållande, varken jag eller sambon vill ha barn. Känner ingen som helst barnlängtan, men ibland tänker jag "vad är det för fel på mig, alla andra verkar ju vilja ha barn?".
Men nej, här blir det inga barn, jag kan inte se att det skulle tillföra något i mitt liv faktiskt. Finns väl en liten oro att jag ska ångra mig i framtiden, men det får bli ett problem då, OM det händer.
Det som skulle kännas värst är om sambon skulle lämna mig för att han vill ha barn, men den dagen, den sorgen.

 

[ameo]

Jag är 28 år i ett stadigt förhållande, varken jag eller sambon vill ha barn. Känner ingen som helst barnlängtan, men ibland tänker jag "vad är det för fel på mig, alla andra verkar ju vilja ha barn?".
Men nej, här blir det inga barn, jag kan inte se att det skulle tillföra något i mitt liv faktiskt. Finns väl en liten oro att jag ska ångra mig i framtiden, men det får bli ett problem då, OM det händer.
Det som skulle kännas värst är om sambon skulle lämna mig för att han vill ha barn, men den dagen, den sorgen.

Det bästa är att du fortfarande är tillräckligt ung för att inställningen ska hinna ändra sig, OM den tänker göra det. Du behöver ju inte fatta några beslut nu, utan bara fortsätta leva med dagens status. Skulle dina äggstockar gå bananas om 5 eller 10 år, så är det ju inte svårare än att du omvärderar dina funderingar då.

Sen, för att svamla vidare lite allmänt, så är det väl inte alldeles ovanligt att inställningen förändras om man råkar bli gravid av misstag. Man ser det då och då, att någon som inte velat ha barn ändå råkat bli gravid. Och sen blivit värsta supermorsan, för att göra den längre historian superkort. Eller kanske fått missfall och i samband med det insett att jo, jag längtar nog faktiskt efter att få barn ändå.

Det jag vill säga är att inget behöver vara hugget i sten, även om det kanske är så för en del.

 

[lil-sis]

Jag ville inte tills jag fyllde 30. Absolut inte. Näver bäver, kort och gott. Gjorde en abort som artonåring så jag hade tillfälle att fundera i skarpt läge så att säga. Med en pojkvän som ville behålla.

Har aldrig ångrat aborten. Det var alldeles rätt där och då.

När jag fyllde 30 började jag fundera och landade till slut i att jag nog ville ha barn ändå. Dåvarande sambo ville vänta och det slutade med att jag flyttade, hittade en ny som redan hade tre vuxna barn och ett barnbarn (alla började tidigt).

Hur som så blev det lite krångligare än väntat det här med att bli gravid på rätt ställe och behålla det. Så jag hann fundera några varv till.

Efter ivf så kom till slut ett barn i slutet på februari i år. Jag hann fylla 36 och några fler barn än det här blir det inte. Dels orkar jag inte och dels vill jag både hinna leka med ponnyerna och vara med barnet.

Men hade han inte blivit till hade det blivit bra ändå, jag hade lagt mer tid på ponnyerna, pluggat färdigt lite tidigare och sambon hade köpt sitt ungsto redan i år. Nu får allt vänta ett par år men livet är ju långt (förhoppningsvis).

(Och jag läser färdigt gymnasiet på distans på nätterna när barnet sover lite djupare.)

 

[Thrillie]

Det bästa är att du fortfarande är tillräckligt ung för att inställningen ska hinna ändra sig, OM den tänker göra det. Du behöver ju inte fatta några beslut nu, utan bara fortsätta leva med dagens status. Skulle dina äggstockar gå bananas om 5 eller 10 år, så är det ju inte svårare än att du omvärderar dina funderingar då.

Sen, för att svamla vidare lite allmänt, så är det väl inte alldeles ovanligt att inställningen förändras om man råkar bli gravid av misstag. Man ser det då och då, att någon som inte velat ha barn ändå råkat bli gravid. Och sen blivit värsta supermorsan, för att göra den längre historian superkort. Eller kanske fått missfall och i samband med det insett att jo, jag längtar nog faktiskt efter att få barn ändå.

Det jag vill säga är att inget behöver vara hugget i sten, även om det kanske är så för en del.

Ja precis, därför har jag valt att inte sterilisera mig, eftersom jag anser att jag fortfarande är rätt ung och man vet aldrig vad som händer Vem vet, jag kanske vill ha barn senare så jag vill inte ta bort den möjligheten även om jag idag känner "nej aldrig i livet!".