Frivilligt barnlös/fri

[Vallmo]

Jag tog mig själv ur avel för länge sedan. Jag brukar säga att jag är smart och har vackert hår men resten av generna är det inte mycket med

.......och en underbar personlighet, glömde du lägga till.

 

[athena_arabians]

.......och en underbar personlighet, glömde du lägga till.

Tack men det vet jag inte om det är så väl överensstämmande med verkligheten

 

[Vallmo]

Jag tycker fortfarande att de flesta barn är outhärdliga, låter, skriker och inte kan uppföra sig. Men har insett att det handlar om dåliga föräldrar och inte om barnen i sig.
..

Riktigt så enkelt är det inte. Tycker det var ett onödigt skuldbeläggande. Jag tror de flesta föräldrar gör så gott det kan.
Det finns diagnoser, NPF-diagnoser, tourettes mm som kan få barn att framstå som enormt ohyfsade, högljudda och krävande. Knappast enbart föräldrarnas "fel".

 

[Vallmo]

Tack men det vet jag inte om det är så väl överensstämmande med verkligheten

Jo, i alla fall det man läser här.

 

[astronaut]

Är 29 och frivilligt barnlös. Har aldrig haft lust att ha egna barn utan nöjer mig med mina sju syskonbarn. Jag känner inte att jag är stabil nog psykiskt heller att jag vill ta ansvar för ett barn när jag knappt orkar med mig själv. Då blir det bara dumt. Samt så har jag aldrig haft den där känslan på att jag vill ha egna.

Min ena syster var i en början ofrivilligt barnlös men hade inga problem med att veta jag var frivilligt barnlös. Inte så att jag pratade ut om det men fanns för henne om hon ville prata om sitt problem.

Jag ogillar inte barn, barn får gärna finnas. Tycker det är synd att många frivilligt barnlösa verkar förknippas med att hata barn. Skulle så vara fallet skulle jag inte sno min yngsta systerdotter (3 månader) ur famnen på min ena syster och gosa med henne.

Fördelen med att kapa sin systers barn är att man utan problem kan lämna tillbaka dem om de blir för gnälliga Sedan har man den äldsta systerdottern hos sig så vaknar man alltid till frukost på sängen

 

[Vallmo]

Jag har också skrivit av mig om barnfrågan här på bukefalos och det är så himla skönt att få hjälp här.
Jag har också bestämt att jag inte vill ha några barn för jag skulle inte klara av ansvaret som blir. Jag har flera hundar och vi har lite höns på gården som jag sköter och jag älskar djur för dom är så nöjda bara de får sin aktivitet och mat.
Jag brukar motionera eller aktivera mina hundar ungefär 2 till 3 timmar om dagen efter det så sover dom bara.
Ett barn gör ju inte det. Min vän har barn och hon måste underhålla barnet hela tiden även när de kommer in från aktivitet.
Tycker alla får göra som dom vill.
Är inte konstigt att inte skaffa barn för det finns gott om barn och vuxna i världen som kommer fortsätta att sköta förökningen av människor.

Jag kommer ihåg din tråd och jag tyckte du resonerade så himla klokt där.
Det var ett oehört bra och genomtänkt beslut av dig där du inte bara tog hänsyn till dig utan också till det eventuella barnet.
Önskar fler kunde vara så insiktsfulla (jag själv till exempel .)

Hur har det gått för dig? Är mannen mer förstående för ditt val nu?
Du behöver givetvis inte svara om du inte vill.

 

[nightcrawler]

Vill inte ha några egna. Den ev mannen får gärna ha däremot. Har ingen längtan och skulle jag fundera så tänker jag på kompisens unge i sitt lite jävligare humör så är den saken avklarad. Tycker även det är tillräckligt avskräckande att höra kompisar som pratar o graviditeter och förlossningar. Då blir jag ännu mer säker på att det inte blir nått. Ska det bli nått så får det allt vara en jävligt speciell snubbe som får mej att tänka om. Möjligen skaffa en till en ev ponny har inget intresse av barn eller andra människor överhuvudtaget

 

[kakan89]

Jag har aldrig haft någon barnlängtan och har väl mest tyckt att barn är skumma. Hade väl inte uttalat att jag inte ville skaffa barn men var inte långt därifrån. Träffade min sambo som valt att inte skaffa barn och kände att ja det här känns kanon. Han var 40 och jag 26.

Sen efter ett par år började han vackla i sitt beslut och öppnade en diskussion. Och jag blev chockad över mig själv när jag började överväga alternativen. Vi firade min 28-års dag med att tillverka en unge som beräknas komma ut vilken dag som helst.

 

[_Elly_]

Bra skrivet inlägg och jag kan inte låta bli...

hört talas om livmodertransplantationer?
Finns, görs. I Sverige.

Fortfarande i försöksstadiet och har väldigt svårt att se hur det ska gå att lösa rent ekonomiskt. För privata transplantationer har prislappen varit hög även om de inte har börjat än. Annars fint att det faktiskt fungerat

I övrigt tänker jag att det är svårt att veta säkert (med mycket annat också såklart) när man är ung men press från andra hjälper aldrig. Ingen ska behöva känna sig mindre värda om de väljer bort barn och man kan aldrig veta om paret/personen inte är frivilligt barnlösa utan faktiskt kämpar för att få ett barn.

 

[Kattennizze]

Nej, det var inte så jag menade!!
Det jag menade var att man ska vara medveten om att det de facto ÄR många som ändrar sig med åren, även om de varit extremt emot barn tidigare.

Ja, det är respektlöst att inte acceptera när någon säger att hen inte vill ha barn. Absolut!

Men, den andra sidan av mig - som upplevt båda sidorna, att både inte vilja alls och sen verkligen vilja - säger att det är lätt att förstå att människor som fått barn och som älskar det gärna vill att alla andra ska få uppleva den lyckan också.
Men, man ska INTE tvinga på någon sin åsikt!


Jag skulle inte kalla det för norm egentligen. För även om mänskligheten kommit långt så är vi fortfarande däggdjur, där det är en naturlig drift att fortplanta sig.
Men idag har vi möjligheten att välja att avstå.

Men det är idag den absolut starkaste normen att leva mamma pappa barn-köret och konsumera så mycket som möjligt. Alla måste förhålla sig till den normen utom möjligen eremiter kanske. Och det är så synd bara och det trycker ner människor istället för att frigöra dem, anser jag. Dessutom vete katten vilket reellt val många kvinnor har att avstå, många skaffar nog barn för att man ska, att det liksom bör till. Få vågar utmana den här normen, glädjande nog en hel del kvinnor på Buke. Det är därför jag hänger här år ut och år in, eftersom som många tänker själva här.

 

[Kattennizze]

Jag skulle definitivt inte ha några barn, gillar inte barn. Dom luktar och låter och skriker och kan - oftast - inte uppföra sig.
Sen fyllde jag 28-29 någonting och vände helt.
Nu är jag 31 och gravid i v 22, lever med en fantastisk man och min bonusson på 5år varannan vecka. Jag tycker fortfarande att de flesta barn är outhärdliga, låter, skriker och inte kan uppföra sig. Men har insett att det handlar om dåliga föräldrar och inte om barnen i sig.
Ser mycket fram emot att bli mamma och hyser inga tvivel om att jag kommer älska mitt barn gränslöst även fast jag inte gillar barn generellt. Mina barn och andras ungar liksom..

Men vänta lite nu, jag har två barn med autism och de kan inte uppföra sig ibland. Jag måste ta ut dem då och då och jag gör allt i min makt för att de inte ska bete sig illa, men det går inte ibland. Jag tar illa vid mig när du skriver sådär. Det finns oftast en anledning till varför barn beter sig som de gör, och visst, många gånger är det puckade päron men ibland kan inte barnen bete sig faktist pga en funktionsnedsättning i deras hjärnor. Och tro mig, jag skäms många gånger ihjäl när min ena unge ligger på golvet och gapar högt och ljudligt vid sin för det, höga ålder. Och jag jag gör allt för att inte störa andra och minimera mina besök men jag måste handla på affären och jag har oftast ingen barnvakt.

 

[Nixehen]

Men vänta lite nu, jag har två barn med autism och de kan inte uppföra sig ibland. Jag måste ta ut dem då och då och jag gör allt i min makt för att de inte ska bete sig illa, men det går inte ibland. Jag tar illa vid mig när du skriver sådär. Det finns oftast en anledning till varför barn beter sig som de gör, och visst, många gånger är det puckade päron men ibland kan inte barnen bete sig faktist pga en funktionsnedsättning i deras hjärnor. Och tro mig, jag skäms många gånger ihjäl när min ena unge ligger på golvet och gapar högt och ljudligt vid sin för det, höga ålder. Och jag jag gör allt för att inte störa andra och minimera mina besök men jag måste handla på affären och jag har oftast ingen barnvakt.

Fast jag har väl ingenstans skrivit om barn med särskilda behov? Jag har oerhört stor förståelse för att det finns barn - och för den delen vuxna - som pga olika diagnoser inte klarar av att "uppföra sig" enligt normen. Jag har själv diagnoser i familjen och jobbar med människor med npf i mitt yrkesliv. Så var snäll och lägg inte ord i min mun som jag inte uttalat.
Det var inte alls det jag menade utan syftade på barn i min närhet vars föräldrar helt enkelt skiter i hur de beter sig. Det är för mig en väldig skillnad.

 

[GardenAngel]

Frivilligt barnlös och fyller 26 nästa vecka. Min barnlängtan dog någonstans i sena tonåren, men det var först när jag var runt 22 som jag insåg att man måste faktiskt inte ha barn! Man får tydligen välja själv! Min mor och min svåger är de som har svårast att acceptera att jag inte vill ha barn, och inser inte hur okänsligt det är att säga "Men barn är det bästa som hänt mig", "Du hinner ändra dig" eller liknande.
Jag har fått förklara det som att man kan tycka om barn utan att vilja ha egna, precis som att man kan gilla hundar utan att vilja ha en egen. Det har iaf fått min svåger att börja förstå.
Jag garderar mig dock fortfarande med att "Jag vill inte ha barn, men jag kanske ångrar mig någon dag" för om jag skulle få för mig att skaffa barn kommer min svåger aldrig sluta säga Vad var det jag sa (han är en underbar människa, han vill bara att jag ska vara lika lycklig som han är och han älskar att ha barn. Han har egentligen hjärtat på rätt ställe).

Jag gillar barn, jag är både lärare och utbildad barnskötare. Jag skulle troligtvis bli en bra förälder och är av hyfsat avelsmaterial. Men jag vill inte. Att fostra en människa intresserar mig inte tillräckligt mycket för att skaffa en på livstid. Barn är en hobby i mina ögon, och just nu tar mina andra intressen mer tid.
Men man ska aldrig säga aldrig. Inte jag iaf.

 

[Elo]

Har heller aldrig varit intresserad av barn. Speciellt inte små barn. Och tanken på att ha nåt växande i sig .... eurgh. Jag har ju också en massa mentala problem och vet med mig att jag aldrig skulle kunna ge ett barn den barndom de förtjänar.

Sa tidigt att jag inte ville ha barn (tidiga tonåren), är nu 34 och har inte ändrat mig. Många i familjen hävdar att jag kommer vilja ha barn när jag blir vuxen (likaså hävdar de att jag kommer börja tycka om öl och kaffe när jag blir vuxen och det har fortfarande inte heller hänt). Den enda som har stora problem med detta är min styvmor som vid ett memorabelt tillfälle skrek åt mig att det var hennes rätt att få barnbarn (totalt ignorerande att jag har två bröder).

Min styvmor har fortfarande problem med min ovilja att ha barn och frågar ofta när jag 'ska träffa nån trevlig man och skaffa barn'. De andra i familjen har väl lugnat sig något. Den enda som stöttar mig i beslutet är den äldre av mina bröder, som själv gärna vill ha barn men inte träffat nån tjej än.

 

[astronaut]

Vill inte ha några egna. Den ev mannen får gärna ha däremot. Har ingen längtan och skulle jag fundera så tänker jag på kompisens unge i sitt lite jävligare humör så är den saken avklarad. Tycker även det är tillräckligt avskräckande att höra kompisar som pratar o graviditeter och förlossningar. Då blir jag ännu mer säker på att det inte blir nått. Ska det bli nått så får det allt vara en jävligt speciell snubbe som får mej att tänka om. Möjligen skaffa en till en ev ponny har inget intresse av barn eller andra människor överhuvudtaget

Lite så känner jag med. Skulle med all säkerhet inte ha problem om framtida partner har barn sedan innan.

 

[Kattennizze]

Fast jag har väl ingenstans skrivit om barn med särskilda behov? Jag har oerhört stor förståelse för att det finns barn - och för den delen vuxna - som pga olika diagnoser inte klarar av att "uppföra sig" enligt normen. Jag har själv diagnoser i familjen och jobbar med människor med npf i mitt yrkesliv. Så var snäll och lägg inte ord i min mun som jag inte uttalat.
Det var inte alls det jag menade utan syftade på barn i min närhet vars föräldrar helt enkelt skiter i hur de beter sig. Det är för mig en väldig skillnad.

Men läs vad du skriver, du beskriver ju precis hur npf-barn kan bete sig, du har ju noll förståelse för hur man måste kämpa med sina barn trots att verkar jobba med det? Nu ska jag inte kapa tråden mer, men jag skulle önska att folk kunde visa mer förståelse för hur våra barn fungerar i stället för att bara slarvigt uttala sig om hur jobbiga ungar är eller snarare deras föräldrar. Man bör inte döma någon ohörd.

 

[Thera]

Sen är alla våra vänner med barn extremt avundsjuka på vårt barnfria liv, så det ger en slags extra försäkring om att vi gjort helt rätt.

Men alltså, det låter ju jättehemskt?

Visst att jag ibland kan känna att det är ett lite mer bekymmersfritt och friare liv, men att vara extremt avundsjuk låter ju inte riktigt sunt för vare sig föräldrar eller barn.

 

[vallhund]

Men alltså, det låter ju jättehemskt?

Visst att jag ibland kan känna att det är ett lite mer bekymmersfritt och friare liv, men att vara extremt avundsjuk låter ju inte riktigt sunt för vare sig föräldrar eller barn.

Låter helt vrickat.

 

[Tassetass]

Men alltså, det låter ju jättehemskt?

Visst att jag ibland kan känna att det är ett lite mer bekymmersfritt och friare liv, men att vara extremt avundsjuk låter ju inte riktigt sunt för vare sig föräldrar eller barn.

Alltså, jag är just nu rätt så avundsjuk på alla som inte har barn, för här har dottern somnat och maken jobbar så jag sitter där jag sitter. Vissa aspekter av att ha barn är ju inte så himla roliga...

 

[tuaphua]

Men alltså, det låter ju jättehemskt?

Visst att jag ibland kan känna att det är ett lite mer bekymmersfritt och friare liv, men att vara extremt avundsjuk låter ju inte riktigt sunt för vare sig föräldrar eller barn.

Vi hade en sån granne. Den stod och pratade inför sin 6-åring hur jobbigt det var att ha barn och inte hinna med sitt eget intresse. Och inte bara någon enstaka gång.
Det extra rubbade var att den lade flera h per dag på sitt inresse. Men ungen fick typ aldrig göra något för sin skull. Ev om ungen tvingades göra förälderns intresse fick den göra ngt.
Hemskt att se! Där hade man faktiskt känt att det nog vore bäst om man struntat i barn.