Frivilligt barnlös/fri

[kakan89]

Jag är också tillfreds, men när jag hör sådana historier blir jag lite nojjig.
Den där sista meningen är en av anledningarna att jag inte vill ha barn.

Jobbar på äldreboende och det finns väldigt många gamla som är ensamma trots att de fått en hel hope ungar. Sen finns det de som är barnlösa som får besök mer eller mindre dagligen (av tex syskonbarn eller vänner).

Så att skaffa ungar enbart för att inte vara ensam när man blir äldre är ingen garanti.

 

[Kilauea]

Jag håller med. Sen syns det ju inte på utsidan alla gånger och barnet blir dömt som ouppfostrat med slappa föräldrar. Jag har vad jag vet helt vanliga barn, som är helt normalt väl-/ouppfostrade. De låter också ibland. Barn låter. Alla barn. Och en del mer än andra.

Jag tror ingen här, i alla fall inte jag, störs på barn som skriker (endast). Utan barn som är ouppfostrade. Mamma (som jobbat hela sitt yrkesverksamma liv på apotek) klagade flera gånger sina sista år i jobbet på att föräldrar lät barnen plocka med saker på hyllo/klättra i skyltfönstret mm. Jag har varit med om att barn vill "hjälpa till" och hålla saker när jag tex ska ta blodprov på deras djur. Det tror jag inte har att göra med någon diagnos, utan att föräldrarna bara är slappa och inte säger till alternativt säger till en gång och sen inte bryr sig.
När nån annan sen säger till barnet så har det lyssnat.

 

[vallhund]

Nu var det pensionärs ensamheten och barn som hälsar på som diskuterades ifall du råkade missa det.
Sen tror jag du missuppfattade texten med, det som menades var att det är roligare på ålders höst att ha ett barn som hälsar på än att ha ett som inte gör det och de får sitta i sin ensamhet, då hade det nästan lika gärna kunnat kvitta (krasst skrivit). Det var det som var poängen med pensionärs ensamheten och barn, men sen tillkommer att man skaffar inte barn för att ha sällskap precis som @Bison skrev ovan om att det inte är några garantier, rätt många aspekter att ha med i tankarna.
Just av de anledningarna jag inte vill ha barn själv.

Läs vad du skrev i inlägget som jag svarade på så kanske du förstår, på dig lät det som att barn automatiskt hälsar på sina föräldrar när de är pensionärer.

 

[TheRedLightning]

Jobbar på äldreboende och det finns väldigt många gamla som är ensamma trots att de fått en hel hope ungar. Sen finns det de som är barnlösa som får besök mer eller mindre dagligen (av tex syskonbarn eller vänner).

Så att skaffa ungar enbart för att inte vara ensam när man blir äldre är ingen garanti.

@Bison har redan avverkat att det inte är någon garanti, det jag skriver om är idealet, inte verkligheten.

 

[TheRedLightning]

Läs vad du skrev i inlägget som jag svarade på så kanske du förstår, på dig lät det som att barn automatiskt hälsar på sina föräldrar när de är pensionärer.

Du kan även läsa det här:

@Bison har redan avverkat att det inte är någon garanti, det jag skriver om är idealet, inte verkligheten.

 

[Bison]

Jag är också tillfreds, men när jag hör sådana historier blir jag lite nojjig.
Den där sista meningen är en av anledningarna att jag inte vill ha barn.

Jag blir inte ett dugg nojig.
De är inte jag och jag vet precis vad jag vill och inte vill.
Har alltid varit trygg i mig själv och väldigt obrydd om vad min omgivning anser.

 

[Raderad medlem 68338]

Förlåt, kunde inte undgå att få världens skrattattack av det där!
Varför tror han att du heter Skål? Jag fattade om han trodde att du hette Törnblomma...Men skål?

Han tycker att jag är festlig Nej men jag har lärt honom att skåla och nu tycker han tydligen att jag heter skål och utbrister "SKÅL" direkt han ser mig

 

[Dressyrtjejen_97]

Han tycker att jag är festlig Nej men jag har lärt honom att skåla och nu tycker han tydligen att jag heter skål och utbrister "SKÅL" direkt han ser mig

Hahahahaha

 

[Raderad medlem 68338]

Jobbar på äldreboende och det finns väldigt många gamla som är ensamma trots att de fått en hel hope ungar. Sen finns det de som är barnlösa som får besök mer eller mindre dagligen (av tex syskonbarn eller vänner).

Så att skaffa ungar enbart för att inte vara ensam när man blir äldre är ingen garanti.

Precis! Jag är en av dem som hälsar på typ dagligen trots att vi är noll och inget släkt!

 

[Lipperta]

Men vänta lite nu, jag har två barn med autism och de kan inte uppföra sig ibland. Jag måste ta ut dem då och då och jag gör allt i min makt för att de inte ska bete sig illa, men det går inte ibland. Jag tar illa vid mig när du skriver sådär. Det finns oftast en anledning till varför barn beter sig som de gör, och visst, många gånger är det puckade päron men ibland kan inte barnen bete sig faktist pga en funktionsnedsättning i deras hjärnor. Och tro mig, jag skäms många gånger ihjäl när min ena unge ligger på golvet och gapar högt och ljudligt vid sin för det, höga ålder. Och jag jag gör allt för att inte störa andra och minimera mina besök men jag måste handla på affären och jag har oftast ingen barnvakt.

Lite rolig histora för att muntra upp stämningen.

Jag har atypisk asperger och låg och skrek på golvet på ICA nästan varje gång vi handlade jag och mamma. Till slut blev hon väl så trött och verkligen panikslagen öcer detta att hon la sig ner brevid mig på golvet och skrek.
Jag slutade direkt, pinsamt värre ju.
Efter det sa hon att jag skötte mig bättre.

Jag stör mig dock också på ungar som skriker, dock om det finns en funktionsförändring som gör det har jag lite lverseende men det vet man ju inte på okända ungar.
Om det är vänninans pojk jag verkligen gillar eller någon randoms unge spelar liksom ingen roll, är extremt ljudkänslig och blir extremt stressad i situatoner där jag känner att jag inte *kan* komma iväg från oljudet.

Men för gudskull skäms inte för att barnet bråkar, oavsett ålder, du gör ju det bästa du kan för dina pojkar och det vet de säkert.
Skit i vad andra tror och tycker.

 

[Vallmo]

Fast jag har väl ingenstans skrivit om barn med särskilda behov? Jag har oerhört stor förståelse för att det finns barn - och för den delen vuxna - som pga olika diagnoser inte klarar av att "uppföra sig" enligt normen. Jag har själv diagnoser i familjen och jobbar med människor med npf i mitt yrkesliv. Så var snäll och lägg inte ord i min mun som jag inte uttalat.
Det var inte alls det jag menade utan syftade på barn i min närhet vars föräldrar helt enkelt skiter i hur de beter sig. Det är för mig en väldig skillnad.

Har själv ett barn med autism, ska jag börja med att säga.
Grejen med diagnoser, särskilt NPF är att det varken syns eller märks, alltid. Ibland märks det väldigt mycket och ibland tror folk knappt att det stämmer när man berättar att, "jo mitt barn har autism".
Och föräldrarna som "skiter" i sina barn kan mycket väl ha en diagnos dom också, utan att veta om det heller för den delen.

Det finns enorma gråskalor och bara för att man jobbar med det kan man inte allt. Jag jobbar själv delvist med personer med NPF-diagnoser men det innebär inte att jag automatiskt kan skilja på "ouppfostrade ungar" eller barn med särskilda behov.
För mig tog det flera år att fatta att min egen "ouppfostrade unge" hade en diagnos. För min sambo tog det ännu längre tid.

 

[Lipperta]

Fast jag har väl ingenstans skrivit om barn med särskilda behov? Jag har oerhört stor förståelse för att det finns barn - och för den delen vuxna - som pga olika diagnoser inte klarar av att "uppföra sig" enligt normen. Jag har själv diagnoser i familjen och jobbar med människor med npf i mitt yrkesliv. Så var snäll och lägg inte ord i min mun som jag inte uttalat.
Det var inte alls det jag menade utan syftade på barn i min närhet vars föräldrar helt enkelt skiter i hur de beter sig. Det är för mig en väldig skillnad.

Om jag ska fortsätta spinna på lite hur det var för mig och mamma, ingen pappa närvarande, när jag var liten.
Jag med atypisk asberger och mor med bipolär cch förlossningsdepression som aldrig släppt.

Självklart gjorde hon allt hon kunde och hon var en riktigt bra mamma, men ibland tog hon slut. Det fanns inte mer mamma att få.
Det fanns ingen mamma som orkade bråka om skitgrejer.
Jag antar att det skulle sett ut som att hon fullständigt sket i vad jag gjorde just då. Måla på väggarna eller springa och skrika i mataffären. För innan hon ''gav'' upp fick hon bråka i flera timmar.

Hon fick som råd att vänta ut mig, ja då kunde vi sitta och stirra i väggen i flera timmar. Aldrig att jag ger mig, även som vuxen är jag sån.

Nu vet jag också att det finns de som gör ett aktivt val att skita i vad barnen gör. Men även de som verkligen gör sitt ALLT för att vara den bästa mamman de kan tar också slut någongång och då ser det likadant ut som någon som inte bryr sig.

Döm inte så fort.

 

[hollypolly]

Jag kommer ihåg din tråd och jag tyckte du resonerade så himla klokt där.
Det var ett oehört bra och genomtänkt beslut av dig där du inte bara tog hänsyn till dig utan också till det eventuella barnet.
Önskar fler kunde vara så insiktsfulla (jag själv till exempel .)

Hur har det gått för dig? Är mannen mer förstående för ditt val nu?
Du behöver givetvis inte svara om du inte vill.

Tusen tack !
Du skriver alltid engagerade och bra inlägg,det minns jag.
Ja han har inte pratat om det en endaste gång sen sist.
Vi har skaffat valp och kycklingar nu.

 

[Imogen]

Jag har atypisk asperger och låg och skrek på golvet på ICA nästan varje gång vi handlade jag och mamma. Till slut blev hon väl så trött och verkligen panikslagen öcer detta att hon la sig ner brevid mig på golvet och skrek.
Jag slutade direkt, pinsamt värre ju.
Efter det sa hon att jag skötte mig bättre.

Och jag tycker det är hemskt med föräldrar som ska förlöjliga sina barn på såna sätt, där väl lägga sig ner bredvid och skrika på affärsgolvet väl är ett typexempel.

Föräldern har satt barnet i en situation det alldeles uppenbarligen inte klarar av. Barnet är inte medvetet besvärlig utan hanterar sina känslor efter bästa förmåga med antagligen stor brist på impulskontroll. Då väljer den vuxne att istället för att ta ansvar och hjälpa barnet ur situationen att addera skam och förnedring till det hela.

Din mamma agerade antagligen i affekt och bägaren rann väl över. Av vad du beskriver låter det inte som att hon hade det lätt. Men nu talar jag generellt och det där med att skrika bredvid på affärsgolvet är ju ett rätt vanligt exempel. Och oavsett, om hon inte klarade av det, går det kininet att förvänta sig att du, som dessutom har ett funktionshinder, skulle göra det.

 

[Vallmo]

Tusen tack !
Du skriver alltid engagerade och bra inlägg,det minns jag.
Ja han har inte pratat om det en endaste gång sen sist.
Vi har skaffat valp och kycklingar nu.

Tack!
Vad skönt att han verkar förstå dig och respektera dina behov. Det är stort! Han verkar vara en bra man för dig, låter det som.
Valp och kycklingar låter helt underbart, tycker jag.

 

[Lipperta]

Och jag tycker det är hemskt med föräldrar som ska förlöjliga sina barn på såna sätt, där väl lägga sig ner bredvid och skrika på affärsgolvet väl är ett typexempel.

Föräldern har satt barnet i en situation det alldeles uppenbarligen inte klarar av. Barnet är inte medvetet besvärlig utan hanterar sina känslor efter bästa förmåga med antagligen stor brist på impulskontroll. Då väljer den vuxne att istället för att ta ansvar och hjälpa barnet ur situationen att addera skam och förnedring till det hela.

Din mamma agerade antagligen i affekt och bägaren rann väl över. Av vad du beskriver låter det inte som att hon hade det lätt. Men nu talar jag generellt och det där med att skrika bredvid på affärsgolvet är ju ett rätt vanligt exempel. Och oavsett, om hon inte klarade av det, går det kininet att förvänta sig att du, som dessutom har ett funktionshinder, skulle göra det.

Nej, jag både minns och har fått det återberättat för mig.

Jag ville ha en tidning, sån man får med en leksak i och sen slänger man tidningen. Mamma sa nej ingen tidning och jag ballar ur.

Det var ingen svår situation överhuvudtaget. Ett barn på 6 år bör klara att få ett Nej. Funktionshinder eller inte.

Och vadå förlöjliga? Då förlöjlar väl ungen föräldern om denne skriker?

Folk får faktiskt skämmas för sig själva.

Jag tycker morsan agerade helt rätt för vi hade sånna bråk VARJE affär besök. Hon fick inte stopp på eländet vad hon än gjorde. Tillslut blir det psykbryt.

Och problemet löste sig ju. Jag fattade hur mamma kände sig när jag gjorde så och ville inte göra det mot henne mer.

 

[Imogen]

Nej, jag både minns och har fått det återberättat för mig.

Jag ville ha en tidning, sån man får med en leksak i och sen slänger man tidningen. Mamma sa nej ingen tidning och jag ballar ur.

Det var ingen svår situation överhuvudtaget. Ett barn på 6 år bör klara att få ett Nej. Funktionshinder eller inte.

Och vadå förlöjliga? Då förlöjlar väl ungen föräldern om denne skriker?

Folk får faktiskt skämmas för sig själva.

Jag tycker morsan agerade helt rätt för vi hade sånna bråk VARJE affär besök. Hon fick inte stopp på eländet vad hon än gjorde. Tillslut blir det psykbryt.

Och problemet löste sig ju. Jag fattade hur mamma kände sig när jag gjorde så och ville inte göra det mot henne mer.

Du beskriver att du varje gång ni gick och handlade låg på golvet och skrek. Alldeles uppenbarligen var det för dig en för svår situation. Svår i bemärkelsen att du inte klarade av att hantera dina känslor och impulser på det sätt som förväntades av dig. Ja en sexåring bör klara av att få ett nej, men ansvaret att kunna klara av det ligger helt och hållet på den vuxne. Förlöjligandet av känslor ligger i antagandet att barnet agerar som det gör på pin kiv eller för att vara medvetet besvärlig.

Men nu ska jag inte kapa den här tråden mer till att handla om barnuppfostran.

 

[Lipperta]

Du beskriver att du varje gång ni gick och handlade låg på golvet och skrek. Alldeles uppenbarligen var det för dig en för svår situation. Svår i bemärkelsen att du inte klarade av att hantera dina känslor och impulser på det sätt som förväntades av dig. Ja en sexåring bör klara av att få ett nej, men ansvaret att kunna klara av det ligger helt och hållet på den vuxne. Förlöjligandet av känslor ligger i antagandet att barnet agerar som det gör på pin kiv eller för att vara medvetet besvärlig.

Men nu ska jag inte kapa den här tråden mer till att handla om barnuppfostran.

Ja och min mor har också funktionsnedsättning. Men det har inget att göra med hur bra mor hon var/är.

Jag vet att ingen annan kan sätta sig in och förstå hur jobbig jag faktiskt var som barn, no tror väl allihopa att jag överdriver när jag säger att jag ver HEMSK.

Mamma har haft kontakt med bup och andra hjälpmedel från det att jag föddes typ och de hade heller inget bra att komma med så jag var ingen vanlig unge.

Jag måste bara fråga. Tror du på allvar att min mamma som får femtioelfte gången stod vid kassen med ett bråkande barn på golvet och nära på bröt ihop själv pga depression och ångest, la sig ner på golvet bredvid mig för att hon ville förlöjliga sitt barn?

Nej, efter år av bup och annat och situationen inte blir ett uns bättre då försöker man sig på allt kan jag säga.
Och vadå? Det funkade ju. JAG slapp att bråka om minsta ''vill-ha'' grej i affären, mindre stress och dålig upplevelse för mig.
Och mamma fick en lugn stund.

Förlöjligande av känslor, visst.

 

[Lipperta]

Det är av den här anledningen, folk, som man inte ska öppna truten på Buke, nu kommer jag ha men resten av livet.

Tydligen har min mor förlöjligat mina känslor hela mitt liv.

Får nog söka vuxenhab nu.

 

[dobbis]

jag kan tycka att det inte är helt malplacerat att berätta om sin uppleveles oavsett hur den är. Varfär är det mer okej att fullkomligt spy hat över hela barngrejen än att säga att "jag tillhör dom som ångrade mig" alla uppleveleser räknas i den här diskussionen, varför ska bara vissa räknas?

För att tråden heter frivilligt BARNLÖS