Frivilligt barnlös/fri

[vallhund]

Jag har en kompis som tydligt uppger sitt barn som sitt intresse.
Ta en titta på Instagram bara. Hur många som helst som lever sina liv genom ungarna. Valfritt namn och mamman är ett rätt vanligt instanamn.
Många identifierar sig som föräldrar, inget annat.

Sånt är tragiskt, inte minst för barnen.

 

[Bison]

Och som tillägg med att inte vara intresserad så handlar det för mig att inte var intresserad av allt som kommer med barn.
Blöjbyten, hämta och lämna på dagis, köra till urtrista aktiviteter, gå på föräldramöten, kalas, kompisar på besök osv osv i all oändlighet.

Jag föredrar att kunna göra vad jag vill när jag vill. Sova halva dagen och äta chips till middag.

 

[stjarnhimmel]

Det är också flera som skrivit att de inte är intresserade av barn.
Jag har aldrig förstått hur barn kan vara ett intresse?

Jag har aldrig tytt mig till andras barn, men det hindrar inte att jag älskar mina egna!

Se tex hur många reagerar om det kommer ett litet barn eller barnvagn på gatan. Jag har systers barn som exempel. Vissa personer tittar mot barnet och ler eller säger något till föräldrarna om barn trots att dessa aldrig träffats. För mig är det såna personer som är intresserade av barn dvs de verkar vara intresserade av alla barn de ser och inte bara de som de känner.
Samma sak när det gäller mina bekanta. Vissa blir helt till sig när någon bekant kommer med ett barn. Det ska tex hållas i barnet om barnet är litet, de följer med när det ska matas eller bytas trots att de bara är ytligt bekanta.
För mig är det såna personer som jag ser som intresserade av barn, dvs de är intresserade av barn allmänt och inte bara de närmaste barnen.

 

[stjarnhimmel]

Citerar bara dig, men det här är riktat lite till alla som reagerade över vad jag skrev.
Jag skrev det inte så allvarligt! Det är inte så att våra vänner hatar sina barn, mer att de är stressade småbarnsföräldrar som kanske har svårt att få ihop livspusslet. Och när vi då säger att vi ska göra ditten och datten utan att rodda ihjäl oss, eller hur vi lever vår vardag (extremt stillsamt och avkopplande) så upplever jag att de uttrycker viss avundsjuka på detta. När de sedan berättar om sina liv och vardagar så känner jag själv att jag aldrig nånsin skulle orka med allt ansvar och allt pyssel. Skulle jag göra en småbarnsförälders vardag i en dag hade jag bränt ut mig i princip omedelbart.
Hoppas jag förtydligade lite nu

Jag tänker också att det är naturligt att vara lite avundsjuk i stunden.
Jag kan tex bli avundsjuk på de som har en stor hästgård. Men sen vet jag ju att jag inte skulle vilja leva så. Eller rättare sagt skulle jag inte vilja ta det som följer med att ha en hästgård- allt jobb och slit. Så i stunden kan jag vara avundsjuk när jag drömmer mig bort. Men sen kommer jag tillbaka till att mitt liv inte ser ut så. När det kommer till kritan skulle jag inte välja det alternativet.

 

[Bison]

Se tex hur många reagerar om det kommer ett litet barn eller barnvagn på gatan. Jag har systers barn som exempel. Vissa personer tittar mot barnet och ler eller säger något till föräldrarna om barn trots att dessa aldrig träffats. För mig är det såna personer som är intresserade av barn dvs de verkar vara intresserade av alla barn de ser och inte bara de som de känner.
Samma sak när det gäller mina bekanta. Vissa blir helt till sig när någon bekant kommer med ett barn. Det ska tex hållas i barnet om barnet är litet, de följer med när det ska matas eller bytas trots att de bara är ytligt bekanta.
För mig är det såna personer som jag ser som intresserade av barn, dvs de är intresserade av barn allmänt och inte bara de närmaste barnen.

Precis!
Jag är ju så med hundar. Det är fest varje gång jag får med mig hundar på tåget
Med barn är jag artig och vänlig, med hundar är jag intresserad, vill prata och fråga hur mycket som helst och måste lägga band på mig själv

 

[Lena Furberg]

Sånt är tragiskt, inte minst för barnen.

Ja, jag håller med på ett sätt - att ständigt visa sina barn på sociala media känns inte helt ok.....

Däremot tänker jag, att barnaåren ändå är rätt korta och flyktiga och att det ändå är lite ok att fokusera de åren till stor/viss del på just barnen. Innan man fattar vad som hänt drar tonåringen iväg på mopeden och sen bor hen plötsligt i egen lägenhet i en annan stad. Fort går det. Jag var nog själv ganska fokuserad på mitt barn ffa när hen var liten. Även fast jag började jobba nästan inom en vecka efter födelsen! (Jag jobbar hemifrån.)

Sen gäller det bara att ha kvar sitt vanliga liv så man inte står där handfallen och bara gråter när barnet flyttar till sitt eget liv - vilket jag vet förekommer..... För barnaåren är som sagt korta och går snabbt förbi.

 

[Ray]

Och som tillägg med att inte vara intresserad så handlar det för mig att inte var intresserad av allt som kommer med barn.
Blöjbyten, hämta och lämna på dagis, köra till urtrista aktiviteter, gå på föräldramöten, kalas, kompisar på besök osv osv i all oändlighet.

Jag föredrar att kunna göra vad jag vill när jag vill. Sova halva dagen och äta chips till middag.

Får villigt erkänna att jag är noll intresserad av små barn. Inte alls. Aldrig varit.
Jag gillar lite större barn och unga människor däremot. Mitt barn har jag alltid älskat men samtidigt blir det roligare och roligare att umgås ju större barnet är.

Barn blir ju stora. Jag tycker inte man.är sämre som förälder för att man inte är intresserad av vagnar och bebisar. Eller vantrivs dom gravid- vilket jag oxå gör...

Däremot inverkar de ju på sova halva dagen grejen... Och när de blir större funkar inte chips till middag så bra om man inte delar med sig

 

[Rhinos]

Däremot tänker jag, att barnaåren ändå är rätt korta och flyktiga och att det ändå är lite ok att fokusera de åren till stor/viss del på just barnen.

Håller med. I mitt fall består mycket av livet just nu av att umgås med familjen. Jag gör sällan något själv utan spenderar all min lediga tid tillsammans med sonen och sambon. Har pausat mitt hästintresse och minskat på andra aktiviteter jag brukar göra till fördel för mitt barn. För många låter det nog hemskt, men jag känner inte att jag "offrat" något, bara prioriterat annorlunda. Jag skulle väl dock inte påstå att jag lever genom mitt barn, utan jag lever med honom.

 

[Bison]

Får villigt erkänna att jag är noll intresserad av små barn. Inte alls. Aldrig varit.
Jag gillar lite större barn och unga människor däremot. Mitt barn har jag alltid älskat men samtidigt blir det roligare och roligare att umgås ju större barnet är.

Barn blir ju stora. Jag tycker inte man.är sämre som förälder för att man inte är intresserad av vagnar och bebisar. Eller vantrivs dom gravid- vilket jag oxå gör...

Däremot inverkar de ju på sova halva dagen grejen... Och när de blir större funkar inte chips till middag så bra om man inte delar med sig

Jag föredrar hundar framför människor oavsett ålder så nja.

 

[Ray]

Se tex hur många reagerar om det kommer ett litet barn eller barnvagn på gatan. Jag har systers barn som exempel. Vissa personer tittar mot barnet och ler eller säger något till föräldrarna om barn trots att dessa aldrig träffats. För mig är det såna personer som är intresserade av barn dvs de verkar vara intresserade av alla barn de ser och inte bara de som de känner.
Samma sak när det gäller mina bekanta. Vissa blir helt till sig när någon bekant kommer med ett barn. Det ska tex hållas i barnet om barnet är litet, de följer med när det ska matas eller bytas trots att de bara är ytligt bekanta.
För mig är det såna personer som jag ser som intresserade av barn, dvs de är intresserade av barn allmänt och inte bara de närmaste barnen.

Jag har en vän som är sån! En riktig barnmänniska. Som inte vill ha barn.

Jag är tvärtom helt ointresserad av bebisar som så. Men helt plötsligt vill jag ha barn ändå.

 

[Ray]

Jag föredrar hundar framför människor oavsett ålder så nja.

Menar nu inte att propagera för något utan bara säga att vi nog är många föräldrar som inte är särskilt intresserade av barn men gillar våra egna.

 

[Bison]

Menar nu inte att propagera för något utan bara säga att vi nog är många föräldrar som inte är särskilt intresserade av barn men gillar våra egna.

Ja, det är nog rätt vanligt.
För min del så tänker jag inte prova, inte direkt så att man kan lämna tillbaka om det inte är kul. Om man nu bortser från den lilla detaljen att jag är steriliserad.

 

[Anonymidag]

Oj så aktiv min tråd blev! Känns som ett ämne som många kan ha något att relatera till, på ett eller annat vis.

Okej, världens längsta reflekterande svar, och uthällning av min hjärna på ett tangentbord.

Det som gör mig lite fundersam är att många som här säger att de inte vill ha barn, säger att de är ointresserade av barn, på ett eller annat sätt. Jag gillar ju barn. Jag jobbar med barn dagligen och det förgyller verkligen mitt liv. Jag tycker att det är intressant med graviditeter, barnprylar och annat som hör barn till. Men ja, för den sakens skull så vill jag kanske inte ha egna. Som person så är jag en sådan som måste återhämta mig ganska ofta för att inte bli sönderstressad. Det bästa jag vet är att komma hem till min lägenhet där katterna väntar på mig, och jag kan gosa in mig i en filt samtidigt som jag halvslumrar framför tvn. Men är det "livet" då? Eller är det för att normen säger att livet ska vara fyllt av stress, mathandling och barnaktiviteter? Att livet ska vara "mer" än att ha det bekvämt? Jag tror att det är här skon klämmer på något vis.

Jag har försökt nu i några veckor att "bestämma mig", och säga rakt ut "Jag vill inte ha några barn". Jag har tom sagt det till min mamma, bara för att mest själv märka min egen reaktion över att säga det så på riktigt. På något vis känns det som en lättnad, men samtidigt tråkigt på något plan - "att det inte blir som det ska". Men, då samtalar jag med mig själv igen, vadå ska? Det finns inget ska.

Jag som person har svårt att bara "vänta och se hur det blir", jag vill åtminstone ha någon form av plan. Men då funderar jag också på det här, säg att jag har en plan för några år framåt och så får jag utvärdera igen om några år. Men "hur sent" är det möjligt att få barn? Alltså, jag förstår att det ganska sent är fysiskt möjligt att få barn, men vad jag har förstått det så ökar riskerna med åren (och att det dessutom blir svårare att bli gravid).

Kan tillägga att min sambo är väldigt stöttande i allt det här. Han förstår verkligen att det är någonting som jag funderar på, och vi är väldigt bra på att prata kring livet och har därmed samtalat mycket kring vad det skulle betyda för vårat liv tillsammans - eftersom jag iallafall inte lutar åt att jag vill ha egna barn. Och om han skulle lämna mig för att han kommer på att han vill ha egna barn, är ingenting som jag funderar på.

 

[Vallmo]

Jag har en svåger och hans sambo som är riktiga barnmänniskor fast dom har själva inga barn.
Hon är till och med barnläkare.
Dom är jätteförtjusta i våra barn och har verkligen ett bra handlag med barn. Tjejen missar aldrig en högtid tillsammans med sin systerson, till exempel.
När dom är här umgås dom väldigt mycket med våra barn.

De har inga egna barn och de verkar inte bli något heller. De har varit tillsammans i över 20 år och har mycket stabil ekonomi och bra boende osv så det är knappast sådana anledningar som skulle hindrat dom.
Dessutom börjar båda passera bäst före datum när det gäller ålder också.

Ingen av oss har någonsin frågat eller ifrågasatt varför dom inte har barn.
Varför skulle vi, liksom?

Däremot fyller dom sitt liv med andra saker. Dom reser, ofta till spännande destinationer som att paddla kajak på Grönland och sånt, åker på sportresor, andra resor, har båt och landställe osv.
Båda är framgångsrika i sina yrken och verkar trivas med sina jobb.
I mina ögon ser dom ut att leva ett väldigt bra liv och den livsstilen hade knappast varit möjlig om dom haft barn.
Jag kan absolut se varför dom inte har valt att skaffa barn (om det nu är ett aktivt val).
Jag kan alla gånger se tjusningen med deras livsstil och jag kan ärligt säga att jag själv skulle vilja ha lite sånt i mitt liv också.
Som förälder blir livet väldigt inriktat på barnens behov. Det går inte att komma ifrån.
Inte sjutton skulle jag valt att hyra hus i en stugby på Gotland vid en barnvänlig strand varenda år om jag hade varit barnfri. Nu gör jag det. Det är kul och trevligt, barnen älskar det men jag själv hade valt annorlunda om det bara var jag.
Dessutom hade jag åkt en lång omväg för att slippa Kneippbyn också, men det är totalt uteslutet. Det är en obligatorisk aktivitet.

 

[Ray]

Oj så aktiv min tråd blev! Känns som ett ämne som många kan ha något att relatera till, på ett eller annat vis.

Okej, världens längsta reflekterande svar, och uthällning av min hjärna på ett tangentbord.

Det som gör mig lite fundersam är att många som här säger att de inte vill ha barn, säger att de är ointresserade av barn, på ett eller annat sätt. Jag gillar ju barn. Jag jobbar med barn dagligen och det förgyller verkligen mitt liv. Jag tycker att det är intressant med graviditeter, barnprylar och annat som hör barn till. Men ja, för den sakens skull så vill jag kanske inte ha egna. Som person så är jag en sådan som måste återhämta mig ganska ofta för att inte bli sönderstressad. Det bästa jag vet är att komma hem till min lägenhet där katterna väntar på mig, och jag kan gosa in mig i en filt samtidigt som jag halvslumrar framför tvn. Men är det "livet" då? Eller är det för att normen säger att livet ska vara fyllt av stress, mathandling och barnaktiviteter? Att livet ska vara "mer" än att ha det bekvämt? Jag tror att det är här skon klämmer på något vis.

Jag har försökt nu i några veckor att "bestämma mig", och säga rakt ut "Jag vill inte ha några barn". Jag har tom sagt det till min mamma, bara för att mest själv märka min egen reaktion över att säga det så på riktigt. På något vis känns det som en lättnad, men samtidigt tråkigt på något plan - "att det inte blir som det ska". Men, då samtalar jag med mig själv igen, vadå ska? Det finns inget ska.

Jag som person har svårt att bara "vänta och se hur det blir", jag vill åtminstone ha någon form av plan. Men då funderar jag också på det här, säg att jag har en plan för några år framåt och så får jag utvärdera igen om några år. Men "hur sent" är det möjligt att få barn? Alltså, jag förstår att det ganska sent är fysiskt möjligt att få barn, men vad jag har förstått det så ökar riskerna med åren (och att det dessutom blir svårare att bli gravid).

Kan tillägga att min sambo är väldigt stöttande i allt det här. Han förstår verkligen att det är någonting som jag funderar på, och vi är väldigt bra på att prata kring livet och har därmed samtalat mycket kring vad det skulle betyda för vårat liv tillsammans - eftersom jag iallafall inte lutar åt att jag vill ha egna barn. Och om han skulle lämna mig för att han kommer på att han vill ha egna barn, är ingenting som jag funderar på.

Jag tror inte man behöver bestämma sig förrän kanske kring 35 års åldern. Eller bestämma sig men då kanske man får göra en plan i varje fall.

Personligen så blev jag trött på min vardagslunk och ville ha en förändring. Jag ville att livet skulle ändras.
Gör man inte det så är man ju nöjd som det är tänker jag

 

[Kattennizze]

Jag har en svåger och hans sambo som är riktiga barnmänniskor fast dom har själva inga barn.
Hon är till och med barnläkare.
Dom är jätteförtjusta i våra barn och har verkligen ett bra handlag med barn. Tjejen missar aldrig en högtid tillsammans med sin systerson, till exempel.
När dom är här umgås dom väldigt mycket med våra barn.

De har inga egna barn och de verkar inte bli något heller. De har varit tillsammans i över 20 år och har mycket stabil ekonomi och bra boende osv så det är knappast sådana anledningar som skulle hindrat dom.
Dessutom börjar båda passera bäst före datum när det gäller ålder också.

Ingen av oss har någonsin frågat eller ifrågasatt varför dom inte har barn.
Varför skulle vi, liksom?

Däremot fyller dom sitt liv med andra saker. Dom reser, ofta till spännande destinationer som att paddla kajak på Grönland och sånt, åker på sportresor, andra resor, har båt och landställe osv.
Båda är framgångsrika i sina yrken och verkar trivas med sina jobb.
I mina ögon ser dom ut att leva ett väldigt bra liv och den livsstilen hade knappast varit möjlig om dom haft barn.
Jag kan absolut se varför dom inte har valt att skaffa barn (om det nu är ett aktivt val).
Jag kan alla gånger se tjusningen med deras livsstil och jag kan ärligt säga att jag själv skulle vilja ha lite sånt i mitt liv också.
Som förälder blir livet väldigt inriktat på barnens behov. Det går inte att komma ifrån.
Inte sjutton skulle jag valt att hyra hus i en stugby på Gotland vid en barnvänlig strand varenda år om jag hade varit barnfri. Nu gör jag det. Det är kul och trevligt, barnen älskar det men jag själv hade valt annorlunda om det bara var jag.
Dessutom hade jag åkt en lång omväg för att slippa Kneippbyn också, men det är totalt uteslutet. Det är en obligatorisk aktivitet.

T Jag hade aldrig velat ha en sådan livsstil som dina släktingar har i jämförelse med det jag har, jag hade valt stugbyn på Gotland alla dagar i veckan. Det var en förutsättning för att jag skulle vilja ha barn , liksom. Det är såklart ingen kritik mot digmer än en reflektion över hur olika vi är, ,men jag skulle aldrig ha skaffat barn om jag inte visste vad jag ville ha ut av livet, manifesterat genom semesterval då.

 

[Vallmo]

T Jag hade aldrig velat ha en sådan livsstil som dina släktingar har i jämförelse med det jag har, jag hade valt stugbyn på Gotland alla dagar i veckan. Det var en förutsättning för att jag skulle vilja ha barn , liksom. Det är såklart ingen kritik mot digmer än en reflektion över hur olika vi är, ,men jag skulle aldrig ha skaffat barn om jag inte visste vad jag ville ha ut av livet, manifesterat genom semesterval då.

Jag vill inte heller ha deras livsstil i paket så att säga.
Däremot skulle jag vilja ha lite mer "vuxenliv" än vad jag har nu.
Vad jag säger och menar är att DOM verkar nöjda med sin livsstil och i en sån livsstil finns det inte utrymme för barn.
Som mitt liv är nu är det mer eller mindre helt inrättat efter barnens behov och det är väl det där lilla då och då som jag önskar mig.
Och jag gillar somrarna på Gotland också.

 

[Kattennizze]

Jag vill inte heller ha deras livsstil i paket så att säga.
Däremot skulle jag vilja ha lite mer "vuxenliv" än vad jag har nu.
Vad jag säger och menar är att DOM verkar nöjda med sin livsstil och i en sån livsstil finns det inte utrymme för barn.
Som mitt liv är nu är det mer eller mindre helt inrättat efter barnens behov och det är väl det där lilla då och då som jag önskar mig.
Och jag gillar somrarna på Gotland också.

Jag fattar det, men jag tror att mkt av det är just problemet, många tror att de kan kombinera barn med ensamseglatser av olika slag eller klättring, eller ridningen eller ditten och datten, men det går ju inte. Det är svinjobbigt att ha barn och man kan som både du och jag har, funktionshi delade barn som kräver ännu mer av en. Alla skulle vinna på att vi är mer ärliga om hur det egentligen är - allra mest barnen.

 

[stjarnhimmel]

Oj så aktiv min tråd blev! Känns som ett ämne som många kan ha något att relatera till, på ett eller annat vis.

Okej, världens längsta reflekterande svar, och uthällning av min hjärna på ett tangentbord.

Det som gör mig lite fundersam är att många som här säger att de inte vill ha barn, säger att de är ointresserade av barn, på ett eller annat sätt. Jag gillar ju barn. Jag jobbar med barn dagligen och det förgyller verkligen mitt liv. Jag tycker att det är intressant med graviditeter, barnprylar och annat som hör barn till. Men ja, för den sakens skull så vill jag kanske inte ha egna. Som person så är jag en sådan som måste återhämta mig ganska ofta för att inte bli sönderstressad. Det bästa jag vet är att komma hem till min lägenhet där katterna väntar på mig, och jag kan gosa in mig i en filt samtidigt som jag halvslumrar framför tvn. Men är det "livet" då? Eller är det för att normen säger att livet ska vara fyllt av stress, mathandling och barnaktiviteter? Att livet ska vara "mer" än att ha det bekvämt? Jag tror att det är här skon klämmer på något vis.

Jag har försökt nu i några veckor att "bestämma mig", och säga rakt ut "Jag vill inte ha några barn". Jag har tom sagt det till min mamma, bara för att mest själv märka min egen reaktion över att säga det så på riktigt. På något vis känns det som en lättnad, men samtidigt tråkigt på något plan - "att det inte blir som det ska". Men, då samtalar jag med mig själv igen, vadå ska? Det finns inget ska.

Jag som person har svårt att bara "vänta och se hur det blir", jag vill åtminstone ha någon form av plan. Men då funderar jag också på det här, säg att jag har en plan för några år framåt och så får jag utvärdera igen om några år. Men "hur sent" är det möjligt att få barn? Alltså, jag förstår att det ganska sent är fysiskt möjligt att få barn, men vad jag har förstått det så ökar riskerna med åren (och att det dessutom blir svårare att bli gravid).

Kan tillägga att min sambo är väldigt stöttande i allt det här. Han förstår verkligen att det är någonting som jag funderar på, och vi är väldigt bra på att prata kring livet och har därmed samtalat mycket kring vad det skulle betyda för vårat liv tillsammans - eftersom jag iallafall inte lutar åt att jag vill ha egna barn. Och om han skulle lämna mig för att han kommer på att han vill ha egna barn, är ingenting som jag funderar på.

Jag har också funderat mkt på det sättet som du gör. Och jag kom fram till att det finns både för och nackdelar. Jag tror inte det går att råda dig eller någon annan. Det finns ju inget rätt eller fel..i slutändan tror jag bara du måste känna efter i magen vad du helst vill.

 

[Vallmo]

Jag fattar det, men jag tror att mkt av det är just problemet, många tror att de kan kombinera barn med ensamseglatser av olika slag eller klättring, eller ridningen eller ditten och datten, men det går ju inte. Det är svinjobbigt att ha barn och man kan som både du och jag har, funktionshi delade barn som kräver ännu mer av en. Alla skulle vinna på att vi är mer ärliga om hur det egentligen är - allra mest barnen.

Jag håller verkligen med dig!
Jag insåg på direkten att det inte gick att kombinera, i alla fall inte för mig.
Att ha häst funkade inte. Blev bara stressigt och för dyrt. Och lusten försvann dessutom.
För mig var det lite som en chock att inse hur mycket barn kräver av en.
Särskilt ett barn med funktionshinder, som du säger. Jag har ju också ett barn med autism. Jag känner ofta att jag inte riktigt orkar med egentligen och att jag inte räcker till heller.
Det enda jag vill nu för tiden är att få lite tid över för egen avkoppling, lite träning och pyssla i min trädgård. Massa resande skulle kännas helt övermäktigt, särskilt om barnen skulle med.