Frivilligt barnlös/fri

[Niyama]

Nej jag förstår det. Även om trådar kan ta andra riktningar än man tänkt sig så får väl det det här ändå räknas som lite av ett lågvattenmärke.

Hörrni barnhatare, kan ni ta ert äckel för barn och frossa i det nån annanstans kanske?

Nu vet jag inte vem du riktar du till, men eftersom jag skrev att jag tycker bebisar luktar kräk så: jag hatar definitivt inte barn. Bebisars ständiga kräkande och lukt har jag dock problem med pga fobi. Sen tyckte jag det var lite skönt att se att fler reagerade på lukten, för jag har alltid bara hört hur gott alla tycker att bebisar luktar.

 

[Bison]

Nu vet jag inte vem du riktar du till, men eftersom jag skrev att jag tycker bebisar luktar kräk så: jag hatar definitivt inte barn. Bebisars ständiga kräkande och lukt har jag dock problem med pga fobi. Sen tyckte jag det var lite skönt att se att fler reagerade på lukten, för jag har alltid bara hört hur gott alla tycker att bebisar luktar.

Jag hatar inte barn jag heller, verkligen inte.
Barnvaktar och leker med kompisars kiddos och tycker det är roligt.
Jag tycker inte rökare luktar så festligt de heller med jag hatar dem inte.
Herregud, hata. Det är ett väldigt starkt ord för mig, väldigt lite här i livet som jag hatar.

 

[Kirre]

41 år och frivilligt barnlös. Hade jag träffat på rätt person tidigare i livet kan jag inte lova att jag inte haft barn idag men mest troligt inte. Aldrig känt minsta lilla sug efter barn.

Jag är också i ärlighetens namn rädd för att misslyckas med att få barnet att bli en vettig vuxen och det finns så många av den varan som det är så en till som jag dessutom "skapat ", nej tack.

De enda två barnen jag "tyckt om" är mina två bästa vänninors förstfödda. Ffa den enas då jag var så glad för min väninnas skull då hon verkligen längtat och kämpat för att få barn. Då var det dock mer att jag tycker om den för glädjen den gav min väninna. I övrigt är jag totalt ointresserad av barn och tycker mest det är ett störande moment när de måste vara med när jag träffar mina väninnor. Jag accepterar självklart att barnen behöver vara med och det är inte något jag uttrycker något ogillande om gentemot mina väninnor, annars hade jag inte fått träffa dom men jag önskar att barnen inte var med.

Jag blir irriterad av barnskrik, oavsett anledning, väluppfostrade/ouppfostrade/diagnos och nej, jag tycker inte heller de luktar gott.
Att jag som barnlös dessutom blir exkluderad från både bättre vetande och sociala sammanhang gör inte min relation till barn bättre.

Upplever att trots att tråden handlar om vald barnlöshet och tankar kring det är det ändå inte pk att uttrycka att man faktiskt ogillar barn. Någonstans börjar det bli ok att inte vilja ha barn men anledningarna till att inte vilja är inte ok. Knepigt.

 

[Shaggy]

Nej jag förstår det. Även om trådar kan ta andra riktningar än man tänkt sig så får väl det det här ändå räknas som lite av ett lågvattenmärke.

Hörrni barnhatare, kan ni ta ert äckel för barn och frossa i det nån annanstans kanske?

Jaha så jag hatar barn för att jag tycker det är obehagligt att hålla i ett spädbarn och inte gillar lukten. Tack för informationen
Jag tycker ditt inlägg är lågvattenmärket. Om du nu tycker den delen av diskussionen är så dålig så kan du på ett trevligt berätta varför den inte hör hemma i tråden. Att kalla folk som vill diskutera andra saker än du, men som fortfarande kan anses höra till ämnet, för barnhatare och deras inlägg för lågvattenmärke är inte dirket något som visar på intresse för alla ska få vara med och diskutera.

 

[athena_arabians]

Jag hatar verkligen inte barn (och ser absolut poängen med dem på ett biologiskt plan ) men jag vet liksom inte hur jag ska hantera dem så jag undviker dem helst. Små spädbarn är jag dessutom livrädd ska gå sönder när jag håller dem

Ingen kan väl klaga över och tycka det är förvånande att man tycker barn luktar illa när de har kräkts etc. Man luktar ju inte hallon själv när man gjort det. Men för en förälder antar jag att kärleken till barnet gör att man inte känner lukten på samma sätt

Givetvis skulle jag aldrig behandla ett barn illa eller vara otrevlig mot dem.

 

[sjoberga]

41 år och frivilligt barnlös. Hade jag träffat på rätt person tidigare i livet kan jag inte lova att jag inte haft barn idag men mest troligt inte. Aldrig känt minsta lilla sug efter barn.

Jag är också i ärlighetens namn rädd för att misslyckas med att få barnet att bli en vettig vuxen och det finns så många av den varan som det är så en till som jag dessutom "skapat ", nej tack.

De enda två barnen jag "tyckt om" är mina två bästa vänninors förstfödda. Ffa den enas då jag var så glad för min väninnas skull då hon verkligen längtat och kämpat för att få barn. Då var det dock mer att jag tycker om den för glädjen den gav min väninna. I övrigt är jag totalt ointresserad av barn och tycker mest det är ett störande moment när de måste vara med när jag träffar mina väninnor. Jag accepterar självklart att barnen behöver vara med och det är inte något jag uttrycker något ogillande om gentemot mina väninnor, annars hade jag inte fått träffa dom men jag önskar att barnen inte var med.

Jag blir irriterad av barnskrik, oavsett anledning, väluppfostrade/ouppfostrade/diagnos och nej, jag tycker inte heller de luktar gott.
Att jag som barnlös dessutom blir exkluderad från både bättre vetande och sociala sammanhang gör inte min relation till barn bättre.

Upplever att trots att tråden handlar om vald barnlöshet och tankar kring det är det ändå inte pk att uttrycka att man faktiskt ogillar barn. Någonstans börjar det bli ok att inte vilja ha barn men anledningarna till att inte vilja är inte ok. Knepigt.

Fast att ogilla personer enkom pga ålder är väldigt knepigt.

Så länge man diskuterar företeelser som har med små barn att göra och ogillar företeelserna. Ok. Att hata en medmänniska enkom pga låg ålder. Inte ok.

 

[cirkus]

Oj så aktiv min tråd blev! Känns som ett ämne som många kan ha något att relatera till, på ett eller annat vis.

Okej, världens längsta reflekterande svar, och uthällning av min hjärna på ett tangentbord.

Det som gör mig lite fundersam är att många som här säger att de inte vill ha barn, säger att de är ointresserade av barn, på ett eller annat sätt. Jag gillar ju barn. Jag jobbar med barn dagligen och det förgyller verkligen mitt liv. Jag tycker att det är intressant med graviditeter, barnprylar och annat som hör barn till. Men ja, för den sakens skull så vill jag kanske inte ha egna. Som person så är jag en sådan som måste återhämta mig ganska ofta för att inte bli sönderstressad. Det bästa jag vet är att komma hem till min lägenhet där katterna väntar på mig, och jag kan gosa in mig i en filt samtidigt som jag halvslumrar framför tvn. Men är det "livet" då? Eller är det för att normen säger att livet ska vara fyllt av stress, mathandling och barnaktiviteter? Att livet ska vara "mer" än att ha det bekvämt? Jag tror att det är här skon klämmer på något vis.

Jag har försökt nu i några veckor att "bestämma mig", och säga rakt ut "Jag vill inte ha några barn". Jag har tom sagt det till min mamma, bara för att mest själv märka min egen reaktion över att säga det så på riktigt. På något vis känns det som en lättnad, men samtidigt tråkigt på något plan - "att det inte blir som det ska". Men, då samtalar jag med mig själv igen, vadå ska? Det finns inget ska.

Jag som person har svårt att bara "vänta och se hur det blir", jag vill åtminstone ha någon form av plan. Men då funderar jag också på det här, säg att jag har en plan för några år framåt och så får jag utvärdera igen om några år. Men "hur sent" är det möjligt att få barn? Alltså, jag förstår att det ganska sent är fysiskt möjligt att få barn, men vad jag har förstått det så ökar riskerna med åren (och att det dessutom blir svårare att bli gravid).

Kan tillägga att min sambo är väldigt stöttande i allt det här. Han förstår verkligen att det är någonting som jag funderar på, och vi är väldigt bra på att prata kring livet och har därmed samtalat mycket kring vad det skulle betyda för vårat liv tillsammans - eftersom jag iallafall inte lutar åt att jag vill ha egna barn. Och om han skulle lämna mig för att han kommer på att han vill ha egna barn, är ingenting som jag funderar på.

Jag tycker det låter som om du kommer vara väldigt trygg i ditt beslut hur det än blir! varken sitta fast i det ena eller andra om man känner som du är nog den klokaste strategin. Ha en plan, jobba på den, utvärdera, ändra om det känns så.

 

[FadeAway]

Jag hatar verkligen inte barn (och ser absolut poängen med dem på ett biologiskt plan ) men jag vet liksom inte hur jag ska hantera dem så jag undviker dem helst. Små spädbarn är jag dessutom livrädd ska gå sönder när jag håller dem

Ingen kan väl klaga över och tycka det är förvånande att man tycker barn luktar illa när de har kräkts etc. Man luktar ju inte hallon själv när man gjort det. Men för en förälder antar jag att kärleken till barnet gör att man inte känner lukten på samma sätt

Givetvis skulle jag aldrig behandla ett barn illa eller vara otrevlig mot dem.

Kräks lukter inte gott även som förälder. Det har inget med kärleken till barnet att göra utan att man utsätts för det konstant. När föräldrar säger att bebisar luktar gott så är det vare sig bajs eller kräkdoft som avses utan barnets egendoft.

 

[kryddelydd]

Fast att ogilla personer enkom pga ålder är väldigt knepigt.

Så länge man diskuterar företeelser som har med små barn att göra och ogillar företeelserna. Ok. Att hata en medmänniska enkom pga låg ålder. Inte ok.

Ja, några skribenter har uttryckt sig om hat.
Märkligt, tycker jag.
Hat är ju en väldigt stark känsla.

Däremot kan jag förstå en viss känsla av aversion mot små barn utifrån vanligt, normalt småbarnsbeteende som kan vara svårt att hantera.

Jag tycker att det är lite obehagligt med små barn som är snoriga, kladdiga i ansikte och fingrar och som trycker sig intill och ska sitta i knät (det händer, eftersom jag har kompisar som har små barn).
Jag vet inte hur jag ska bete mig med skrikande små barn, därför tycker jag det är lite obehagligt att hamna i situationen att förväntas passa ett barn en stund, och så börjar det skrika.

Sådana exempel är skäl till att jag "inte tycker om små barn".
Just åldern och åldersnormala beteenden innebär obehag för mig och jag får aversionskänslor.

Men inte hat.

 

[athena_arabians]

Kräks lukter inte gott även som förälder. Det har inget med kärleken till barnet att göra utan att man utsätts för det konstant. När föräldrar säger att bebisar luktar gott så är det vare sig bajs eller kräkdoft som avses utan barnets egendoft.

Jag medger att jag var lite raljerande där men trots allt lär det vara lättare att stå ut med den lukten när det gäller ens eget barn. Dels har man ju som sagt inget val och dels finns ju banden av kärlek där

 

[athena_arabians]

Fast att ogilla personer enkom pga ålder är väldigt knepigt.

Så länge man diskuterar företeelser som har med små barn att göra och ogillar företeelserna. Ok. Att hata en medmänniska enkom pga låg ålder. Inte ok.

Men det är inte frågan om hat. Jag känner mig enormt osäker i närvaro av barn och tycker verkligen inte om när de är kladdiga etc så jag undviker dem helst. Plus att numera blir jag ordentligt sjuk varenda gång jag varit i närheten av ett småbarn som varit det minsta sjuk pga mitt kassa immunförsvar.

Trots det har jag faktiskt varit barnvakt och både jag och barnen har överlevt men kan jag slippa så ja tack.

 

[FadeAway]

Jag medger att jag var lite raljerande där men trots allt lär det vara lättare att stå ut med den lukten när det gäller ens eget barn. Dels har man ju som sagt inget val och dels finns ju banden av kärlek där

Fast alltså jag har katt och i bland passerar man lådan efter och då luktar det en liten stund. Sen försvinner ju lukten. Det beror på hur vår hjärna är konstruerad inte av min kärlek till katten.

 

[athena_arabians]

Fast alltså jag har katt och i bland passerar man lådan efter och då luktar det en liten stund. Sen försvinner ju lukten. Det beror på hur vår hjärna är konstruerad inte av min kärlek till katten.

Jag skrev "lättare att stå ut med". Vi funkar ju så att vi kan stå ut med ett visst obehag om slutresultatet är något vi önskar. Dvs om jag inte tyckte om katter skulle jag inte stå ut med att mocka kattlådan

 

[Ray]

Jag medger att jag var lite raljerande där men trots allt lär det vara lättare att stå ut med den lukten när det gäller ens eget barn. Dels har man ju som sagt inget val och dels finns ju banden av kärlek där

Det är ju oxå så att har man ett eget barn luktar de ju inte alltid bajs och kräk. Andras träffar man ju mer sällan. Själva lukten av sur mjölk är lika illa men man har lättare att sära det från personen i sig när det är någon man älskar såklart.

Just att man inte tänker att "barnet" stinker utan att det är uppkräkt sur mjölk som luktar.
Lite vanesak bli det ju oxå. Som att jobba i äldrevården. Man vänjer sig vid saker som inte luktar hallon...

 

[Lena Furberg]

Om vi nu HELT off topic ska prata kräk - när bebisar kräks sker det väl, vad jag minns, oftast omedelbart efter att den ätit? Inte som en lidande magsjuk heller, utan mer en reflex som bebisen själv knappt märker. BLOBB! så har man en magfull mjölk på axeln. Och jag minns aldrig att där fanns nån kräk-lukt! För att kräk ska lukta sådär typiskt kräkigt, ska den ju ha legat en tid i magen och blandats med diverse magsafter.
Så - jag röstar för att bebiskräk inte alls luktar kräk utan luktar som den mat bebben just ätit. Däremot kan man ju tycka det ser äckligt ut ändå.

Jag tycker bebisar är ljuvliga! Men jag skulle aldrig rekommendera någon att skaffa en av den anledningen att JAG gillar dem. På samma sätt som jag, som är Hundberoende, ALDRIG i mitt liv någonsin rekommenderat en person att denne borde skaffa hund. Tvärtom, skulle jag säga....

 

[Ray]

Om vi nu HELT off topic ska prata kräk - när bebisar kräks sker det väl, vad jag minns, oftast omedelbart efter att den ätit? Inte som en lidande magsjuk heller, utan mer en reflex som bebisen själv knappt märker. BLOBB! så har man en magfull mjölk på axeln. Och jag minns aldrig att där fanns nån kräk-lukt! För att kräk ska lukta sådär typiskt kräkigt, ska den ju ha legat en tid i magen och blandats med diverse magsafter.
Så - jag röstar för att bebiskräk inte alls luktar kräk utan luktar som den mat bebben just ätit. Däremot kan man ju tycka det ser äckligt ut ändå.

Jag tycker bebisar är ljuvliga! Men jag skulle aldrig rekommendera någon att skaffa en av den anledningen att JAG gillar dem. På samma sätt som jag, som är Hundberoende, ALDRIG i mitt liv någonsin rekommenderat en person att denne borde skaffa hund. Tvärtom, skulle jag säga....

Det som luktar är väl att kläderna konstant blir kräkta och luktar saliv och sur mjölk...

 

[sjoberga]

Men det är inte frågan om hat. Jag känner mig enormt osäker i närvaro av barn och tycker verkligen inte om när de är kladdiga etc så jag undviker dem helst. Plus att numera blir jag ordentligt sjuk varenda gång jag varit i närheten av ett småbarn som varit det minsta sjuk pga mitt kassa immunförsvar.

Trots det har jag faktiskt varit barnvakt och både jag och barnen har överlevt men kan jag slippa så ja tack.

Fast vissa har skrivit hata. Vilket är för mig obegripligt, lika obegripligt som att hata mörkhyade, Luleåbor, pensionärer eller tonåringar bara för den egenskapen.

Som sagt det är skillnad på att ogilla vissa företeelser och beteenden jämfört med att uttrycka ogillande mot en grupp medmänniskor för att de har en viss ålder.

Om man till exempel ogillar högljudda och gapiga barn, så är det ju inte gruppen barn man ogillar, utan högljuddheten och beteendet. Till exempel skulle väldigt många barn inte passa in i en sådan beskrivning, nånsin, oavsett ålder.

 

[Lena Furberg]

Det som luktar är väl att kläderna konstant blir kräkta och luktar saliv och sur mjölk...

Ja, det förståss.
Men jag hade inte låtit min bebis ha nedkräkta kläder på sig.... ;-) Lika lite som jag själv.

 

[MiniLi]

Jag tycker det är lite respektlöst mot TS att spåra ur tråden mot kräks och bajs.. JA diskussionstrådar lever sitt eget liv, men man kan ju också ha lite tanke kring att detta är ett svårt ämne för den som känner sig osäker och då kan man vara schysst och hålla sig till ämnet.
Jag vet själv hur jag upplevde det i min tråd om barnfunderingar, när man slåss med svåra tankar och är seriöst osäker så är det inte alls roligt när tråden tar sig till mindre relevanta teman..

 

[mandalaki]

@Anonymidag Din tråd på temat är inte den första, men den är nog den mest välformulerade jag sett. Dina funderingar låter seriösa och reflekterande. Jag tror att du kommer att komma fram tlll vad som är rätt. Kanske utan att fatta BESLUTET. Ibland ger sig saker ändå.

När jag tittar tillbaka så fattade jag någon form av beslut vid 36. Jag hade inget stadigt förhållande så jag tog mig en funderare på om jag skulle ge mig på barnprojektet på egen hand men kom fram till att nej, det skulle jag inte. I övrigt fattade jag inga beslut, det bara blev inga barn. Och det har jag aldrig varit ledsen för.

Sedan: alltid när folk förklarar att de inte vill ha barn för att de inte gillar barn, och beskriver hur besvärliga de är, så tänker jag att de verkar ha fastnat i nedre tonåren. Det är något så omoget över det. Det vore bättre om de skrev Jag är skiträdd för sånt som jag inte förstår mig på - för jag tror att det ofta är vad det handlar om.