Oj så aktiv min tråd blev! Känns som ett ämne som många kan ha något att relatera till, på ett eller annat vis.
Okej, världens längsta reflekterande svar, och uthällning av min hjärna på ett tangentbord.
Det som gör mig lite fundersam är att många som här säger att de inte vill ha barn, säger att de är ointresserade av barn, på ett eller annat sätt. Jag gillar ju barn. Jag jobbar med barn dagligen och det förgyller verkligen mitt liv. Jag tycker att det är intressant med graviditeter, barnprylar och annat som hör barn till. Men ja, för den sakens skull så vill jag kanske inte ha egna. Som person så är jag en sådan som måste återhämta mig ganska ofta för att inte bli sönderstressad. Det bästa jag vet är att komma hem till min lägenhet där katterna väntar på mig, och jag kan gosa in mig i en filt samtidigt som jag halvslumrar framför tvn. Men är det "livet" då? Eller är det för att normen säger att livet ska vara fyllt av stress, mathandling och barnaktiviteter? Att livet ska vara "mer" än att ha det bekvämt? Jag tror att det är här skon klämmer på något vis.
