Frivilligt barnlös/fri

[dobbis]

Lite rolig histora för att muntra upp stämningen.

Jag har atypisk asperger och låg och skrek på golvet på ICA nästan varje gång vi handlade jag och mamma. Till slut blev hon väl så trött och verkligen panikslagen öcer detta att hon la sig ner brevid mig på golvet och skrek.
Jag slutade direkt, pinsamt värre ju.
Efter det sa hon att jag skötte mig bättre.

.

Exakt det har jag sett en vän göra med sin 4 åriga dotter inne på ica,jag gick Men det funkade. Mitt förslag var att klå ungen,alt binda den utanför.

 

[Imogen]

Ja och min mor har också funktionsnedsättning. Men det har inget att göra med hur bra mor hon var/är.

Jag vet att ingen annan kan sätta sig in och förstå hur jobbig jag faktiskt var som barn, no tror väl allihopa att jag överdriver när jag säger att jag ver HEMSK.

Mamma har haft kontakt med bup och andra hjälpmedel från det att jag föddes typ och de hade heller inget bra att komma med så jag var ingen vanlig unge.

Jag måste bara fråga. Tror du på allvar att min mamma som får femtioelfte gången stod vid kassen med ett bråkande barn på golvet och nära på bröt ihop själv pga depression och ångest, la sig ner på golvet bredvid mig för att hon ville förlöjliga sitt barn?

Nej, efter år av bup och annat och situationen inte blir ett uns bättre då försöker man sig på allt kan jag säga.
Och vadå? Det funkade ju. JAG slapp att bråka om minsta ''vill-ha'' grej i affären, mindre stress och dålig upplevelse för mig.
Och mamma fick en lugn stund.

Förlöjligande av känslor, visst.

Eh, nej. Självklart tror jag att din mamma, precis som de allra flesta föräldrar, gjorde sitt allra allra bästa efter sin förmåga. Jag har ingenstans skrivit att din mamma medvetet var ute efter att förlöjliga dina känslor. Ditt senaste inlägg ger en helt annan bild av din mammas situation. Det förklarar mycket väl varför hon gjorde som hon gjorde. Men det ändrar inte på sättet i sig att bemöta barn.

Det jag reagerade på var inte din mammas desperata situation i sista inlägget utan ditt sätt att i första inlägget återberätta det hela som att det var en bra metod att "få bukt med bråkiga barn". Det finns massa metoder i form av förtäckta hot och piskor (OBS inget jag antyder att din mamma sysslat med) som fungerar jättebra för att få barn att "lyda" i stunden. Det innebär inte att det är särskilt bra eller respektfulla sätt.

 

[Skorpion76]

Jag har inga barn, men kan inte skaffa några heller på grund av min funktionsnedsättning. Som funktionsnedsatt skulle jag riskera att bli rejält ifrågasatt som mamma.
Lazy Pethead

 

[cirkus]

För att tråden heter frivilligt BARNLÖS

Fast läser man vidare i inlägget så ser man att det finns frågeställningar runt det som kan belysas av andra än bara barnhatare och frivilligt barnlösa

 

[FadeAway]

Jag tycker det är spännande att många av de som väljer att inte skaffa barn förklarar hur jobbiga, äckliga och högljudda barn är. Jag ser det inte i en "frivilliga singlar" där det skulle förklarats hur jobbiga partners är och hur mycket tid det tar att ha en partner. Räcker det inte att bara inte vilja ha barn? Måste de vara horribla för att man inte ska vilja ha dem?

 

[Halfrek]

Jag tycker det är spännande att många av de som väljer att inte skaffa barn förklarar hur jobbiga, äckliga och högljudda barn är. Jag ser det inte i en "frivilliga singlar" där det skulle förklarats hur jobbiga partners är och hur mycket tid det tar att ha en partner. Räcker det inte att bara inte vilja ha barn? Måste de vara horribla för att man inte ska vilja ha dem?

Tycker inte barn är det minsta horribla, tvärtom har flera barn i min närhet jag älskar. Men några egna har jag inget sug efter. Däremot får jag ofta etiketten "barnhatare" klistrad på mig enbart för att jag inte vill ha några egna.

 

[Elo]

Jag tycker det är spännande att många av de som väljer att inte skaffa barn förklarar hur jobbiga, äckliga och högljudda barn är. Jag ser det inte i en "frivilliga singlar" där det skulle förklarats hur jobbiga partners är och hur mycket tid det tar att ha en partner. Räcker det inte att bara inte vilja ha barn? Måste de vara horribla för att man inte ska vilja ha dem?

Fast ärligt, parterns är jättejobbiga. Vill bara vara nära och göra saker och nudda en, prata med en, spendera tid ihop osv

 

[Amk]

För mig har det inte funnits några givna svar på frågan om jag vill ha barn. Många gånger har jag övervägt om det vore rätt beslut för mig att försöka få barn, och sällan har det pekat entydigt åt ett håll. Jag har en systerson som jag står nära och det finns andra barn som jag tyckt om att umgås med. Sedan finns det också många barn och framförallt bebisar som inte intresserat mig öht, och jag tänker att barn är ju individer- en del gillar jag och andra inte lika mycket. Bara för att jag har häst betyder inte det att jag tycker om alla hästar på planeten och vill tillbringa all tid med vilken fyrbent varelse som helst.

Med tanke på klimatförändringar och ökande befolkningsmängd har jag tänkt att jag inte behöver bidra till att fler människor kommer till denna jord. Å andra sidan lever just vi i ett priviligierat land där fler kloka människor behövs (mina barn ska naturligtvis bli kloka...).

Det som vägt tyngst emot är mitt stora hästintresse, som jag insett kommer få lugna sig lite under några år för att jag ska kunna vara en närvarande förälder. Däremot har det inte funnits på kartan att lägga ned helt, utan hästarna ska finnas kvar och både jag och barnets pappa behöver mycket egentid för att må bra. Då kan jag rida medan han har barnet, och så turas vi om. Jag kan också tycka att jag har lagt mycket tid på hästar, och att det inte är hela världen att inte rida varje dag.

För oss har det hela mynnat ut i att vi valt att försöka få barn, och vi har nu en tremånaders bebis. Livet har förändrats, absolut, men jag är fortfarande samma person som innan och upplever inte att jag fått offra något. Jag rider varannan dag, tycker att det är roligt att lära känna vårt barn och ser fram emot att hon ska vara en del av mitt liv. För mig är det en stor glädje att umgås med de familjemedlemmar vi trivs med, och hoppas atthon ska tycka att jag och hennes pappa är en trygghet och kärleksfull tillgång.

 

[Vallmo]

Det är av den här anledningen, folk, som man inte ska öppna truten på Buke, nu kommer jag ha men resten av livet.

Tydligen har min mor förlöjligat mina känslor hela mitt liv.

Får nog söka vuxenhab nu.

Jag tycker inte det där var så farligt!

Jag ska göra ett erkännande också.
Vi har valt en del okonventionella lösningar hemma för att få vardagen att fungera med vår son som har autism.
Framförallt har det gällt de fall där det går ut över lillebror där vi har valt att lillebror ska få "slippa" honom när han vill vara ifred.
Bland annat har vi valt att ha ett kodlås på lillebrors rum så han kan låsa in sig från storebror.
Dörren är bara att öppna som vilken dörr som helst från insidan, så det tummar inte på säkerheten för lillebror. På natten står dörren på glänt.

Andra saker vi gör är att låta honom titta på IPad när vi äter.
Om inte så spårar måltiderna oftast ut, sonen hakar upp sig på något ord eller någon situation och sen blir hela måltiden förstörd för alla.

Jag antar att för "vanliga" familjer så låter våra lösningar en aning koko men för oss handlar det om att göra vardagen uthärdlig.

 

[Diabetikern]

Jag har inte läst hela tråden.

Jag har valt att inte skaffa barn. Jag gillar barn och umgås gärna, är barnvakt mm men jag har aldrig känt att jag skulle vilja ha några egna.

Fick även diabetes tidigt och tror att det är en grundorsak till att jag inte vill ha barn.

Däremot kan jag tycke det är riktigt skönt att slippa blöjbyte och en del andra "äckliga" moment Fördelen med barnvakt ej ha egna barn att man kan få många mysiga stunder.

Kan ibland känna lite vemod över beslutet, ibland kan jag känna som att beslutet togs åt mig och att jag bara inbillat mig i att jag inte vill ha barn. Nu har jag turen att träffat en sambo med egna barn och jag var tydlig när vi träffades om han önskade fler barn så var det ingen ide att fortsätta.

 

[Diabetikern]

@Vallmo låter väl inget konstigt i detta? Man måste ju hitta en lösning som fungerar och som alla mår bra av

 

[Trissa]

Jag tycker det är spännande att många av de som väljer att inte skaffa barn förklarar hur jobbiga, äckliga och högljudda barn är. Jag ser det inte i en "frivilliga singlar" där det skulle förklarats hur jobbiga partners är och hur mycket tid det tar att ha en partner. Räcker det inte att bara inte vilja ha barn? Måste de vara horribla för att man inte ska vilja ha dem?

Nu tycker i och för sig inte jag att många har förklarat hur äckliga barn är, men nej, ofta räcker det inte att inte vilja ha barn. Bland min familj och vänner är det inga problem och har aldrig varit, men annars ifrågasätts det gärna, som ju flera i den här tråden har beskrivit.

Sen tror jag också att om man inte har barn för att de inte intresserar en så har man antagligen inte lika stor insikt i hur det är att ha barn som en förälder har. Det gör nog att man tänker mer onda tankar om skrikande ungar på ica än tex en annan förälder som känner igen sig i situationen. Precis som jag har mer överseende med hoppande hundar än en icke-hundägare, eftersom jag kan lättare identifiera mig med matten/hussen.

 

[purity_666]

Jag är 37 och har inga barn, vill inte ha och har aldrig velat ha. Hela livet har jag fått höra "vänta bara tills du närmar dig 30", "vänta bara tills du är 35" osv. Det kommer inte hända. Jag är totalt ointresserad av barn.

 

[MiniLi]

Jag tycker det är spännande att många av de som väljer att inte skaffa barn förklarar hur jobbiga, äckliga och högljudda barn är. Jag ser det inte i en "frivilliga singlar" där det skulle förklarats hur jobbiga partners är och hur mycket tid det tar att ha en partner. Räcker det inte att bara inte vilja ha barn? Måste de vara horribla för att man inte ska vilja ha dem?

Är väl ändå väldigt få i denna tråd som uttryckt så? Betydligt fler som skriver att de bara inte vill av olika anledningar.

 

[ameo]

Jag tycker det är spännande att många av de som väljer att inte skaffa barn förklarar hur jobbiga, äckliga och högljudda barn är. Jag ser det inte i en "frivilliga singlar" där det skulle förklarats hur jobbiga partners är och hur mycket tid det tar att ha en partner. Räcker det inte att bara inte vilja ha barn? Måste de vara horribla för att man inte ska vilja ha dem?

Det är också flera som skrivit att de inte är intresserade av barn.
Jag har aldrig förstått hur barn kan vara ett intresse?

Jag har aldrig tytt mig till andras barn, men det hindrar inte att jag älskar mina egna!

 

[Lipperta]

Jag tycker det är spännande att många av de som väljer att inte skaffa barn förklarar hur jobbiga, äckliga och högljudda barn är. Jag ser det inte i en "frivilliga singlar" där det skulle förklarats hur jobbiga partners är och hur mycket tid det tar att ha en partner. Räcker det inte att bara inte vilja ha barn? Måste de vara horribla för att man inte ska vilja ha dem?

Jag tycker att både sambo och barn kan vara horribla

Men allvarligt, nej. Jag tycker inte barn är så jobbiga. Dock har jag svårt med kletigheten. Varför är alla barn typ 2 år så himla kletiga jämt?
Har varit barnvakt och vi tvättade händerna mycket och sen 2 minuter senare så är det keltigt igen

Jag uppskattar barn i väldigt små doser.

Barn intresserar mig icke, se en bebis ute på stan, jahapp en bebis hoppas den håller tyst.
Se en valp ute på stan: Men guuuud vad söööööt

Jag tycker absolut att barn är ett intresse, precis som allt annat i världen. Vissa blir äcklade av barn, vissa likgiltiga och vissa älskar dom. För mig är det absolut ett intresse att fixa med barn, kläder, vagn, lekar osv.
Fixa med hus, trädgård, inredning, djur, ridning, mode listan går att göras lång på andra intressen.

Om jag säger att jag avskyr trädgårds arbete får man aldrig tillsvar att du ändrar dig nog om ett par år.

 

[Fossing]

Men alltså, det låter ju jättehemskt?

Visst att jag ibland kan känna att det är ett lite mer bekymmersfritt och friare liv, men att vara extremt avundsjuk låter ju inte riktigt sunt för vare sig föräldrar eller barn.

Citerar bara dig, men det här är riktat lite till alla som reagerade över vad jag skrev.
Jag skrev det inte så allvarligt! Det är inte så att våra vänner hatar sina barn, mer att de är stressade småbarnsföräldrar som kanske har svårt att få ihop livspusslet. Och när vi då säger att vi ska göra ditten och datten utan att rodda ihjäl oss, eller hur vi lever vår vardag (extremt stillsamt och avkopplande) så upplever jag att de uttrycker viss avundsjuka på detta. När de sedan berättar om sina liv och vardagar så känner jag själv att jag aldrig nånsin skulle orka med allt ansvar och allt pyssel. Skulle jag göra en småbarnsförälders vardag i en dag hade jag bränt ut mig i princip omedelbart.
Hoppas jag förtydligade lite nu

 

[Umbria]

Vilken bra tråd, jag skulle ha behövt Buke när jag var ung. Skaffade barn tidigt, och min omogenhet och mina personliga problem och psykiskt dåliga funktioner gjorde nog dessvärre att jag inte alls lyckades vara den förälder jag borde ha varit. Men då kunde jag inte föreställa mig att man kunde avstå från att skaffa barn, det var ju något som "alla" gjorde. Någon annan diskussion fördes inte.

 

[Alexandra_W]

39, steriliserad sen drygt 6 år sen. Som ung ville jag ha barn "sen". Jag sköt hela tiden sen framåt. Tills jag insåg att jag inte eg ville, aldrig velat.

Bror fick två barn. Inget vaknade hos mig. Jag tycker om barn, men jag vill inte ha egna. Haft bonusar och det är okej men ändrar inte heller känslan. Jag är nöjd med att barnvakta ibland.

Tänkte tidigare på det här om jag ångrar mig. Tja då får jag väl ta det då var tanken. Nu är det mer att skulle jag plötsligt sörja det så får jag helt enkelt dra mig till minnes hur jag kände. men känns väldigt avlägset att jag skulle ångra mig.

 

[Bison]

Det är också flera som skrivit att de inte är intresserade av barn.
Jag har aldrig förstått hur barn kan vara ett intresse?

Jag har aldrig tytt mig till andras barn, men det hindrar inte att jag älskar mina egna!

Jag har en kompis som tydligt uppger sitt barn som sitt intresse.
Ta en titta på Instagram bara. Hur många som helst som lever sina liv genom ungarna. Valfritt namn och mamman är ett rätt vanligt instanamn.
Många identifierar sig som föräldrar, inget annat.