Frivilligt barnlös/fri

[Thera]

Alltså, jag är just nu rätt så avundsjuk på alla som inte har barn, för här har dottern somnat och maken jobbar så jag sitter där jag sitter. Vissa aspekter av att ha barn är ju inte så himla roliga...

Nä, såklart, ibland kan man ju hålla sig för skratt. Och visst är det rätt skönt att komma ifrån ibland.
Men att som förälder vara extremt avundsjuk på barnfrias liv låter sorgligt.

 

[Tassetass]

Kanske är jag som är märklig, men jag kan vara (ibland extremt) avundsjuk på andra för en massa saker, det innebär dock inte att jag för den sakens skull skulle byta bort det jag har ens om jag fick chansen. Det kan också handla om saker jag verkligen vill ha, men som av olika anledningar inte är möjligt eller passande just nu. Jag ser egentligen ingen motsättning mellan att vara avundsjuk och samtidigt vara nöjd och lycklig över det man har.

 

[Raderad medlem 68338]

Fyller 35 och är högst frivilligt barnfri! Älskar att vara fri, jag kan resa dit jag vill, göra vad jag vill, komma hem och göra vad jag vill. Är inte och har aldrig varit intresserad av barn. Har en gudson som tror att jag heter "Skål" ( ) som jag har sporadisk kontakt med. Det är väl ungefär det

 

[Aquakatt]

Nu hör jag också till kategorin "yngre och kan ändra mig" med mina 22 år, men tänker ändå dela med mig av hur jag känner det. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att skaffa barn, även om jag inte har något emot barn. Grundar min inställning på följande:
- Har extrem kräkfobi (får panikångest), så graviditet med allt vad det innebär känns ungefär lika omöjligt som att ta hand om ett barn med magsjuka.
- Är extremt driven och självgående, gillar att köra mitt rejs och vill inte hindras av någon annan.
- Ego. Bara tanken på vad ett barn skulle kosta mig i pengar och tid i månaden får mig att tappa hakan. Satsar hellre på två tävlingshästar, eget hus mm.
- Har hittills aldrig haft ett förhållande / varit kär, men känner en enorm kärlek till mina djur. De är mitt allt.

Jag har vänner med barn och även en gudson på 2 år som jag gärna passar och hänger med. Alldeles lagom tycker jag, han är urgo och jag kan "låna" när jag känner för det, och lämna tillbaka när jag inte orkar längre .
Och nej, inget är skrivet i sten, men som det känns nu och hittills i mitt liv så har jag absolut noll längtan efter barn

 

[lil-sis]

Alltså, jag är just nu rätt så avundsjuk på alla som inte har barn, för här har dottern somnat och maken jobbar så jag sitter där jag sitter. Vissa aspekter av att ha barn är ju inte så himla roliga...

Ah ja när solen äntligen skiner och ponnyn skriker att hon vill galoppera ute i skogen så avundas jag de som kan. Eller saknar tiden då jag kunde.

Det är tur att barnet är typ urgulligt

(Och växer, om ett gäng år är han ju självgående.)

 

[Hyacinth]

Men läs vad du skriver, du beskriver ju precis hur npf-barn kan bete sig, du har ju noll förståelse för hur man måste kämpa med sina barn trots att verkar jobba med det? Nu ska jag inte kapa tråden mer, men jag skulle önska att folk kunde visa mer förståelse för hur våra barn fungerar i stället för att bara slarvigt uttala sig om hur jobbiga ungar är eller snarare deras föräldrar. Man bör inte döma någon ohörd.

Jag håller med. Sen syns det ju inte på utsidan alla gånger och barnet blir dömt som ouppfostrat med slappa föräldrar. Jag har vad jag vet helt vanliga barn, som är helt normalt väl-/ouppfostrade. De låter också ibland. Barn låter. Alla barn. Och en del mer än andra.

 

[Trissa]

Men vänta lite nu, jag har två barn med autism och de kan inte uppföra sig ibland. Jag måste ta ut dem då och då och jag gör allt i min makt för att de inte ska bete sig illa, men det går inte ibland. Jag tar illa vid mig när du skriver sådär. Det finns oftast en anledning till varför barn beter sig som de gör, och visst, många gånger är det puckade päron men ibland kan inte barnen bete sig faktist pga en funktionsnedsättning i deras hjärnor. Och tro mig, jag skäms många gånger ihjäl när min ena unge ligger på golvet och gapar högt och ljudligt vid sin för det, höga ålder. Och jag jag gör allt för att inte störa andra och minimera mina besök men jag måste handla på affären och jag har oftast ingen barnvakt.

Jag är inte heller så förtjust i barn generellt, och för min del spelar det liksom ingen roll om de har någon diagnos eller inte. Ett (i mina ögon) störigt barn är störigt hur eller hur, och det behöver inte just vara att de för oväsen. Men de är ju en del av livet på ica, likväl som gubben före i kön som luktar jättemycket svett, eller tjejen som tar evigheter på sig att betala. En bra dag bryr man sig inte, och en sämre blir man skitirriterad.

 

[Kattennizze]

Vi hade en sån granne. Den stod och pratade inför sin 6-åring hur jobbigt det var att ha barn och inte hinna med sitt eget intresse. Och inte bara någon enstaka gång.
Det extra rubbade var att den lade flera h per dag på sitt inresse. Men ungen fick typ aldrig göra något för sin skull. Ev om ungen tvingades göra förälderns intresse fick den göra ngt.
Hemskt att se! Där hade man faktiskt känt att det nog vore bäst om man struntat i barn.

Fy fan. Stackars stackars barn, vilken vanvård. Ett ganska bra exempel på när den här jäkla barnskaffarnormen ställer till det!

 

[tuaphua]

Fy fan. Stackars stackars barn, vilken vanvård. Ett ganska bra exempel på när den här jäkla barnskaffarnormen ställer till det!

Ja, tyvärr är ingen av föräldrarna så engagerade direkt. Men den andra skulle iaf aldrig prata om sånt framför barnet. När denne väl är med barnet är den oftast bra.

Jag håller dock med dig om att det är barnskaffar-normen som straffar iaf det här barnet.

 

[Kattennizze]

Ja, tyvärr är ingen av föräldrarna så engagerade direkt. Men den andra skulle iaf aldrig prata om sånt framför barnet. När denne väl är med barnet är den oftast bra.

Jag håller dock med dig om att det är barnskaffar-normen som straffar iaf det här barnet.

Ja jag fattar inte. Man kan ju ett toppenliv utan barn såväl som med barn. Obegripligt. Själv är jag ju supernöjd med att jag var och är spiksäker på att jag verkligen ville ha barn och att jag har aldrig ångrat mig. Det är stor fördel när man som jag har en tuff barnaskara att handskas med. Men tänk om jag hade suttit här nu och ångrat mig, vilken fasa! Är man det minsta osäker då är det nog absolut klokast att avstå.

 

[TheRedLightning]

Hej! Väljer att vara anonym av vissa anledningar, men är en sedan tidigare aktiv medlem. Jag har funderingar kring detta med frivillig barnlöshet.

När jag var i övre tonåren så kände jag inte att barn var något måste i mitt liv. Men så snart jag fyllt sådär 20 så slog en enorm bebislängtan mig med en slägga i huvudet. Allt jag kunde tänka på var barn. Jag tittade på barnvagnar på internet, gick omvägar i klädaffärerna för att få kolla på gulliga overaller med fötter på osv osv. Tills jag en dag bara ... vände. Nej. Är detta verkligen rätt för mig?

Troligtvis pga all kunskap jag samlat på mig kring vad som skulle hända i min kropp, födseln, alla tankar kring det enorma ansvaret som ligger på en människa som blir förälder, hur vardagen ändras osv. De där fluffiga tankarna kring söta barn blev nog mer kantade av hur verkligheten ser ut. Men kanske var det mycket pga rädsla som jag valde att sätta stopp för alla tankar?

Nu har det gått en hel del år sedan dess och nu har jag liksom vant mig vid att jag inte kommer ha några egna barn, och det är heller inget jag känner att jag saknar. Jag lever i ett stabilt förhållande sedan ca 10 år tillbaka. Men nu har det slagit mig; tänk om jag ångrar mig? Hur vet jag det? Men jag kan ju inte skaffa barn för att jag kanske ångrar mig.

Har du varit i en liknande sits? Hur visste du?

Kan tillägga att jag gillar verkligen barn. I mitt yrke träffar jag många barn och det är nog det bästa valet jag gjort i mitt liv att jobba med detta.

Precis så kände jag med när jag var runt 20-års ålder och var ihop med mitt ex, han ville dock aldrig ha barn och i dagsläget är jag rätt glad att det inte blev så, har ingen barnlängtan överhuvudtaget just nu (har passerat 30-strecket). Har vänt totalt till att tycka barn är jobbiga, jag kan ändå leka med äldre barn men bebisar....nej tack.... om man kunde hoppa över de där första åren så kanske, men ja vet inte.
Kanske skulle jag känna barnlängtan om jag bara hittade rätt kille, är singel sen 3 år tillbaka men letar ej aktivt och trivs rätt bra som jag har det.

Det enda som skrämmer mig lite är det jag hört från äldre personer, som ångrat sig att de inte skaffade barn i sin ungdom när de är i pensionåldern och ensamma. Det är väl det enda.
Just nu i mitt liv passar inte ett barn in.

 

[Dressyrtjejen_97]

Fyller 35 och är högst frivilligt barnfri! Älskar att vara fri, jag kan resa dit jag vill, göra vad jag vill, komma hem och göra vad jag vill. Är inte och har aldrig varit intresserad av barn. Har en gudson som tror att jag heter "Skål" ( ) som jag har sporadisk kontakt med. Det är väl ungefär det

Förlåt, kunde inte undgå att få världens skrattattack av det där!
Varför tror han att du heter Skål? Jag fattade om han trodde att du hette Törnblomma...Men skål?

 

[lil-sis]

Precis så kände jag med när jag var runt 20-års ålder och var ihop med mitt ex, han ville dock aldrig ha barn och i dagsläget är jag rätt glad att det inte blev så, har ingen barnlängtan överhuvudtaget just nu (har passerat 30-strecket). Har vänt totalt till att tycka barn är jobbiga, jag kan ändå leka med äldre barn men bebisar....nej tack.... om man kunde hoppa över de där första åren så kanske, men ja vet inte.
Kanske skulle jag känna barnlängtan om jag bara hittade rätt kille, är singel sen 3 år tillbaka men letar ej aktivt och trivs rätt bra som jag har det.

Det enda som skrämmer mig lite är det jag hört från äldre personer, som ångrat sig att de inte skaffade barn i sin ungdom när de är i pensionåldern och ensamma. Det är väl det enda.
Just nu i mitt liv passar inte ett barn in.

Barn är definitivt ingen garanti för att slippa bli ensam på ålderns höst.

 

[Bison]

Precis så kände jag med när jag var runt 20-års ålder och var ihop med mitt ex, han ville dock aldrig ha barn och i dagsläget är jag rätt glad att det inte blev så, har ingen barnlängtan överhuvudtaget just nu (har passerat 30-strecket). Har vänt totalt till att tycka barn är jobbiga, jag kan ändå leka med äldre barn men bebisar....nej tack.... om man kunde hoppa över de där första åren så kanske, men ja vet inte.
Kanske skulle jag känna barnlängtan om jag bara hittade rätt kille, är singel sen 3 år tillbaka men letar ej aktivt och trivs rätt bra som jag har det.

Det enda som skrämmer mig lite är det jag hört från äldre personer, som ångrat sig att de inte skaffade barn i sin ungdom när de är i pensionåldern och ensamma. Det är väl det enda.
Just nu i mitt liv passar inte ett barn in.

Att skaffa barn för att inte bli ensam som gammal är den absolut sämsta anledningen ever.
Du kan dö när du är 50 och de kan välja att flytta till Australien. Finns inga garantier alls att du blir mindre ensam med ungar. Bättre att satsa på ett rikt socialt liv.

 

[TheRedLightning]

Barn är definitivt ingen garanti för att slippa bli ensam på ålderns höst.

Klart det inte är, men det är inte det som är grejen. De pensionärer jag pratat med hade önskat att de skaffat barn i sin ungdom och klart får man ett barn som hälsar på sina föräldrar, varför inte men man ska ju såklart inte skaffa barn enbart av den anledningen.
Själv vill jag inte ha barn i dagsläget.

 

[TheRedLightning]

Att skaffa barn för att inte bli ensam som gammal är den absolut sämsta anledningen ever.
Du kan dö när du är 50 och de kan välja att flytta till Australien. Finns inga garantier alls att du blir mindre ensam med ungar. Bättre att satsa på ett rikt socialt liv.

Samma jag precis skrev gäller även här, se nedan:

Klart det inte är, men det är inte det som är grejen. De pensionärer jag pratat med hade önskat att de skaffat barn i sin ungdom och klart får man ett barn som hälsar på sina föräldrar, varför inte men man ska ju såklart inte skaffa barn enbart av den anledningen.
Själv vill jag inte ha barn i dagsläget.

 

[Bison]

Klart det inte är, men det är inte det som är grejen. De pensionärer jag pratat med hade önskat att de skaffat barn i sin ungdom och klart får man ett barn som hälsar på sina föräldrar, varför inte men man ska ju såklart inte skaffa barn enbart av den anledningen.
Själv vill jag inte ha barn i dagsläget.

Då har de antagligen inte heller varit särskilt nöjda med sitt liv.
Själv är jag väldigt tillfreds.
Barn skulle innebära att jag plötsligt måste bli vuxen på riktigt och ta en massa ansvar.

 

[vallhund]

Klart det inte är, men det är inte det som är grejen. De pensionärer jag pratat med hade önskat att de skaffat barn i sin ungdom och klart får man ett barn som hälsar på sina föräldrar, varför inte men man ska ju såklart inte skaffa barn enbart av den anledningen.
Själv vill jag inte ha barn i dagsläget.

Varför skulle det vara klart att man får ett barn som hälsar på sina föräldrar?

 

[TheRedLightning]

Då har de antagligen inte heller varit särskilt nöjda med sitt liv.
Själv är jag väldigt tillfreds.
Barn skulle innebära att jag plötsligt måste bli vuxen på riktigt och ta en massa ansvar.

Jag är också tillfreds, men när jag hör sådana historier blir jag lite nojjig.
Den där sista meningen är en av anledningarna att jag inte vill ha barn.

 

[TheRedLightning]

Varför skulle det vara klart att man får ett barn som hälsar på sina föräldrar?

Nu var det pensionärs ensamheten och barn som hälsar på som diskuterades ifall du råkade missa det.
Sen tror jag du missuppfattade texten med, det som menades var att det är roligare på ålders höst att ha ett barn som hälsar på än att ha ett som inte gör det och de får sitta i sin ensamhet, då hade det nästan lika gärna kunnat kvitta (krasst skrivit). Det var det som var poängen med pensionärs ensamheten och barn, men sen tillkommer att man skaffar inte barn för att ha sällskap precis som @Bison skrev ovan om att det inte är några garantier, rätt många aspekter att ha med i tankarna.
Just av de anledningarna jag inte vill ha barn själv.