Frivilligt barnlös/fri

[ameo]

Inte ett direkt svar till dig.

Sånt här blir jag så ledsen av
''Äsch du är bara ung och ändrar dig snart, vänta bara'', vet att det inte var så du menade men känns så ändå.

Nej, det var inte så jag menade!!
Det jag menade var att man ska vara medveten om att det de facto ÄR många som ändrar sig med åren, även om de varit extremt emot barn tidigare.

Det känns bara så piss att folk vill tro att alla lever för att ha barn, jag gör det inte bara för att någon annan gör det, varför är det så svårt att förstå?

Känns nedvärderande och respektlöst att inte ta vad någon säger på allvar.

Ja, det är respektlöst att inte acceptera när någon säger att hen inte vill ha barn. Absolut!

Men, den andra sidan av mig - som upplevt båda sidorna, att både inte vilja alls och sen verkligen vilja - säger att det är lätt att förstå att människor som fått barn och som älskar det gärna vill att alla andra ska få uppleva den lyckan också.
Men, man ska INTE tvinga på någon sin åsikt!

Mm verkligen. Men det beror ju på att den förbaskade normen om att alla måste skaffa barn villa och vovve och kärnfamilj är så himla stark. Och så urbota dum bara.

Jag skulle inte kalla det för norm egentligen. För även om mänskligheten kommit långt så är vi fortfarande däggdjur, där det är en naturlig drift att fortplanta sig.
Men idag har vi möjligheten att välja att avstå.

 

[Ray]

Rent krasst kan man ju ändra sig när man är 40 oxå. Man måste inte bestämma sig för mer än att man inte vill just nu.

 

[Oldie]

Men idag har vi möjligheten att välja att avstå.

Nu är jag man, men när jag var 40 hade jag inte en enda tanke på att ha barn/ bli pappa. ...
Vid 43 hände det dock.

 

[Unafraid]

28 år, sambo sen tre år. Det blir inga barn! Tycker inte om barn och förstår inte att folk förökar sig - med flit!!

 

[Shaggy]

Jag har egentligen aldrig velat ha barn. Det var en period kring 35 när jag fick en oerhörd barnlängtan men den försvann efter ca 6 månader. Många har påpekat att jag kommer ångra mig när jag blir gammal och inte har några barn som kommer och hälsar på mig, men var finns garantin att de har tid med mig då? Nu är jag 40, singel och har inga planer på vare sig barn eller ett förhållande. Jag har heller aldrig haft något sådant varken med en kvinna eller en man.
Om jag har tur så slipper jag snart det eländiga kladdet som förpestar ungefär en vecka varje månad.

 

[escodobe]

Det är ju svårt att göra barn ogjorda så vill man inte är det ju dumt att chansa på att det blir bra

Livet är ju fint både med och utan barn!

Ja jag tycker det är ett mycket större val att välja barn än att välja bort barn.
Väljer man barn påverkar det minst två personer i resten av deras liv. (ens egna, barnets och ev pappa)

Underligt nog verkar de flesta resonera tvärtom.

 

[escodobe]

Ja jag tycker det är ett mycket större val att välja barn än att välja bort barn.
Väljer man barn påverkar det minst två personer i resten av deras liv. (ens egna, barnets och ev pappa)

Underligt nog verkar de flesta resonera tvärtom.

Jag har steriliserat mig. Lätt de mest välspenderade 300 kronorna.
Nu när jag närmar mig 40 har frågorna minskat.

 

[Sel]

Är nu halvvägs genom de trettio och har sedan tidiga tonår varit fast i vetskapen att jag inte vill ha barn (och dessutom skulle bli en rätt genomsketen mor). Någonstans runt gymnasieåldern var det väl rätt accepterat av närmaste familj men främlingar verkar än idag tycka det är okej att kommentera valet av livsstil.
Skumt det där.
Hur som helst tänker jag att om det där plötsliga barnasuget dyker upp finns det många sätt att hantera det på idag, även om det råkar vara lite sent. Adoptioner verkar vara otroligt dyrt och omständgt, men provrörsbefruktningar och valet att vara fosterfamilj eller liknande finns alltid där.
Konsekvenserna känns större för alla inblandade om man stressar in i ett barnbeslut, än om man väntar.

 

[Ramona]

Har du varit i en liknande sits? Hur visste du?

Jag vet inte. Jag är 39 år gammal och jag vet inte om jag vill ha barn. Jag gillar barn och tror att det är väldigt utvecklande och roligt att ha barn, samtidigt som jag ju förstås vet att det kan vara väldigt jobbigt också. Men jag tar mitt icke-vetande lite som ett tecken på att jag inga barn ska ha. Jag har heller ingen riktig barnlängtan, så jag känner inget riktigt sug.

När jag var ung tänkte jag att jag ville ha barn när jag blev äldre, men det har inte kommit in. Däremot har jag varit gravid flera gånger och då tänkt att jag ska behålla det, men jag har fått ett par missfall, vilket gjort att det inte blivit några barn och vi har heller inte aktivt försökt skaffa några.

Kanske är det för att jag inte träffat mannen som jag tror skulle bli en bra pappa? Förra sommaren hade jag en romans med en man som var pappamaterial på många sätt, men som rent avelsmässigt var helt kass att avla på, men då tänkte jag att det kunde vara pappan till mina barn. Nu vet jag ju att han inte var det. Nu är jag halvt involverad i en kille som på många sätt hade blivit en underbar pappa, men jag vet också att han alltid prioriterar sig själv först, vilket innebär att jag kanske inte är speciellt intresserad av att ha honom som pappa till eventuella barn. Jag vet inte. Jag vet inte när man vet heller. Jag är fett förvirrad. Jag har ingen barnlängtan och tror egentligen inte att jag missar någonting när jag inte skaffar barn. Men hade jag fått barn hade det inte varit någon katastrof, utan jag hade tagit det hela med ro och tänkt att det är så livet blev.

 

[Vallmo]

Det är en väldigt personlig fråga och jag tycker att det överhuvudtaget är ganska osnyggt när folk frågar andra i "lämplig ålder" om dom inte ska skaffa barn.

Jag har själv barn. Två stycken som jag fick när jag var 39 och 42.
Hade egentligen inte någon riktig barnlängtan utan det bara blev så (hur man nu kan säga det, men det är en annan sak).

Jag hade inte varit ledsen om jag inte fått barn. Helt ärligt!
Men jag vill inte ha mina barn ogjorda för det.

Jag tror definitivt att jag hade varit friskare själv om jag inte fått barn.
Har en ökad sårbarhet, depressioner, tidigare utbrändhet, diverse fysiska åkommor, bland annat smärta pga bruten nacke och även en emotionell instabil personlighetsstörning som egentligen aldrig har "märkts" förrän kraven blev (för) höga. Sen övervikt pga av graviditet och mediciner. Har alltid varit en storlek 36 innan.
Dessutom har mitt ena barn autism. Det är väldigt jobbigt att ha ett barn med en NPF-diagnos.

För min del är det hela faktiskt för mycket. Jag fixar helt ärligt inte allt som hör föräldrarskapet till. Eller rättare sagt jag fixar det, men det sker hela tiden på bekostnad av min egen hälsa. Jag har också väldigt höga krav på mig själv och ofta dåligt samvete.
Jag mår ofta dåligt och är ofta tvungen att pressa mig till mer än om det bara skulle varit jag.

Hade jag valt idag hade jag nog valt att vara barnfri faktiskt med tanke på hur mycket det har påverkat min hälsa på ett negativt sätt.

Jag tycker många i liknande situation som min resonerar väldigt klokt när det gäller att avstå barn. Det är ansvarsfullt mot eventuella barn och det är också ett sätt att faktiskt vara rädd om sig själv.

Det är ett livslångt åtagande och jag tycker verkligen att ska man skaffa barn så ska man göra det för att man vill och inte för att det är någon norm eller att det sociala trycket säger att man ska.

 

[athena_arabians]

Jag har inga barn och det ska nog mycket till om det skulle blir barn nu! Jag är snart 44 och på väg in i klimakteriet.

Jag tog mig själv ur avel för länge sedan. Jag brukar säga att jag är smart och har vackert hår men resten av generna är det inte mycket med Ärftliga sjukdomar (eller iaf genetisk känslighet för att få dem) samt ett psykiskt mående som inte alltid har varit bra (det är heller inte direkt ovanligt i släkten, vi är väl lite åt högkänsliga på gott och ont). Lägg dessutom till att jag aldrig känt några ryckningar i äggstockarna att jag vill ha barn så är det rätt klappat och klart.

Det är en enorm frihet att kunna leva som man vill. Bara jag fixar kattvakt (vilket inte är svårt, jag har flera alternativ) så kan jag dra tvärs över halva världen imorgon om det vore så.

 

[kryddelydd]

Hej! Väljer att vara anonym av vissa anledningar, men är en sedan tidigare aktiv medlem. Jag har funderingar kring detta med frivillig barnlöshet.

När jag var i övre tonåren så kände jag inte att barn var något måste i mitt liv. Men så snart jag fyllt sådär 20 så slog en enorm bebislängtan mig med en slägga i huvudet. Allt jag kunde tänka på var barn. Jag tittade på barnvagnar på internet, gick omvägar i klädaffärerna för att få kolla på gulliga overaller med fötter på osv osv. Tills jag en dag bara ... vände. Nej. Är detta verkligen rätt för mig?

Troligtvis pga all kunskap jag samlat på mig kring vad som skulle hända i min kropp, födseln, alla tankar kring det enorma ansvaret som ligger på en människa som blir förälder, hur vardagen ändras osv. De där fluffiga tankarna kring söta barn blev nog mer kantade av hur verkligheten ser ut. Men kanske var det mycket pga rädsla som jag valde att sätta stopp för alla tankar?

Nu har det gått en hel del år sedan dess och nu har jag liksom vant mig vid att jag inte kommer ha några egna barn, och det är heller inget jag känner att jag saknar. Jag lever i ett stabilt förhållande sedan ca 10 år tillbaka. Men nu har det slagit mig; tänk om jag ångrar mig? Hur vet jag det? Men jag kan ju inte skaffa barn för att jag kanske ångrar mig.

Har du varit i en liknande sits? Hur visste du?

Kan tillägga att jag gillar verkligen barn. I mitt yrke träffar jag många barn och det är nog det bästa valet jag gjort i mitt liv att jobba med detta.

Jag är 44 år gammal och har inga barn.
Jag har ingen barnlängtan, utan en insikt om att barn skulle förändra mitt liv på ett icke önskvärt sätt.

Min syster är 45 år gammal och har heller inte barn.

 

[kryddelydd]

Jag måste nog erkänna att jag hade dålig koll och trodde att även mensen skulle försvinna,men då måste även livmodern bort och då hamnar man istället i den andra hormonskiten,och det är dom inte så pigga på att utföra.

Nej.

Det vill säga, avlägsna livmodern kan man göra utan att påverka hormonella balansen och de cykliska förändringarna.
Det är om man tar bort äggstockarna som man tar bort hormonproduktionen.

 

[kryddelydd]

Blir riktigt intresserad nu, vad händer egentligen om man tar bort livmodern? Hormonerna du pratade på?

Min manna FICK inte ta bort livmodern och hon har bönat och bett om detta i 20 år sen hon fick mig, villeinte ha fler ban alls och har jävligt ont varje mens, hon kan blöda så mycket att hon blir yr och virrig endast pga det.

Så det måste ju vara något riktigt hemskt som händer i kroppen om man tar bort den om mammas situation är bättre än den som kommer?

Nej, det händer inte så mycket.
Hormonellt - ingen påverkan av att ta bort livmodern så länge äggstockarna är kvar.

Däremot brukar sjukvården vara rätt ovillig att göra ingrepp som inte är medicinskt motiverade eller nödvändiga, vilket antagligen är rätt.
Jag har funderat på att be om en hysterektomi (ta bort livmodern) eftersom jag inte vill ha barn och har så pass stora menstruationer att jag går ner mig i blodvärde. Men jag är inte själv lockad att genomgå en operation om det inte är helt nödvändigt och blodvärdet håller sig när jag äter p-piller så jag har valt den varianten i stället.
Och nu börjar jag närma mig åldern där mensen förhoppningsvis ska försvinna ändå.

 

[kryddelydd]

En sterilisering kan man ångra men efter en hysterektomi är det liksom kört, då kan man inte bära ett barn oavsett om man har ångrat sig. .

Bra skrivet inlägg och jag kan inte låta bli...

hört talas om livmodertransplantationer?
Finns, görs. I Sverige.

 

[Migo]

Jag är 32 och har varit steriliserad sen jag var 26, och det är bland det bästa jag gjort. Har gjort abort, och graviditet fick mig verkligen att känna hat - jag hatade känslan av en parasit i magen, jag hatade tanken på att min kropp ägnade sig åt att bygga en unge, och jag HATADE hur det fick mig att må. Jag har längtat efter barn på samma sätt som jag längtar efter att få en arm amputerad. För mig framstår livet som förälder som rena mardrömmen!

Blir effektivt återvaccinerad varje gång jag träffar barn. Har för avsikt att göra hysterechtomi inom överskådlig framtid, då jag lider oerhört av pmds, väldigt rikliga blödningar och fruktansvärd mensvärk.

 

[Migo]

En sterilisering kan man ångra men efter en hysterektomi är det liksom kört, då kan man inte bära ett barn oavsett om man har ångrat sig.

Nej, en sterilisering går inte att ångra!

 

[kryddelydd]

Mm verkligen. Men det beror ju på att den förbaskade normen om att alla måste skaffa barn villa och vovve och kärnfamilj är så himla stark. Och så urbota dum bara.

Visst är det intressant!
Jo, det är normen.
Och att frångå normen kan ju hanteras på så olika sätt.

Ju fler trådar jag läser här på Buke (genom alla år), desto mer tacksam är jag över min omgivning.
Eftersom man nämligen accepterar att jag inte följer normen...

Jag har aldrig fått frågor om eventuella barn.
Nu är jag i och för sig ensamstående också, och bor på egen gård på landet (redan det är ju udda) och får sällan eller aldrig frågor från släkt eller vänner gällande partner.
Och min syster levde tillsammans med samma man i nästan 20 års tid. De skaffade inte barn. Och syrran fick aldrig frågor om barn från släkten (jag vet, för jag har frågat om det är någon som har frågat, liksom).

När jag bytt jobb vid olika tillfällen, eller när nya arbetskamrater börjat, kommer ju ofta frågan om barn upp i form av "har du barn?" men ingen har ifrågasatt när svaret har varit "nej".

Så det verkar vara väldigt olika hur utsatt man blir för olika "tryck" från omgivningen.

 

[kryddelydd]

Nej, det var inte så jag menade!!
Det jag menade var att man ska vara medveten om att det de facto ÄR många som ändrar sig med åren, även om de varit extremt emot barn tidigare.

Ja, det är respektlöst att inte acceptera när någon säger att hen inte vill ha barn. Absolut!

Men, den andra sidan av mig - som upplevt båda sidorna, att både inte vilja alls och sen verkligen vilja - säger att det är lätt att förstå att människor som fått barn och som älskar det gärna vill att alla andra ska få uppleva den lyckan också.
Men, man ska INTE tvinga på någon sin åsikt!


Jag skulle inte kalla det för norm egentligen. För även om mänskligheten kommit långt så är vi fortfarande däggdjur, där det är en naturlig drift att fortplanta sig.
Men idag har vi möjligheten att välja att avstå.

Jag tycker att ditt första inlägg var både vänligt, empatiskt, icke-dömande och väl uttryckt.

 

[Migo]

Om du använt hormoner innan så kan kan ju någonting förändras - rikligare mens, oregelbunden osv Man knipsar bara av (alt. sätter klämmor på) äggledarna vid sterilisering.

Jag fick en massa finnar i nacken till en början efter steriliseringen, men mensen var fortfarande regelbunden och inte särskilt riklig. Jag åt p-piller innan.

Det finns även ett implantat som förs in i äggledaren som gör att den växer ihop. Såna har jag, väldigt smidigt.