Frivilligt barnlös/fri

[Silver Girl]

Jag är 38 och frivilligt barnlös. Har aldrig haft en längtan efter barn men nog ändå sett det som självklart i framtiden. Aldrig haft ett seriöst förhållande och när jag var runt 30 hade jag en liten livskris kring detta att jag aldrig blev kär eller sexuellt attraherad av vare sig män eller kvinnor. En artikel i DN fick mig att förstå att jag är asexuell och det gjorde att jag också på allvar började fundera kring barn. Mina alternativ - om jag ville ha barn - verkade vara adoption eller storkkliniken i Danmark. Sedan fick min syster barn och jag fick ingen längtan alls efter ett eget, och det var jätteskönt.
Så nu är jag mostern som har råd med dyra presenter och lever lycklig med min hund. Och familjen har helt accepterat detta. Inte ens gamla mormor frågar längre om jag träffat någon.

 

[Ray]

Hej! Väljer att vara anonym av vissa anledningar, men är en sedan tidigare aktiv medlem. Jag har funderingar kring detta med frivillig barnlöshet.

När jag var i övre tonåren så kände jag inte att barn var något måste i mitt liv. Men så snart jag fyllt sådär 20 så slog en enorm bebislängtan mig med en slägga i huvudet. Allt jag kunde tänka på var barn. Jag tittade på barnvagnar på internet, gick omvägar i klädaffärerna för att få kolla på gulliga overaller med fötter på osv osv. Tills jag en dag bara ... vände. Nej. Är detta verkligen rätt för mig?

Troligtvis pga all kunskap jag samlat på mig kring vad som skulle hända i min kropp, födseln, alla tankar kring det enorma ansvaret som ligger på en människa som blir förälder, hur vardagen ändras osv. De där fluffiga tankarna kring söta barn blev nog mer kantade av hur verkligheten ser ut. Men kanske var det mycket pga rädsla som jag valde att sätta stopp för alla tankar?

Nu har det gått en hel del år sedan dess och nu har jag liksom vant mig vid att jag inte kommer ha några egna barn, och det är heller inget jag känner att jag saknar. Jag lever i ett stabilt förhållande sedan ca 10 år tillbaka. Men nu har det slagit mig; tänk om jag ångrar mig? Hur vet jag det? Men jag kan ju inte skaffa barn för att jag kanske ångrar mig.

Har du varit i en liknande sits? Hur visste du?

Kan tillägga att jag gillar verkligen barn. I mitt yrke träffar jag många barn och det är nog det bästa valet jag gjort i mitt liv att jobba med detta.

Jag kände en dag att jag skulle ångra mer att inte provat det där med barn än vad jag skulle ångra att vara förälder resten av livet.
Jag hade inget gigantisk längtan.
Jag tror också att jag fick känslan att jag inte ville ha barn av rädsla för hur kroppen skulle ta stryk, hur livet skulle bli sen etc. Och jag gillar inte att rädsla begränsar mig.

 

[Halfrek]

Jag är 35 och barnfri. Har på något vis alltid vetat att barn inte är för mig, har aldrig känt suget. Har alltid varit väldigt tydlig med detta tidigt i relationer, sen om motparten trott på mig är en annan fråga När jag var yngre fick jag ständigt höra "Du ändrar dig sen ska du se" men efter 30 verkar det som om folk faktiskt fattar att nej här blir inga barn gjorda

Min familj har tagit detta som helt naturligt eftersom jag aldrig varit minsta lilla intresserad av barn men ibland möter jag människor som verkar bli oerhört provocerade över mitt val.

 

[Babe]

Min gamla pappa sa igår till mig "Var glad att du inte har barn och barnbarn, du slipper mycket oro".
Har aldrig känt att barn är min grej, gillar min frihet. Försent att ångra sig nu. Visst kan jag tänka lite på hur det skall bli när vi blir gamla, vem kommer hjälpa oss? Men vem vet ens om den blir gammal, har bestämt mig att leva mitt liv i nuet.

/B

 

[Lipperta]

Jag måste nog erkänna att jag hade dålig koll och trodde att även mensen skulle försvinna,men då måste även livmodern bort och då hamnar man istället i den andra hormonskiten,och det är dom inte så pigga på att utföra.

Blir riktigt intresserad nu, vad händer egentligen om man tar bort livmodern? Hormonerna du pratade på?

Min manna FICK inte ta bort livmodern och hon har bönat och bett om detta i 20 år sen hon fick mig, villeinte ha fler ban alls och har jävligt ont varje mens, hon kan blöda så mycket att hon blir yr och virrig endast pga det.

Så det måste ju vara något riktigt hemskt som händer i kroppen om man tar bort den om mammas situation är bättre än den som kommer?

 

[Fossing]

Jag är 31 och nygift och totalt ointresserad av barn trots att det är nu det borde hända (enligt normer)! Har också haft lite tankar kring det här med att jag kommer ångra mig i framtiden när det kommer vara för sent, men jag har väääldigt svårt att tro det. Då får jag väl skaffa ett föl eller nåt Jag tycker om att jobba med barn, men vill gärna komma hem till ett tyst och ansvarsfritt hem

Min man steriliserade sig några månader efter bröllopet och det var så skönt, för nu vet vi liksom att det inte kommer bli barn. Och då är det ju ingen mening att gå och tänka på vad som kunde ha hänt. Jätteofta (särskilt eftersom familjen under oss har skrikiga barn) i vardagen tittar vi på varandra och säger "Alltså TÄNK vad jobbigt om vi hade haft ett barn att ta hand om nu!". Sen är alla våra vänner med barn extremt avundsjuka på vårt barnfria liv, så det ger en slags extra försäkring om att vi gjort helt rätt.

Jag hade gärna steriliserat mig också om det innebar att jag slapp PMS och mens, men nu kändes det enklare att han gjorde det.

 

[ameo]

Nu är jag visserligen "bara" 19, men jag har sedan jag var typ 4 år gammal vetat att jag aldrig någonsin vill ha barn.
Nu har jag dessutom sjukdomar som gör att jag (troligtvis) inte kan få barn, och dessutom dito som jag inte skulle vilja föra vidare heller för den delen. Så saken är helt biff för min del.

Jag ska inte försöka övertyga dig till något du inte vill, men precis som du säger så är du ganska ung fortfarande. Jag var precis lika bombsäker som du säger att du är, ända tills jag passerat 25 med råge. Sen hände något, mitt i min 8-åriga period som supersingel. Jag gick från "jag ska aldrig ha några jävla ungar" via att möjligen behålla om det skulle råka bli utan att det var meningen, om förutsättningarna i övrigt var bra, och några ytterligare steg på vägen, till att jag nu har 4 högst planerade barn (den första föddes då jag var 34).
Det är verkligen inte alla som ändrar inställning, men man ska vara medveten om att det inte är ovanligt att man gör det. Och det är också en av orsakerna till den ganska högt satta åldersgränsen för sterilisering...

 

[Dressyrtjejen_97]

Jag ska inte försöka övertyga dig till något du inte vill, men precis som du säger så är du ganska ung fortfarande. Jag var precis lika bombsäker som du säger att du är, ända tills jag passerat 25 med råge. Sen hände något, mitt i min 8-åriga period som supersingel. Jag gick från "jag ska aldrig ha några jävla ungar" via att möjligen behålla om det skulle råka bli utan att det var meningen, om förutsättningarna i övrigt var bra, och några ytterligare steg på vägen, till att jag nu har 4 högst planerade barn (den första föddes då jag var 34).
Det är verkligen inte alla som ändrar inställning, men man ska vara medveten om att det inte är ovanligt att man gör det. Och det är också en av orsakerna till den ganska högt satta åldersgränsen för sterilisering...

Det är ingen fara, jag förstår hur du menar
Jag har dock 2 sjukdomar (endometrios + PCOS) som gör att chansen/risken att jag skulle få några barn nog är ganska "marginaliserad". Men jag förstår hur du tänker!

 

[Lipperta]

Jag ska inte försöka övertyga dig till något du inte vill, men precis som du säger så är du ganska ung fortfarande. Jag var precis lika bombsäker som du säger att du är, ända tills jag passerat 25 med råge. Sen hände något, mitt i min 8-åriga period som supersingel. Jag gick från "jag ska aldrig ha några jävla ungar" via att möjligen behålla om det skulle råka bli utan att det var meningen, om förutsättningarna i övrigt var bra, och några ytterligare steg på vägen, till att jag nu har 4 högst planerade barn (den första föddes då jag var 34).
Det är verkligen inte alla som ändrar inställning, men man ska vara medveten om att det inte är ovanligt att man gör det. Och det är också en av orsakerna till den ganska högt satta åldersgränsen för sterilisering...

Inte ett direkt svar till dig.

Sånt här blir jag så ledsen av
''Äsch du är bara ung och ändrar dig snart, vänta bara'', vet att det inte var så du menade men känns så ändå.
Umgås mycket med folk som är från 25 till 35 och där är barn största fokus nu, alla har eller ska ha barn. Också tittar de på mig ''Och när ska du ha då? Är det inte dags snart?'' ''Jaha men ge det några år så har du en liten också!''
Men snälla respektera vad jag säger, jag VILL inte. Men ingen vill lyssna på det örat, familjen har just börjat förstå att det blir inga små gjorda här och de är uppenbart ledsna över det.

Det känns bara så piss att folk vill tro att alla lever för att ha barn, jag gör det inte bara för att någon annan gör det, varför är det så svårt att förstå?

Känns nedvärderande och respektlöst att inte ta vad någon säger på allvar.

 

[TinyWiny]

Blir riktigt intresserad nu, vad händer egentligen om man tar bort livmodern? Hormonerna du pratade på?

Min manna FICK inte ta bort livmodern och hon har bönat och bett om detta i 20 år sen hon fick mig, villeinte ha fler ban alls och har jävligt ont varje mens, hon kan blöda så mycket att hon blir yr och virrig endast pga det.

Så det måste ju vara något riktigt hemskt som händer i kroppen om man tar bort den om mammas situation är bättre än den som kommer?

Tar man bort livmodern så slutar man ha mens. Det är vad som i normalfallet händer. Tar man bort äggstockarna så slutar man producera det mesta av våra kvinnliga könshormoner och hamnar i klimakteriet. Dock finns det alltid en risk att äggstockarna blir skadade vid en hysterektomi (vilket det kallas när man tar bort livmodern) vilket kan leda till att man hamnar i klimakteriet trots att äggstockarna finns kvar.

Vad som gör att din mamma inte har fått en hysterektomi vet jag inte. Det kan finnas många orsaker till att en så stor operation undviks. För man ska veta att det är en stor operation och för och nackdelar ska vägas noga mot varandra. Det finns också andra mindre trevliga bieffekter som kan komma efter en hysterektomi. De vill helst att man inte längre ska vara i fertil ålder eller iallafall i slutet av fertil ålder när en hysterektomi utförs just eftersom det inte finns någon återvändo sedan. En sterilisering kan man ångra men efter en hysterektomi är det liksom kört, då kan man inte bära ett barn oavsett om man har ångrat sig. Vanligtvis krävs det att man blöder konstant, får svår blod/järnbrist av mensen och att cyklo-f inte hjälper tillräckligt. Det finns dock andra enklare ingrepp man kan prova innan en så stor operation som hysterektomi görs.

 

[Egonson_]

Fyllde 31 i år, har aldrig haft barnlängtan. Har så länge jag kan minnas tänkt att jag inte ska ha några av olika anledningar, och de tankarna har bara blivit starkare med åren. Jag har liksom landat i att nej, det är inget för mig. Jag varken vill eller klarar det med min kroniska depression sedan 20 år, ångest med mera. Jag är dessutom inte det minsta sugen att utsätta mig fysiskt för hela den karusellen.

Har liksom nog med sambons hund, som jag i bland inte orkar med för fem öre..

Sambon är som tur var med mig i det hela.
Mamma tycker jag gör ett väldigt bra val. Hon blev lättad när jag berättade att min sambo håller med mig.

Jag har däremot en alldeles, alldeles underbar liten systerdotter/guddotter att köpa presenter till! Och oj så tillräckligt det är att ha en liten på håll..

Vi har fått lite pikar hit och dit. Väntar bara på hur det ska bli när vi gifter oss.. Gifta sig utan att skaffa ungar, ve och fasa enligt många.

 

[Kattennizze]

Inte ett direkt svar till dig.

Sånt här blir jag så ledsen av
''Äsch du är bara ung och ändrar dig snart, vänta bara'', vet att det inte var så du menade men känns så ändå.
Umgås mycket med folk som är från 25 till 35 och där är barn största fokus nu, alla har eller ska ha barn. Också tittar de på mig ''Och när ska du ha då? Är det inte dags snart?'' ''Jaha men ge det några år så har du en liten också!''
Men snälla respektera vad jag säger, jag VILL inte. Men ingen vill lyssna på det örat, familjen har just börjat förstå att det blir inga små gjorda här och de är uppenbart ledsna över det.

Det känns bara så piss att folk vill tro att alla lever för att ha barn, jag gör det inte bara för att någon annan gör det, varför är det så svårt att förstå?

Känns nedvärderande och respektlöst att inte ta vad någon säger på allvar.

Mm verkligen. Men det beror ju på att den förbaskade normen om att alla måste skaffa barn villa och vovve och kärnfamilj är så himla stark. Och så urbota dum bara.

 

[TinyWiny]

Det är ingen fara, jag förstår hur du menar
Jag har dock 2 sjukdomar (endometrios + PCOS) som gör att chansen/risken att jag skulle få några barn nog är ganska "marginaliserad". Men jag förstår hur du tänker!

Nej den chansen/risken är inte marginell. Idag är det få som inte kan få barn alls vid PCOS och/eller endometrios. Risken att man inte kunde bli gravid var större förr när äggstockarna ofta skadades vid borttagandet av cystor. Jag har både endometrios och PCOS och har två barn. Jag blev gravid direkt när vi försökte få barn.

Att inte vilja ha barn är en helt annan sak och det ska självklart respekteras. Ingen annan har att göra med om man vill/inte vill ha barn.

 

[Dressyrtjejen_97]

Nej den chansen/risken är inte marginell. Idag är det få som inte kan få barn alls vid PCOS och/eller endometrios. Risken att man inte kunde bli gravid var större förr när äggstockarna ofta skadades vid borttagandet av cystor. Jag har både endometrios och PCOS och har två barn. Jag blev gravid direkt när vi försökte få barn.

Att inte vilja ha barn är en helt annan sak och det ska självklart respekteras. Ingen annan har att göra med om man vill/inte vill ha barn.

Intressant! Det visste jag inte! Men det är ju väldigt positivt att vetenskapen kommit så långt!

 

[sjoberga]

Jag har passerat möjlig ålder och har inga barn. Jag tänker att om jag någon gång skulle tänka Fasen, jag borde ha skaffat barn - då måste jag komma ihåg att mina skäl att låta bli antagligen var helt rätt då, när det var aktuellt. Man kan ju inte backa tiden och skriva om sin historia.

Jag var 20 och helt säker på att jag ville ha barn och gärna flera. Och fick det också ganska omedelbart, mitt under studier. Inte heller det faller normen i smaken. 5 blev det. Precis som önskat ungefär.

Var och en bör tänka själv och se till att man tar det beslut som känns mest rätt. Det finns inga rätt och fel
och inte tusan behöver världen fler halvönskade eller oönskade barn. (Min bias är helt klart till att man bör avstå från att skaffa barn om man är osäker.)

 

[dobbis]

Fast allt det där tjatet o pikarna får man ta när man avviker från gängse normer
Det enklaste är att tydligt och med pondus tala om att nej så blir det inte.

 

[lil-sis]

Det är ju svårt att göra barn ogjorda så vill man inte är det ju dumt att chansa på att det blir bra

Livet är ju fint både med och utan barn!

 

[dobbis]

Mm verkligen. Men det beror ju på att den förbaskade normen om att alla måste skaffa barn villa och vovve och kärnfamilj är så himla stark. Och så urbota dum bara.

Du glömde Volvon

 

[supercalifragilistic]

Inte ett direkt svar till dig.

Sånt här blir jag så ledsen av
''Äsch du är bara ung och ändrar dig snart, vänta bara'', vet att det inte var så du menade men känns så ändå.
Umgås mycket med folk som är från 25 till 35 och där är barn största fokus nu, alla har eller ska ha barn. Också tittar de på mig ''Och när ska du ha då? Är det inte dags snart?'' ''Jaha men ge det några år så har du en liten också!''
Men snälla respektera vad jag säger, jag VILL inte. Men ingen vill lyssna på det örat, familjen har just börjat förstå att det blir inga små gjorda här och de är uppenbart ledsna över det.

Det känns bara så piss att folk vill tro att alla lever för att ha barn, jag gör det inte bara för att någon annan gör det, varför är det så svårt att förstå?

Känns nedvärderande och respektlöst att inte ta vad någon säger på allvar.

jag vet hur det känns när folk helt enkelt inte tror på eller vill lyssna på vad man säger för att de bara utgår från sig själva, men samtidigt är det väl inte så konstigt att just unga människor blir tillsagda att ingen faktiskt kan veta vad framtiden bär med sig - i synnerhet när det @ameo skrev handlar om ett så väldigt stort och oåterkalleligt beslut som sterilisering.

 

[Raderad medlem 6459]

Mm verkligen. Men det beror ju på att den förbaskade normen om att alla måste skaffa barn villa och vovve och kärnfamilj är så himla stark. Och så urbota dum bara.

Fast jag tänker att alla livsavgörande beslut är bra att vänta med tills man är över typ 25. Så ja, om någon som är 19 säger "jag skulle aldrig..." eller "jag kommer aldrig vilja..." så tänker jag ALLTID "jaja, vänta och se några år" oavsett vad det handlar om. Det kanske är supernedlåtande och ageist och allt vad folk på nätet kallar det för men spela roll, så tänker jag i mitt stilla sinne.

Obs att jag inte nödvändigtvis säger något om det till dem.