Sv: Främsta skillnaden
Sen använder man sig ju mer än gärna av div. inspänningar och hjälptyglar innom Tävlingsdressyr.
Gör man?
*KL*
Själv har jag många gånger undrat om det är så stora skillnader mellan AR och VD ("vanlig dressyr"). Tycker att mycket av det som uppges vara specifikt för AR faktiskt används inom VD också, och vice versa. Eller är det så att vi alla rider enligt en salig blandning av inriktningar? GÅr det att helt hålla sig till EN inriktning? Min häst är ung o mycket känslig, jag rider henne med separerade och mycket lätta hjälper, och strävar efter att det förblir så. Jag försöker hela tiden tänka på vad jag gör med min klunsiga kropp (vig som ett kassaskåp, heter det ju
), hur jag påverkar min känsliga häst. Hon är inriden lite senare än de flesta andra, utifrån just hennes mentala mognad. Vi skyndar långsamt, MEN tävla vill jag. Jag har dock hellre en häst jag kan tävla och ha kul med vid 20 års ålder än en stjärna på 3-årstest. Tävling behöver jag som en sporre att träna o utvecklas, för att hålla min ENORMT stora inneboende latmask i schack
Vad gäller de flitigt använda hjälptyglarna (enligt Fjordtokan) så, ja, personligen använder jag alltid en lätt inspänning när jag longerar. Jag vill att min häst arbetar o balanserar upp sig o bär sig själv under longering. Har aldrig förstått vitsen med löslongering eller när hästen springer runt lite okontrollerat på bara lina. Det kanske är en skillnad mellan AR och VD?
Man ska nog akta sig för att generalisera. Här på forumet finns ett antal aktiva eller f.d. aktiva utövare av AR som ger ett mycket rutinerat o kunnigt intryckt, precis som ett antal utövare av VD. Dock förekommer i mina trakter, precis som Novali (?) tidigare skrev, att ryttare utan annan erfarenhet än ridning rakt fram helt plötsligt tror sig funnit Vägen till den perfekta dressyren, genom att börja med skolor mm utan att kunna rida hästen eftergiven, vare sig på böjt spår eller rakt fram.
När det gäller skritt så tycker jag att många inom VD borde träna mer på att rida hästen i skritt. Det syns alltsomoftast ute på tävling att man inte är van att skritta. Tror att många fasar för att skritten förstörs om man tränar i skritt. Och det gör den förvisso om man inte lär sig rida korrekt i skritt. Våga öva! Sedan behöver man inte fastna i skritt i månader på en helt frisk häst, som somliga inom AR gör, tror att dessa skulle få det ännu roligare i sin ridning om de vågade lite mer.
En annan sak jag funderat över är att somliga inom AR verkar krångla till unghästutbildningen en hel del. Det pratas ibland om korrekt böjning o att reglera placeringen av hovarna trots att hästen knappt är inriden. Inom VD börjar man ofta tidigare med de unga hästarna ridmässigt (tror träning från marken är ungefär densamma?), MEN man ställer inga andra krav den första tiden än att hästen kan ridas rakt fram i de 3 gångarterna i det tempo där den bäst balanserar upp sig, vilket varken är snigelfart (kräver styrka) eller hejdlöst rusande (ger framtunghet o obalans).
Man får ibland intrycket att somliga inom AR utgår från att hästen inte klarar av tränsbett, man använder gärna kapson o går sedan glatt över till stångbett med devisen "inget bett är starkare än den hand som håller i det", utan att tänka på att betten faktiskt har sina egna särskilda funktioner. Det finns bett som är riktigt otrevliga oavsett hur mjuk handen är. Inom VD stirrar man sig istället blind på tränsbett, "ALLA hästar SKA klara av att ridas på tränsbett", det är ofta svårt att acceptera att det faktiskt FINNS hästar som inte gör det (även om de är mycket få).
Det tål dock att upprepas, det som ofta sägs, att "god ridning är god ridning oavsett inriktning".
