Långt inlägg 
Jag miljötränade ena hunden idag, först tog vi en promenad och sedan som vi brukar så tränar jag utanför en butik medan min far är inne och handlar i butiken.
Det är ganska normalt att folk ibland stannar till och tittar på hunden samt kanske pratar med mig om hunden.
Idag hände dock en annorlunda grej när en äldre (40-50år) man närmar sig mig och tar kontakt och börjar prata med mig. Han pratar med lite brytning och ganska tyst så jag hör inte då jag även måste ha koll på hunden då hon kan reagera på folk.
Han står ca 1-2m ifrån mig och hunden under samtalet.
Jag kan inte säga vad han sa i exakt ordning, men han sa något om hunden först att hon var duktig eller något. Ganska snabbt ändrades samtalsämnet med att han berättar att han brukar vara på biblioteket och frågade om jag också var det, jag sa nej och han frågade varför inte. Sa att det var för långt ifrån mig och inte har tid.
Han sa att han inte bor här utan åker buss eller tåg hit och så frågar han vart jag bor och jag säger bara 30-40min härifrån. Han frågar vad stället heter men då säger jag att jag inte vill säga det men ute på landet.
Han frågar senare igen om vart jag bor, vad jag och hunden heter.
Han börjar prata om att han vill träffa någon och massa saker om kärlek, man kan inte bara umgås med djur eller något säger han. Han frågar om vi kan träffas igen och jag svarar inte direkt på detta, utan försöker skapa större avstånd samtidigt som jag blir obekväm.
Han sa att kärlek är något alla måste ha, att livet går ut på det. Han frågar om han kan komma hem till mig och bo med mig, han pekar då på mig och han själv och säger att vi kan bli en familj eller något.
Jag säger att jag inte är ute efter något (känner att det börjar bli dags att avsluta samtalet) men då jag har socialfobi vill jag inte vara otrevlig för vem vet han kanske bara är ironisk eller något. Även om jag så fort han frågade vart jag bor fick en dålig känsla.
Han börjar sen att gå men stannar sen och kommer tillbaks mot mig, så säger han att jag absolut inte ska bli kär i någon som är dum mot mig mm. Sen att han tycker jag är så fin och han säger då att det var kärlek vid första ögonkastet när han såg mig.. Återigen börjar han prata om att träffas och att han kan följa med mig in i butiken om jag vill.
Skulle inte ens in i butiken, jag ser då genom dörrarna på butiken att min far står i kassan och kommer snart ut så bäst att stå kvar.
Efter mycket om och men, massa prat om kärlek och träffa mig, skapa familj mm. Så går han in i butiken tillslut, strax efter kommer min far och jag kan då gå därifrån tillbaka mot våran bil.
Jag vet inte om jag kan ha överreagerat men jag tycker dock att det är högst olämpligt att man börjar prata om sånt här med en främmande person oavsett vad tanken är.
Eller tycker ni att jag har överreagerat ?
Jag har normalt ofta bra koll på folk runt mig då i detta fall hunden jag hade med mig kan göra utfall, plus min socialfobi gör att jag måste se runt om mig hela tiden och jag tittar mycket på folks kroppsspråk och läser av.
Jag kan inte minnas att jag såg mannen innan han kom fram till mig. Men sen slog tanken mig att jag gick förbi biblioteket under promenaden och han sa att han varit där. Det är stora fönster så man ser lätt ut därifrån och det är möjligt att han kan ha sett mig gå utanför.
Samtidigt som han prata med mig höll jag på lite med hunden så när han var runt en meter ifrån mig såg jag till så att hunden satte sig framför mig och fick mer avstånd.
Han verkade inte så värst konstig utan försökte vara trevlig bortsett från hans väldigt skumma samtalsämne..
Jag vet inte vad jag ska tänka, det enda jag vet är att jag är glad att jag hade schäfern vid min sida och hon hade svarat upp direkt om något eskalerat.
Jag miljötränade ena hunden idag, först tog vi en promenad och sedan som vi brukar så tränar jag utanför en butik medan min far är inne och handlar i butiken.
Det är ganska normalt att folk ibland stannar till och tittar på hunden samt kanske pratar med mig om hunden.
Idag hände dock en annorlunda grej när en äldre (40-50år) man närmar sig mig och tar kontakt och börjar prata med mig. Han pratar med lite brytning och ganska tyst så jag hör inte då jag även måste ha koll på hunden då hon kan reagera på folk.
Han står ca 1-2m ifrån mig och hunden under samtalet.
Jag kan inte säga vad han sa i exakt ordning, men han sa något om hunden först att hon var duktig eller något. Ganska snabbt ändrades samtalsämnet med att han berättar att han brukar vara på biblioteket och frågade om jag också var det, jag sa nej och han frågade varför inte. Sa att det var för långt ifrån mig och inte har tid.
Han sa att han inte bor här utan åker buss eller tåg hit och så frågar han vart jag bor och jag säger bara 30-40min härifrån. Han frågar vad stället heter men då säger jag att jag inte vill säga det men ute på landet.
Han frågar senare igen om vart jag bor, vad jag och hunden heter.
Han börjar prata om att han vill träffa någon och massa saker om kärlek, man kan inte bara umgås med djur eller något säger han. Han frågar om vi kan träffas igen och jag svarar inte direkt på detta, utan försöker skapa större avstånd samtidigt som jag blir obekväm.
Han sa att kärlek är något alla måste ha, att livet går ut på det. Han frågar om han kan komma hem till mig och bo med mig, han pekar då på mig och han själv och säger att vi kan bli en familj eller något.
Jag säger att jag inte är ute efter något (känner att det börjar bli dags att avsluta samtalet) men då jag har socialfobi vill jag inte vara otrevlig för vem vet han kanske bara är ironisk eller något. Även om jag så fort han frågade vart jag bor fick en dålig känsla.
Han börjar sen att gå men stannar sen och kommer tillbaks mot mig, så säger han att jag absolut inte ska bli kär i någon som är dum mot mig mm. Sen att han tycker jag är så fin och han säger då att det var kärlek vid första ögonkastet när han såg mig.. Återigen börjar han prata om att träffas och att han kan följa med mig in i butiken om jag vill.
Skulle inte ens in i butiken, jag ser då genom dörrarna på butiken att min far står i kassan och kommer snart ut så bäst att stå kvar.
Efter mycket om och men, massa prat om kärlek och träffa mig, skapa familj mm. Så går han in i butiken tillslut, strax efter kommer min far och jag kan då gå därifrån tillbaka mot våran bil.
Jag vet inte om jag kan ha överreagerat men jag tycker dock att det är högst olämpligt att man börjar prata om sånt här med en främmande person oavsett vad tanken är.
Eller tycker ni att jag har överreagerat ?
Jag har normalt ofta bra koll på folk runt mig då i detta fall hunden jag hade med mig kan göra utfall, plus min socialfobi gör att jag måste se runt om mig hela tiden och jag tittar mycket på folks kroppsspråk och läser av.
Jag kan inte minnas att jag såg mannen innan han kom fram till mig. Men sen slog tanken mig att jag gick förbi biblioteket under promenaden och han sa att han varit där. Det är stora fönster så man ser lätt ut därifrån och det är möjligt att han kan ha sett mig gå utanför.
Samtidigt som han prata med mig höll jag på lite med hunden så när han var runt en meter ifrån mig såg jag till så att hunden satte sig framför mig och fick mer avstånd.
Han verkade inte så värst konstig utan försökte vara trevlig bortsett från hans väldigt skumma samtalsämne..
Jag vet inte vad jag ska tänka, det enda jag vet är att jag är glad att jag hade schäfern vid min sida och hon hade svarat upp direkt om något eskalerat.
