Jag hoppas att du kan få glädjas lite nu!
Jag var jätteorolig när vi väntade dottern, berättade inte för ens närmsta familjen innan typ halva graviditeten gått och sen för de vi träffade efter RUL, och det känns absolut lite ledsamt i efterhand att jag inte kunde vara lite lyckligare över det hela, för jag trivdes annars väldigt bra med att vara gravid. Men oron skuggade väldigt mycket av graviditeten och jag kan känna ett litet stygn av avundsjuka när jag ser folk lägga upp "vi väntar barn"-bilder efter 12-veckorsultraljudet och liknande, tänk om man hade kunnat vara så avslappnad. Efter vecka 25 tyckte jag i princip att det skulle vara tryggare om de bara plockade ut henne så att någon annan kunde hålla koll på henne istället.
Jag var inne för samtal hos specialistmödravården pga förlossningsrädsla och upplevde att det hjälpte mycket, så kan du få prata med någon hade jag sett till att få göra det! Jag fick bl.a mailadressen till den jag pratade med, så när jag blev orolig om vissa saker kunde jag bara maila henne istället för att börja googla, hon svarade alltid ganska fort! (Typ som när jag hoppade några småhinder med hästen en vecka innan förlossningen och sedan blev jätteorolig att barnet skulle få "shaken baby syndrome" av det
)
När jag blev gravid igen förvånade jag mig själv med att liksom bara bli glad över det hela, vilken känsla liksom! Nu blev det ett tidigt missfall av det hela, men jag hoppas verkligen att den känslan kan få hänga med till en till graviditet, vore så skönt att få lite revansch liksom.