Jag är imponerad över hur du kämpar för att fortsätta vara här. Har själv psykiatriska diagnoser med mycket medicinering och det är så mycket man vill genomföra men som känns onåbart, i alla fall är det så för mig. Till slut känns det som ett krig bara att ta sig upp och göra det mest nödvändiga medans man förlorar sig själv i likgiltlighet och drömmar man inte lyckats hålla vid liv, en identitet man upplever sig ha förlorat. Att böjas och brytas mentalt är inte ett tecken på svaghet någonstans, men att kämpa trots att man har svårt att finna mening och låta andra få ta del av det man känner är väldigt modigt. Självklart är även de som kämpar tyst modiga med. Jag brukar tycka att det ger en ökad känsla av kontroll att sätta ord på saker och ting, så det är bra att du använder dagboken!
Men du lyser upp i mörkret, verkligen! Inte bara med din unika stil, men även med vad jag uppfattar som vänlighet, värme och empati. Vi ska båda klara oss igenom tuffa tider.