Vet inte vad man ska ha för lösning, men jag har alltid tänkt att när jag köper häst, beroende på ålder m.m så köper jag en levande individ som antingen kan ha medfödda fel som inte upptäcks förrens den blir äldre och sätts under "press", jag köper en begagnad vara som någon annan använt (riden/arbetad häst) det kan finnas defekter eller förslitningar som framkommer förr eller senare. Har jag då valt att inte undersöka vissa delar så är det ju jag som får stå mitt kasst.....
Visserligen kan saker missas, men det är fortfarande mänskliga faktorer och levande varelser.
Det här resonemanget tycker jag är helt rätt.
Det är rimligt: man köper en dröm och inte en felfri vara.
Man köper sig också en risk, lika mycket som en dröm.
Nu har jag visserligen "bara" köpt unghästar där risken för slitskador är minimal men där det mycket väl kan finnas medfödda svagheter.
Jag har valt att inte veterinärbesikta.
Det har varit mitt val och inget som säljarna har försökt påverka mig i.
Jag säger inte att man ska sluta med veterinärbesiktningar, det kan vara en väldigt god hjälp,
men jag tycker att det är synd att många människor verkar söka garantier i hästaffärer.
Till viss del beror det antagligen på att man betalar en pengasumma som är stor - i verkligheten eller i den egna ekonomin - och då vill kunna vara säker på att hästen kan användas så som man tänkt sig och som man gör.
Fungerar det inte så måste det vara någon annan som äger problemet; inte man själv som måste tänka om på ett eller annat sätt.
Men så finns det ju också de där personerna som faktiskt själva tar konsekvensen: de anpassar träningen efter vad som fungerar för hästen, anpassar målen - eller söker en ny ägare vars ambitioner passar hästens förutsättningar bättre. Och som inte bryr sig om en eventuell ekonomisk förlust.
Den stora anledningen till att det många gånger kan gå snett är väl just att drömmen inte höll och man ville inte se det som en dröm utan som en garanti.
Jag spånar också vidare, som ni ser...