Nu har jag sett dokumentären också.
Jag är fruktansvärt splittrad … vet faktiskt inte hur jag ska formulera mig.
Åh ena sidan blev jag helt tagen av relationen mellan häst och ryttare. Både hästen och ryttaren var lugn hela tiden och inga hårda ord eller hårda metoder förekom.
Hästen följde med överallt utan att protestera. Detta måste det ligga åratal av träning och tillit bakom. Att gå över hängbroar med en häst är inte lätt. Det är inte många hästar som hade gått med på det.
Han anpassade farten efter underlaget. Gick mycket och försökte underlätta så mycket som möjligt för hästen. Han hade inte bråttom och försökte inte nå målet inom någon särskild tid.
Det jag framförallt är kritisk mot är den extremt dåliga planeringen. Om han hade planerat noga, kollat vägarna innan osv, hade de flesta missöden kunnat undvikas. Framförallt myren (som jag anser absolut värst) hade kunnat undvikas.
Packningen hade behövts göras på ett annat sätt. Egentligen hade packhäst behövts. Nu vet jag inte vad han väger, men i mina ögon bar hästen för tungt. Tung sadel, fullvuxen man + tung packning.
Hur hästen egentligen mådde - jag försökte verkligen leta efter hälta och sår på hästen, men såg ingenting egentligen. Däremot verkade hästen trött och uppgiven till och från. Såg ”painface” lite för ofta.
Jag vet inte - på ett sätt verkar han verkligen älska sin häst, men samtidigt så verkar han inte riktigt se uppgivenheten hos henne.
Jag tror att ritten är fullt möjlig att genomföra på ett hästvänligt sätt. För det första behövs en packhäst. För det andra planering. För det tredje en rejäl utvärdering av underlaget och hitta alternativa vägar.
En annan sak jag reagerade på var att hästen såg synnerligen otränad ut innan de startade. Hon såg liksom inte redo ut för uppgiften + att det syntes på henne att hon bar för tungt.
