Förlossning -sen då?

[MM]

Sedär - nå, jag är väldigt glad att jag slapp det i alla fall. Hade inte fattat att det var en så stark norm att bebisen ska ligga på mamman och genast ammas, då måste jag ju säga att förlossningspersonalen ändå måste varit rätt lyhörd vid mina förlossningar, eftersom det vad jag minns inte var några ansatser att jag skulle ligga med bebisen på magen och amma på en gång. Tack och lov, det hade nog verkligen varit det absolut sista jag ville göra i det läget. Efter att ha haft bebisen i sig i nio månader, så tyckte jag det var otroligt skönt att några ögonblick vara själv, utan bebis inpå/i sig när den väl var ute.

Vaddå genast ammas
Mina har då aldrig ammats direkt utan bara legat på min mage och myst.

 

[Tora]

Sedär - nå, jag är väldigt glad att jag slapp det i alla fall. Hade inte fattat att det var en så stark norm att bebisen ska ligga på mamman och genast ammas, då måste jag ju säga att förlossningspersonalen ändå måste varit rätt lyhörd vid mina förlossningar, eftersom det vad jag minns inte var några ansatser att jag skulle ligga med bebisen på magen och amma på en gång. Tack och lov, det hade nog verkligen varit det absolut sista jag ville göra i det läget. Efter att ha haft bebisen i sig i nio månader, så tyckte jag det var otroligt skönt att några ögonblick vara själv, utan bebis inpå/i sig när den väl var ute.

Och för mig var det enda som spelade roll efter förlossningen att få upp barnet hos mig. Tom när jag var alldeles snurrig av blodförlust vid senaste förlossningen så ville jag ha upp bebisen till mig.
Då jag skakade okontrollerat och inte kunde hålla lillan så hjälpte mig min man och personalen att hålla henne hos mig.

Jag tycker det är jättebra att personalen verkar kunna läsa av kvinnor så bra. Det är ju då förlossningsvården fungerar som den skall

 

[Tora]

Vaddå genast ammas
Mina har då aldrig ammats direkt utan bara legat på min mage och myst.

Mina har genast börjat att söka sig efter tutten

Dock inte den senaste (tjejen) hon hade svalt en massa fostervatten och kräktes upp det under det första dygnet. Först när allt var borta från magen så började hon snutta.

Det dygnet hon inte ville snutta har hon dock tagit igen med råge .

 

[MM]

Mina har genast börjat att söka sig efter tutten

Dock inte den senaste (tjejen) hon hade svalt en massa fostervatten och kräktes upp det under det första dygnet. Först när allt var borta från magen så började hon snutta.

Det dygnet hon inte ville snutta har hon dock tagit igen med råge .

Det har inte mina. Med sonen hade jag t-shirt på mig som täckte brösten när han kom så han var aldrig i närheten av dom. Jag tror banne mig att jag hade sportbhn kvar på mig också.
Tösen låg med sitt huvud emellan mina bröst och det enda vi gjorde var att titta på henne där hon låg.
Och jag ville absolut ha upp henne på bröstet. Började gråta så fort jag fick upp henne.
Sonen hade dom nog kunnat ge till sin pappa. Han var ju första barnet och jag visste väl inte riktigt då var och hur jag ville ha honom direkt. Det var inget jag hade tänkt på alls. Med tösen så visste jag att jag ville ha upp henne direkt.

Dom ammades inte förens flera timmar senare, när jag fått duscha och klä mig, äta min fika och allt med förlossningen var klart.

 

[Tora]

Det har inte mina. Med sonen hade jag t-shirt på mig som täckte brösten när han kom så han var aldrig i närheten av dom. Jag tror banne mig att jag hade sportbhn kvar på mig också.
Tösen låg med sitt huvud emellan mina bröst och det enda vi gjorde var att titta på henne där hon låg.
Och jag ville absolut ha upp henne på bröstet. Började gråta så fort jag fick upp henne.
Sonen hade dom nog kunnat ge till sin pappa. Han var ju första barnet och jag visste väl inte riktigt då var och hur jag ville ha honom direkt. Det var inget jag hade tänkt på alls. Med tösen så visste jag att jag ville ha upp henne direkt.

Dom ammades inte förens flera timmar senare, när jag fått duscha och klä mig, äta min fika och allt med förlossningen var klart.

Jag hade bara på mig sjukhusets ursexiga nattskjorta

(Dom var nog inte ens knäppta)

 

[Mabuse]

Vaddå genast ammas
Mina har då aldrig ammats direkt utan bara legat på min mage och myst.

Flera har skrivit i tråden att bebisen genast ammas efter förlossningen, man får bebisen och så ska man amma på en gång. Jag är glad att jag slapp.

När jag födde barn var jag lätt den tröttaste och fysiskt mest medtagna vuxna i rummet när bebisen väl var ute. Att jag som var i sämst skick dessutom skulle vara den som skulle ta hand om bebisen kändes för mig lite bakvänt. Uppenbart är det ju olika där, och bra att personalen uppenbart känner av vad som är lämpligt!

 

[Rhinos]

Jag fick upp sonen direkt på bröstet men han ammade inte förrän några timmar senare. Då hade jag hunnit sys ihop, fått loss moderkakan (som inte riktigt ville lossna), försökt kissa och sonen hade blivit undersökt. Allt runt omkring hade lugnat ner sig innan han ammade.

 

[Sar]

Första barnet, kom ut med ett plopp, såg ut som Björn Ranelid, dvs orangefärgade lockar. Fick upp honom på bröstet, kände mig ovan, hade aldrig hållit i en bebis. Fick hjälp att amma honom lite. Mysig stund, var trött och visste inte riktigt hur jag skulle göra.
Efter en stund började de be mig försöka krysta ut moderkakan också, den kom inte av sig själv. Drog ett skämt om att de skulle ta mig ut på parkeringen och longera mig.
Blev i vägrullad ut på operation, blev sövd så fick lämna min man och barn ensamma i säkert två timmar.
Min man blev i stort sett bortglömd, han satt där i en oskön fåtölj med barnet tills dess att en undersköterska kom in och skulle städa.. Då blev de påminda om honom så en sköterska kom in och vägde och mätade och hjälpte honom att klä på sonen.

Jag vaknade på uppvak, det kändes som att klättra upp för mount Everest. Fick komma tillbaka till min familj och fick ha sonen hos mig. Blev skjutsade upp på BB.

Hade också fått höra att barn inte äter på 24 h efter förlossningen. Missade helt att sonen faktiskt ville äta, kändes som att vi bara var ensamma på vårt rum på BB, knappt någon som kom in och kollade av läget. Sonen blev slö, och när jag efter 24 h började bli orolig blev det ersättning och hjälp med amning. Fick tillsagt att han skulle ha mat var fjärde timma. Varför kunde de inte säga att han skulle ha mat MINST var fjärde timma eller oftare vid behov Dum och oerfaren tolkade jag det som att barn ska äta var fjärde timma. Amningen fungerade inte riktigt bra för oss, vi försökte och försökte men det blev aldrig riktigt bra.

Andra barnet, kom ut med ett plopp och förvånade sina föräldrar med att vara helt svarthårig (jmf med Björn Randelid innan), kom upp på bröstet och vi försökte amma lite. Kände mig pigg och energifylld. BM drig lite i resten av navelsträngen, men moderkakan visade inga tecken på att vilja lossna. Drog ett skämt om att ta ut mig på parkeringen och longera mig lite...Började förlora en hel del blod, fick återigen lämna mitt nyfödda barn och man och rullas in på operation, även denna gång sövd.
. Vaknade på uppvaket och tänkte att det var ganska rättvist att jag missat de första timmarna även med nummer två.

Kom tillbaka till min familj, och denna gång hade de bättre kommit ihåg min man och gett honom lite kaffe och hjälpt till att torka av barnet.

Nu visste jag mer om bebisar och tvåan låg kloss mot mitt bröst i stort sett hela tiden. Jag var också mindre nojig och vågade ha honom i sängen eller sovandes med honom på bröstet. Tvåan var också mer bestämd i sin sugteknik. Min kropp tog dock ett tag på att återhämta sig efter blodförlusten så mjölken kom inte riktigt i gång i den mängd som barnet krävde direkt från början.
Hade planerat för tidig hemgång med vi blev kvar på dygn på BB, ville bara hem till storebror men i och med att jag behövde blod blev vi kvar.

Vid första barnet skulle jag ha varit mer aktiv på BB och krävt mer hjälp, nu var jag tagen av både förlossning och operation och "ville inte vara till besvär" " de vet vad de håller på med". Jag känner mig fortfarande rätt besviken och illa till mods över att vår förstfödda fick leva sin första tid hungrig för att "barn äter inte de första 24 timmarna" (ENDEL barn vill inte äta de första 24 timmarna).

Fikat på förlossningen har varit kaffe, dryck och två rejäla mackor, en till mig och en till maken. @Sar låter konstig att ni fått mindre, borde väl vara samma landsting?

Kanske BB tvångsbantat mig?!

 

[Ray]

Jag var snittad och barnet hade dubbelslag så vi låg ju inne nån vecka iofs.Jag fick aldrig nån mjölk som gick att leva på ☺

Känner igen lite av @Derivata beskrivning. Jag hade ju hört att barn inte behöver äta direkt och dessutom sa ju alla att det var normalt att bäbisar sover mycket och att mjölken tar tid...
Jag låg själv; snittad och barnet i fotändan. Inte superrapp att hoppa upp och träna amma stup i kvarten. Kände mig ensam och lite utelämnad och sen som en rutten mor när alla kom inskenande och började ta prov och prata om inte bra och sen ersättning varannan timme dygnet runt.

Inte jättekul nu när jag tänker tillbaka.

 

[Tora]

Första barnet, kom ut med ett plopp, såg ut som Björn Ranelid, dvs orangefärgade lockar. Fick upp honom på bröstet, kände mig ovan, hade aldrig hållit i en bebis. Fick hjälp att amma honom lite. Mysig stund, var trött och visste inte riktigt hur jag skulle göra.
Efter en stund började de be mig försöka krysta ut moderkakan också, den kom inte av sig själv. Drog ett skämt om att de skulle ta mig ut på parkeringen och longera mig.
Blev i vägrullad ut på operation, blev sövd så fick lämna min man och barn ensamma i säkert två timmar.
Min man blev i stort sett bortglömd, han satt där i en oskön fåtölj med barnet tills dess att en undersköterska kom in och skulle städa.. Då blev de påminda om honom så en sköterska kom in och vägde och mätade och hjälpte honom att klä på sonen.

Jag vaknade på uppvak, det kändes som att klättra upp för mount Everest. Fick komma tillbaka till min familj och fick ha sonen hos mig. Blev skjutsade upp på BB.

Hade också fått höra att barn inte äter på 24 h efter förlossningen. Missade helt att sonen faktiskt ville äta, kändes som att vi bara var ensamma på vårt rum på BB, knappt någon som kom in och kollade av läget. Sonen blev slö, och när jag efter 24 h började bli orolig blev det ersättning och hjälp med amning. Fick tillsagt att han skulle ha mat var fjärde timma. Varför kunde de inte säga att han skulle ha mat MINST var fjärde timma eller oftare vid behov Dum och oerfaren tolkade jag det som att barn ska äta var fjärde timma. Amningen fungerade inte riktigt bra för oss, vi försökte och försökte men det blev aldrig riktigt bra.

Andra barnet, kom ut med ett plopp och förvånade sina föräldrar med att vara helt svarthårig (jmf med Björn Randelid innan), kom upp på bröstet och vi försökte amma lite. Kände mig pigg och energifylld. BM drig lite i resten av navelsträngen, men moderkakan visade inga tecken på att vilja lossna. Drog ett skämt om att ta ut mig på parkeringen och longera mig lite...Började förlora en hel del blod, fick återigen lämna mitt nyfödda barn och man och rullas in på operation, även denna gång sövd.
. Vaknade på uppvaket och tänkte att det var ganska rättvist att jag missat de första timmarna även med nummer två.

Kom tillbaka till min familj, och denna gång hade de bättre kommit ihåg min man och gett honom lite kaffe och hjälpt till att torka av barnet.

Nu visste jag mer om bebisar och tvåan låg kloss mot mitt bröst i stort sett hela tiden. Jag var också mindre nojig och vågade ha honom i sängen eller sovandes med honom på bröstet. Tvåan var också mer bestämd i sin sugteknik. Min kropp tog dock ett tag på att återhämta sig efter blodförlusten så mjölken kom inte riktigt i gång i den mängd som barnet krävde direkt från början.
Hade planerat för tidig hemgång med vi blev kvar på dygn på BB, ville bara hem till storebror men i och med att jag behövde blod blev vi kvar.

Vid första barnet skulle jag ha varit mer aktiv på BB och krävt mer hjälp, nu var jag tagen av både förlossning och operation och "ville inte vara till besvär" " de vet vad de håller på med". Jag känner mig fortfarande rätt besviken och illa till mods över att vår förstfödda fick leva sin första tid hungrig för att "barn äter inte de första 24 timmarna" (ENDEL barn vill inte äta de första 24 timmarna).

Fikat på förlossningen har varit kaffe, dryck och två rejäla mackor, en till mig och en till maken. @Sar låter konstig att ni fått mindre, borde väl vara samma landsting?

Förlåt men "de skulle ta och longera mig på parkeringsplatsen lite"

Sen tänkte jag bara förtydliga lite så att det inte blir något missförstånd.
Barnet skall äta INOM 24 timmar. Dvs om barnet inte vill amma med en gång så är det oftast ingen panik.
Förut så gav man ersättning ganska omgående om barnet inte ammade inom en timme eller så. Idag avvaktar man lite med att ge ersättning för att det brukar vara lättare att komma igång med amningen då.

Men självklart får inte barnet vara påverkat. Är barnet dessutom svag vid födseln eller väldigt stort så får den lite ersättning med en gång.

Min tjej hade svalt en hel del fostervatten och mådde antagligen ganska så illa. Hon ville inte amma alls de första 24 h. Men hon var aldrig negativt påverkad på något sätt.

Till slut så fick hon någon ml ersättning men det var bara för att hon skulle kräkas upp det sista av fostervattnet. Så fort hon fått upp det sista så sög hon sig fast vid bröstet och satt sedan fast där i tre månader eller så

(Dessa rutiner gäller för Varberg. Andra sjukhus kan givetvis ha annorlunda rutiner)

 

[Lena Furberg]

Måste fråga, ni som fått bebisen direkt upp på magen, har ni fött liggandes på rygg då eller? Eller födde ni, och gick sen och la er i sängen, och fick bebisen till er?

Jag låg på sidan i slutskedet, när det började bli dags knäppte barnmorskan upp min rock så när bebisen kommit ut lades hon på min mage i stort sett omedelbart (jag välte väl överpå rygg självmant antar jag.....) Själv tycker jag det var underbart och jag hade blivit rätt upprörd om man burit iväg med henne, den stunden tillsammans var väldigt speciell för mig. Sen tog pappan hand om henne medans jag blev hopsydd, kräktes och sen tacksam sov ett tag

 

[aemaria]

Men bröstmjölken kommer ju inte igång förrän efter nåt dygn eller två. I början handlar det väl mest om att bebisen lär sig suga, speciellt mycket mat får den inte i sig. Jag minns jätteväl känslan när det plötsligt kom mjölk i brösten, som tvp spärrballonger just dykt upp! Det tog nog två dygn ungefär, tycks jag minnas.

Bebisen lades upp på min mage direkt efter födseln, det är väl standard i Sverige; inga navelsträngar klipps omedelbart längre om det inte är nödvändigt (eller man själv bett om det). Bebisar kan själva leta sig upp till bröstet, det är nån sån där obegriplig instinkt dom har. Alltså inte kravla flera decimeter men ligger dom på ens bröst brukar dom själva "hitta fram".

Fast råmjölken finns ju i tuttarna första dagarna och den är väldigt bra för bäbisen att få i sig, antikroppar osv

 

[turbofling]

Mina tva första hade nog kunnat vänta med att amma, ingen av dom visade tydliga tecken pa att vilja suga. Men trean hann inte mer än upp till mig innan hon började söka efter bröstet. Med henne hade jag ocksa mycket mjölk redan fran början, barnmorskan blev förvanad över att det fanns sa mkt att dottern tom kräktes upp bröstmjölk.

 

[Pontevecchio]

Tack allihopa för era svar, har lärt mig massor

 

[Retro]

Tack allihopa för era svar, har lärt mig massor

Verkar inte direkt finnas ett svar på den här frågan! Jag har också lärt mig massor, och känner mig enormt tacksam över bemötandet vi fått här!

 

[Sleepy]

Måste fråga, ni som fått bebisen direkt upp på magen, har ni fött liggandes på rygg då eller?

Jag stod på knä i sängen och höll i gaveln. Tog själv båda barnen direkt upp i famnen och gled ner och la mig på rygg. Hade längtat sååå länge efter att få hålla om dem; äntligen.

 

[Mabuse]

Jag stod på knä i sängen och höll i gaveln. Tog själv båda barnen direkt upp i famnen och gled ner och la mig på rygg. Hade längtat sååå länge efter att få hålla om dem; äntligen.

Jag tänkte också äntligen , men snarare äntligen slipper jag ha en bebis inpå mig utan får ha min kropp för mig själv igen. Jag hade längtat såå efter att slippa vara gravid och bli mig själv igen, med en kropp som funkar. Att vara höggravid är ingen höjdare, tycker jag, jag har nog längtat mer efter att slippa vara gravid än efter bebisen på slutet. Självklart är man nyfiken på vad det blev för nån liten pys, men efter att ha kämpat x antal timmar med att få ut bebisen, så var nära kroppskontakt med bebisen ungefär det sista jag ville när den äntligen var ute. Utan snarare Åh, äntligen får man vara ifred, så otroligt skönt! Egen space, bara jag i min kropp! Är det nåt man får sitt lystmäte av som höggravid, så är det ju att känna sig riktigt nära bebisen tycker jag, närmare än att den de facto bor i din mage går ju knappast att komma. Så min första tanke har snarare varit yes, äntligen lite avstånd och inte vara så otroligt nära hela tiden. Sen, när man fått vara ifred en stund - då är det kul med bebisen. Men absolut inte på en gång.

 

[Tassetass]

Jag tänkte också äntligen , men snarare äntligen slipper jag ha en bebis inpå mig utan får ha min kropp för mig själv igen. Jag hade längtat såå efter att slippa vara gravid och bli mig själv igen, med en kropp som funkar. Att vara höggravid är ingen höjdare, tycker jag, jag har nog längtat mer efter att slippa vara gravid än efter bebisen på slutet. Självklart är man nyfiken på vad det blev för nån liten pys, men efter att ha kämpat x antal timmar med att få ut bebisen, så var nära kroppskontakt med bebisen ungefär det sista jag ville när den äntligen var ute. Utan snarare Åh, äntligen får man vara ifred, så otroligt skönt! Egen space, bara jag i min kropp! Är det nåt man får sitt lystmäte av som höggravid, så är det ju att känna sig riktigt nära bebisen tycker jag, närmare än att den de facto bor i din mage går ju knappast att komma. Så min första tanke har snarare varit yes, äntligen lite avstånd och inte vara så otroligt nära hela tiden. Sen, när man fått vara ifred en stund - då är det kul med bebisen. Men absolut inte på en gång.

Jag kände likadant som du. L blev liggande på sängen en liten stund innan hon lades upp hos mig eftersom de skulle ta prover från navelsträngen och den stunden var SÅ skön. Graviditeten var över, förlossningen var över, hon var ute och skrek för full hals och jag kunde ÄNTLIGEN slappna av.

 

[Tora]

Jag stod på knä i sängen och höll i gaveln. Tog själv båda barnen direkt upp i famnen och gled ner och la mig på rygg. Hade längtat sååå länge efter att få hålla om dem; äntligen.

Samma här

Nio månaders lång väntan på att få hålla det lilla pyret för första gången

 

[BernT]

Jag tänkte också äntligen , men snarare äntligen slipper jag ha en bebis inpå mig utan får ha min kropp för mig själv igen. Jag hade längtat såå efter att slippa vara gravid och bli mig själv igen, med en kropp som funkar. Att vara höggravid är ingen höjdare, tycker jag, jag har nog längtat mer efter att slippa vara gravid än efter bebisen på slutet. Självklart är man nyfiken på vad det blev för nån liten pys, men efter att ha kämpat x antal timmar med att få ut bebisen, så var nära kroppskontakt med bebisen ungefär det sista jag ville när den äntligen var ute. Utan snarare Åh, äntligen får man vara ifred, så otroligt skönt! Egen space, bara jag i min kropp! Är det nåt man får sitt lystmäte av som höggravid, så är det ju att känna sig riktigt nära bebisen tycker jag, närmare än att den de facto bor i din mage går ju knappast att komma. Så min första tanke har snarare varit yes, äntligen lite avstånd och inte vara så otroligt nära hela tiden. Sen, när man fått vara ifred en stund - då är det kul med bebisen. Men absolut inte på en gång.

Sådär anar jag att jag kommer känna. Sa det till min sambo att direkt efteråt vill jag att personalen ger barnet till honom och inte bara slänger det på mig direkt för jag vill andas och återhämta. Om det sen tar 5 sekunder eller en timme vet jag ju inte i förväg. Han blev sur, tyckte att det säkert finns en anledning till att personalen gör så och då blev jag ännu surare.

Herregud kroppskontakt kan väl barnet få från honom? Han är ju lika mycket förälder och måste väl duga? Efter förlossning känns det som att det inte är för mkt begärt att få nån liten stund ifred.

Vi överväger btw att ha med doula, jag har noll rädsla så det är inte därför, utan för att jag vill vara säker på att mina önskemål följs (vilket inte är så många utan bara ingen amning, inte få barnet på mig direkt). Min sambo är på min sida men jag blir ändå sjukt irriterad när han ifrågasätter hur jag vill göra med MIN kropp, jag hade aldrig ifrågasatt om det var han som skulle föda. Då hade det varit självklart att ta barnet den första tiden om han hade velat återhämta sig.