Förlossning -sen då?

[TinyWiny]

Och jag drömde båda mina graviditeter om sekunden då jag äntligen skulle få upp min bebis på bröstet och få höra det första skriket. Jag blev snuvad på det bägge gångerna. Första gången var barnet kliniskt död och de sprang ut med honom så fort han var ute för att återuppliva honom. Det tog fyra timmar innan jag fick hålla honom i min famn. Andra gången var jag djupt sövd för ett katastrofsnitt och det tog 9 timmar innan jag ens fick röra vid henne. Hålla henne fick jag göra första gången när hon var drygt tre dygn gammal.

 

[Imogen]

Sådär anar jag att jag kommer känna. Sa det till min sambo att direkt efteråt vill jag att personalen ger barnet till honom och inte bara slänger det på mig direkt för jag vill andas och återhämta. Om det sen tar 5 sekunder eller en timme vet jag ju inte i förväg. Han blev sur, tyckte att det säkert finns en anledning till att personalen gör så och då blev jag ännu surare.

Herregud kroppskontakt kan väl barnet få från honom? Han är ju lika mycket förälder och måste väl duga? Efter förlossning känns det som att det inte är för mkt begärt att få nån liten stund ifred.

Vi överväger btw att ha med doula, jag har noll rädsla så det är inte därför, utan för att jag vill vara säker på att mina önskemål följs (vilket inte är så många utan bara ingen amning, inte få barnet på mig direkt). Min sambo är på min sida men jag blir ändå sjukt irriterad när han ifrågasätter hur jag vill göra med MIN kropp, jag hade aldrig ifrågasatt om det var han som skulle föda. Då hade det varit självklart att ta barnet den första tiden om han hade velat återhämta sig.

Jag kan inte tänka mig annat än att personalen ger barnet direkt till mamman för att de flesta mammorna vill det. Jag kan inte heller tänka mig annat än att om man säger till innan att man vill att partnern ska få barnet först så kommer det att bli så.

Jag tror inte alls att barn skulle må dåligt av att hamna hos pappa eller någon annan först, absolut inte. Däremot tror jag inte att det är "kroppskontakt som kroppskontakt" i den bemärkelsen att barnet inte har koll på att det är hos mamma

 

[Tassetass]

Sådär anar jag att jag kommer känna. Sa det till min sambo att direkt efteråt vill jag att personalen ger barnet till honom och inte bara slänger det på mig direkt för jag vill andas och återhämta. Om det sen tar 5 sekunder eller en timme vet jag ju inte i förväg. Han blev sur, tyckte att det säkert finns en anledning till att personalen gör så och då blev jag ännu surare.

Herregud kroppskontakt kan väl barnet få från honom? Han är ju lika mycket förälder och måste väl duga? Efter förlossning känns det som att det inte är för mkt begärt att få nån liten stund ifred.

Vi överväger btw att ha med doula, jag har noll rädsla så det är inte därför, utan för att jag vill vara säker på att mina önskemål följs (vilket inte är så många utan bara ingen amning, inte få barnet på mig direkt). Min sambo är på min sida men jag blir ändå sjukt irriterad när han ifrågasätter hur jag vill göra med MIN kropp, jag hade aldrig ifrågasatt om det var han som skulle föda. Då hade det varit självklart att ta barnet den första tiden om han hade velat återhämta sig.

Funkar finfint att få kroppskontakt från pappa också.

 

[Tora]

Och jag drömde båda mina graviditeter om sekunden då jag äntligen skulle få upp min bebis på bröstet och få höra det första skriket. Jag blev snuvad på det bägge gångerna. Första gången var barnet kliniskt död och de sprang ut med honom så fort han var ute för att återuppliva honom. Det tog fyra timmar innan jag fick hålla honom i min famn. Andra gången var jag djupt sövd för ett katastrofsnitt och det tog 9 timmar innan jag ens fick röra vid henne. Hålla henne fick jag göra första gången när hon var drygt tre dygn gammal.

Så hemskt

Att något sådant skulle hända var min stora mardröm.

När nr 3 föddes så skrek han inte med en gång han kom ut. De sekunderna det tog innan han skrek var nog de längsta i mitt liv. Då var det inget fel på honom utan han tog bara lite tid på sig.

Att då se hur dom springer iväg med ens barn och inte veta....

 

[Sleepy]

Jag tänkte också äntligen , men snarare äntligen slipper jag ha en bebis inpå mig utan får ha min kropp för mig själv igen. Jag hade längtat såå efter att slippa vara gravid och bli mig själv igen, med en kropp som funkar. Att vara höggravid är ingen höjdare, tycker jag, jag har nog längtat mer efter att slippa vara gravid än efter bebisen på slutet... Sen, när man fått vara ifred en stund - då är det kul med bebisen. Men absolut inte på en gång.

Jag har full respekt för att man kan känna så också. Alla är vi olika och får uppleva graviditet och förlossning på olika sätt. Jag hade turen att få må väldigt bra som gravid och att ha mycket snabba och lätta förlossningar utan komplikationer. Det är jag otroligt tacksam för.

 

[TinyWiny]

Så hemskt

Att något sådant skulle hända var min stora mardröm.

När nr 3 föddes så skrek han inte med en gång han kom ut. De sekunderna det tog innan han skrek var nog de längsta i mitt liv. Då var det inget fel på honom utan han tog bara lite tid på sig.

Att då se hur dom springer iväg med ens barn och inte veta....

Det var fruktansvärt! Det tog över en timme innan de kom in någon som kunde berätta hur han mådde och då fick vi veta att han hade andats och skrikit efter bara någon minut. Det kunde de väl kommit in och sagt då!!!. De hade helt enkelt glömt bort oss Jag hade haft en EDA (förlossningen tog 78 timmar och jag fick EDA sista dygnet) som hade tagit benen, annars hade jag sprungit efter. Barnens pappa var så chockad att det inte gick att få ett ord ur honom så han satt bara i en stol med huvudet i händerna och trots att jag skrek på honom så reagerade han inte. Jag fattar inte att inte någon kom in tidigare? Jag vrålade ju och skrek där inne så jag var helt hes efteråt och inte kom jag åt ringklockan heller för den hade smarthuvudena lagt undan

Men trots det så ville jag föda vaginalt nästa gång trots att jag om jag hade velat hade fått planerat snitt. Jag ville ha en normal förlossning och jag ville ha upp min bebis i famnen och höra dess första skrik. Men tyvärr är jag urdålig på att föda barn så hon föddes i vecka 33+4 med katastrofsnitt efter vattenavgång. Jag var helt borta och hade närmare 43 graders feber så när läkaren kom in och tog mig i handen och sa att de var tvungna att snitta så trodde jag att det var jag som var så rörig i huvudet att jag trodde att taket rörde sig men det var de som sprang med sängen genom korridorerna till operation. Då var det bråttom! Men det gick bra och det är det viktigaste. Jag hade gått igenom det hur många gånger som helst bara jag hade fått mina älskade barn De är så värda det!

 

[Tora]

Det var fruktansvärt! Det tog över en timme innan de kom in någon som kunde berätta hur han mådde och då fick vi veta att han hade andats och skrikit efter bara någon minut. Det kunde de väl kommit in och sagt då!!!. De hade helt enkelt glömt bort oss Jag hade haft en EDA (förlossningen tog 78 timmar och jag fick EDA sista dygnet) som hade tagit benen, annars hade jag sprungit efter. Barnens pappa var så chockad att det inte gick att få ett ord ur honom så han satt bara i en stol med huvudet i händerna och trots att jag skrek på honom så reagerade han inte. Jag fattar inte att inte någon kom in tidigare? Jag vrålade ju och skrek där inne så jag var helt hes efteråt och inte kom jag åt ringklockan heller för den hade smarthuvudena lagt undan

Men trots det så ville jag föda vaginalt nästa gång trots att jag om jag hade velat hade fått planerat snitt. Jag ville ha en normal förlossning och jag ville ha upp min bebis i famnen och höra dess första skrik. Men tyvärr är jag urdålig på att föda barn så hon föddes i vecka 33+4 med katastrofsnitt efter vattenavgång. Jag var helt borta och hade närmare 43 graders feber så när läkaren kom in och tog mig i handen och sa att de var tvungna att snitta så trodde jag att det var jag som var så rörig i huvudet att jag trodde att taket rörde sig men det var de som sprang med sängen genom korridorerna till operation. Då var det bråttom! Men det gick bra och det är det viktigaste. Jag hade gått igenom det hur många gånger som helst bara jag hade fått mina älskade barn De är så värda det!

"Glömde bort er" vilka nötter

Många, många kramar heart

 

[TinyWiny]

"Glömde bort er" vilka nötter

Många, många kramar heart

Ja verkligen!

Tack Jag har kommit över det för längesedan men det var riktigt tufft då!

 

[Mabuse]

Sådär anar jag att jag kommer känna. Sa det till min sambo att direkt efteråt vill jag att personalen ger barnet till honom och inte bara slänger det på mig direkt för jag vill andas och återhämta. Om det sen tar 5 sekunder eller en timme vet jag ju inte i förväg. Han blev sur, tyckte att det säkert finns en anledning till att personalen gör så och då blev jag ännu surare. .

Det låter väl lite knäppt att bli sur över? Med första barnet minns jag att barnmorskan blev lite förnärmad över att jag inte ville hålla bebisen på en gång. Andra gången hade jag skrivit i förlossningsbrevet att jag troligtvis inte skulle vilja hålla i bebisen direkt efteråt, så de gjorde inga ansatser att ge bebisen till mig, utan personalen tog hand om bebisen först, och sen höll min man bebisen medan jag var sysselsatt med efterbörd och att bli sydd. Bebisen kunde inte ha brytt sig mindre, båda mina barn har varit lika nöjda med vem som helst i början, de har inte haft någon uppfattning om vem som är deras föräldrar som nyfödda.

 

[Retro]

Sådär anar jag att jag kommer känna. Sa det till min sambo att direkt efteråt vill jag att personalen ger barnet till honom och inte bara slänger det på mig direkt för jag vill andas och återhämta. Om det sen tar 5 sekunder eller en timme vet jag ju inte i förväg. Han blev sur, tyckte att det säkert finns en anledning till att personalen gör så och då blev jag ännu surare.

Herregud kroppskontakt kan väl barnet få från honom? Han är ju lika mycket förälder och måste väl duga? Efter förlossning känns det som att det inte är för mkt begärt att få nån liten stund ifred.

Vi överväger btw att ha med doula, jag har noll rädsla så det är inte därför, utan för att jag vill vara säker på att mina önskemål följs (vilket inte är så många utan bara ingen amning, inte få barnet på mig direkt). Min sambo är på min sida men jag blir ändå sjukt irriterad när han ifrågasätter hur jag vill göra med MIN kropp, jag hade aldrig ifrågasatt om det var han som skulle föda. Då hade det varit självklart att ta barnet den första tiden om han hade velat återhämta sig.

Jag hade ingen nära kroppskontakt med barnet de första 5 timmarna av dess liv tror jag. Höll lite i handen och så .Min sambo hade desto mer. Nu är hon fem dygn och verkar utvecklas helt normalt, utom att pappan kanske är lite bättre på att trösta än normalt?

 

[BernT]

Det låter väl lite knäppt att bli sur över? Med första barnet minns jag att barnmorskan blev lite förnärmad över att jag inte ville hålla bebisen på en gång. Andra gången hade jag skrivit i förlossningsbrevet att jag troligtvis inte skulle vilja hålla i bebisen direkt efteråt, så de gjorde inga ansatser att ge bebisen till mig, utan personalen tog hand om bebisen först, och sen höll min man bebisen medan jag var sysselsatt med efterbörd och att bli sydd. Bebisen kunde inte ha brytt sig mindre, båda mina barn har varit lika nöjda med vem som helst i början, de har inte haft någon uppfattning om vem som är deras föräldrar som nyfödda.

Det tycker jag med.. Men han är orolig för att personalen gör så av en anledning och att inte göra så typ ska leda till att barnet lider eller får en miljon allergier (ja, allergier togs upp som ett argument haha). Han gick med på att fråga vår barnmorska nästa gång, men jag är lite orolig för det. För hon känns väldigt "naturligt är det bästa" så jag är orolig för att när jag säger hur jag vill ska hon reagera ungefär med att häva ur sig att det är mer eller mindre barnmisshandel att inte vilja ha barnet direkt på sig. Jag förstår att hon inte kommer säga direkt så men ungefär att det är heeeemskt att göra så.

Och skulle hon säga så/liknande så tror jag att min sambo inte kommer vilja göra som jag vill, för att "personal vet bättre".

Kanske ska tillägga att vi blev sams igen lite senare, men det är tydligen en känslig punkt så fort jag vill avvika från normen (typ amningen, jisses vilket tjafs det var när jag sa att det vägrar jag).

 

[Mabuse]

Det tycker jag med.. Men han är orolig för att personalen gör så av en anledning och att inte göra så typ ska leda till att barnet lider eller får en miljon allergier (ja, allergier togs upp som ett argument haha). Han gick med på att fråga vår barnmorska nästa gång, men jag är lite orolig för det. För hon känns väldigt "naturligt är det bästa" så jag är orolig för att när jag säger hur jag vill ska hon reagera ungefär med att häva ur sig att det är mer eller mindre barnmisshandel att inte vilja ha barnet direkt på sig. Jag förstår att hon inte kommer säga direkt så men ungefär att det är heeeemskt att göra så.

Och skulle hon säga så/liknande så tror jag att min sambo inte kommer vilja göra som jag vill, för att "personal vet bättre".

Kanske ska tillägga att vi blev sams igen lite senare, men det är tydligen en känslig punkt så fort jag vill avvika från normen (typ amningen, jisses vilket tjafs det var när jag sa att det vägrar jag).

Tror han på allvar att barnet skyddas från allergier av att mamman håller bebisen direkt efter förlossningen? Hur skulle det gå till?

Vet inte om man behöver förbereda så mycket, det är ju bara att säga nej tack om de försöker ge dig bebisen direkt efter. Det är ju inte som att nån kommer hålla fast dig och tvinga dig att ha bebisen i famnen, om de inte är helt rubbade på sjukhuset - och det lär de ju inte vara.

 

[BernT]

Tror han på allvar att barnet skyddas från allergier av att mamman håller bebisen direkt efter förlossningen? Hur skulle det gå till?

Vet inte om man behöver förbereda så mycket, det är ju bara att säga nej tack om de försöker ge dig bebisen direkt efter. Det är ju inte som att nån kommer hålla fast dig och tvinga dig att ha bebisen i famnen, om de inte är helt rubbade på sjukhuset - och det lär de ju inte vara.

Nja nä det tror jag väl inte men det var nog mest ett argument just där och då, typ det första som dök upp.

Nej det förstår jag, och jag kommer inte låta någon köra över mig, jag bestämmer ju över min kropp och hur jag vill ha det så det ska nog gå bra.

 

[lil-sis]

Jag köpte hem en bunt med böcker om att möta smärtan och massa annat sådant till mig och faktiskt sett fram emot en vaginal förlossning, ja när jag väl lyckats lotsa embryot rätt då, mina har problem med kartan.

Men häromdagen hos gyn så var hon nummer två som konstaterade att jag inte kan föda vaginalt pga dumt placerat myom.

Det känns jätteskumt och mina fina planer för första tiden ser ju helt annorlunda ut än förr.

(Som om sådant här går att planera...)

 

[aemaria]

Det tycker jag med.. Men han är orolig för att personalen gör så av en anledning och att inte göra så typ ska leda till att barnet lider eller får en miljon allergier (ja, allergier togs upp som ett argument haha). Han gick med på att fråga vår barnmorska nästa gång, men jag är lite orolig för det. För hon känns väldigt "naturligt är det bästa" så jag är orolig för att när jag säger hur jag vill ska hon reagera ungefär med att häva ur sig att det är mer eller mindre barnmisshandel att inte vilja ha barnet direkt på sig. Jag förstår att hon inte kommer säga direkt så men ungefär att det är heeeemskt att göra så.

Och skulle hon säga så/liknande så tror jag att min sambo inte kommer vilja göra som jag vill, för att "personal vet bättre".

Kanske ska tillägga att vi blev sams igen lite senare, men det är tydligen en känslig punkt så fort jag vill avvika från normen (typ amningen, jisses vilket tjafs det var när jag sa att det vägrar jag).

Varför vägra amma? Jag kan förstå att man ger upp om det gör ont, fungerar dåligt eller liknande. Men att kategoriskt säga "jag vägrar" i förväg känns närmast obstinat. Särskilt med tanke på vilka fördelar BARNET får av att äta bröstmjölk. Att sätta barn till världen medför ju att man får sätta sig själv i andra rummet emellanåt.

 

[BernT]

Varför vägra amma? Jag kan förstå att man ger upp om det gör ont, fungerar dåligt eller liknande. Men att kategoriskt säga "jag vägrar" i förväg känns närmast obstinat. Särskilt med tanke på vilka fördelar BARNET får av att äta bröstmjölk. Att sätta barn till världen medför ju att man får sätta sig själv i andra rummet emellanåt.

Jag vill inte och jag behöver inte ge dig en utförlig redovisning om det eftersom det inte är någon annan som har med det att göra
Att barnet har en glad mamma är viktigare än att jag ska plåga mig till något jag inte vill. Ersättning är minst lika bra. Spelar heller ingen roll vad någon säger, min kropp och här kommer inte ammas. Någonsin.

 

[aemaria]

Jag vill inte och jag behöver inte ge dig en utförlig redovisning om det eftersom det inte är någon annan som har med det att göra
Att barnet har en glad mamma är viktigare än att jag ska plåga mig till något jag inte vill. Ersättning är minst lika bra. Spelar heller ingen roll vad någon säger, min kropp och här kommer inte ammas. Någonsin.

Nä såklart du inte behöver. Men jag förstår din partners frustration. Och bröstmjölk ÄR nyttigare än ersättning. Det är en absolut sanning.

 

[BernT]

Nä såklart du inte behöver. Men jag förstår din partners frustration. Och bröstmjölk ÄR nyttigare än ersättning. Det är en absolut sanning.

Jag har såklart förklarat utförligt för min sambo hur och vad jag känner. Han förstår och står på min sida. Han tyckte det vore bra att amma för att han tror det skyddat mot allergier (han har fått hangup på just allergier tror jag) men eftersom jag inte vill så blir det inte så. Jag tänker inte ens försöka amma med varken detta eller ev framtida barn eftersom jag känner stark motvilja (och tusen andra skäl som är ointressanta för andra än mig).

När icke-amning ändå är på tapeten, får man alltid piller för att motverka mjölken eller får man helt enkelt låta det sina? Eller vad som nu händer när man inte ammar.

 

[Lena Furberg]

Jag vill inte och jag behöver inte ge dig en utförlig redovisning om det eftersom det inte är någon annan som har med det att göra
Att barnet har en glad mamma är viktigare än att jag ska plåga mig till något jag inte vill. Ersättning är minst lika bra. Spelar heller ingen roll vad någon säger, min kropp och här kommer inte ammas. Någonsin.

Det är givet att du väljer själv och att det blir bra!

Själv tyckte jag (bl.a.) att det var så otroligt praktiskt att amma. Inga flaskor att rengöra, inget att blanda, spara i kylskåp, osv osv utan allt fanns där fixat och klart utan att jag ens behövde tänka på saken. Inte minst när vi var ute på resa.

 

[Mabuse]

Det är givet att du väljer själv och att det blir bra!

Själv tyckte jag (bl.a.) att det var så otroligt praktiskt att amma. Inga flaskor att rengöra, inget att blanda, spara i kylskåp, osv osv utan allt fanns där fixat och klart utan att jag ens behövde tänka på saken. Inte minst när vi var ute på resa.

Plus att man har en universalmedicin mot alla bebisens problem. Otroligt skönt, man behöver aldrig ha en ledsen bebis som man inte vet hur man ska hjälpa. Tutten är lösningen på alla problem en bebis kan ha, givet att amningen funkar och bebisen är frisk, förstås. Ensam, trött, ont i magen, hungrig, ledsen, ont - oavsett problem, så är tutten en jättebra lösning. Otroligt praktiskt!