P
PowerPinglan
men jag har tyvärr spätt på ryktet om att dom är livsfarliga hundar
Jag har en liten kille på 6 månader. Dom här senaste dagarna har det varit guuuda varmt, så igår gick jag, min äldsta dotter och hunden till badplatsen för att svalka oss.
Självklart var det ju några barn där och badade. Dom var i åldrarna 7-13 år.
Jag frågade om jag fick koppla loss hunden så han fick simma och det gick bra. Han simmade tillsammans med barnen och funkade prickfritt. Alla glada och nöjda
Idag gjorde vi detsamma. Barnen som var där var mellan 3-11 år och ingen vuxen fanns där idag heller. Det var en liten kille där som var lite rädd men jag förklarade att hunden är snäll och vill bara slicka vattnet från dig. Efter det simmade hund och barn tillsammans.
Det kommer en mamma till barnen sen och det visar ju sig på en gång att hon har ägt (och vill äga) en eller flera rottisar. Vi pratar och hunden visar inget intresse av att vilja hälsa på henne mer än en snabb sniff i förbifarten.
Efter ytterligare en stund kommer det en pappa. Han "äger" ungen som är 3 år och står i vattnet med blöja och fryser. Samma här hunden visar inget vidare intresse för pappan. Nu springer dessutom hunden upp och ner i vattnet, rullar sig i sanden, tar sig en sniff i skogen och sen tillbaka till vattnet osv. Kan vara bra att veta för er att badplatsen är en sandplätt på 10x10m och ingen brygga. Pappan går hem med sin unge för dom skulle bort.
Jag och mamman fortsätter prata hund. Jag ser att hunden får syn på något bakom mig och galopperar iväg i värsta valpiga stilen, ni vet. Jag vänder mig om för att kolla vad det var som var så kul. Det var inget kul...det var en hundrädd 9-10årig kille som skrek och vände på klacken och sprang. Självklart trodde ju hunden det var en lek Hund hoppar och studsar runt killen som är livrädd.
Jag springer dit och försöker ta fast hunden men han är uppe i varv och killen springer nu runt runt. Jag lägger armen om killen och säger åt hunden att sitta, vilket inte är lätt nu då pappan (som var på stranden tidigare) och hans kompis skriker nu för full hals och kommer springande. Jag släpper killen när hunden satt sig och tar fast han i nackskinnet Hela händelseförloppet gick nog på 30 sekunder, så allt gick fort.
Pappan och hans kompis fortsätter att skrika och skälla på mig och jag får ingen chans att fråga hur det gick med pojken. Jag rabblar iaf till slut ut en ursäkt och går ner till stranden för att hämta kopplet. Ingen lyssnar på mig. Dom skriker att jag är en jävla idiot som inte fattar att pojken alltid har varit hundrädd och nu kommer få men för livet och det är mitt fel osv osv
Pappan frågar vad det är för ras och jag mitt klantarsel säger -rottweiler. Jisses vilket liv det blev då för då hade ju pojken kunnat dött. (pojken fick inte en skråma).
Jag försöker säga att hunden är inte ilsken utan trodde att det var en lek dom hade.
-Det är ju en rottweiler och det såg livsfarligt ut, tjatar pappan hela tiden. Kompisen skriker om hur en hund ska vara uppfostrad och vilka kommandon en hund ska kunna, punkt!
Jag försöker få dom att förstå hur ledsen jag är och att hunden inte har sprungit fram till folk hur som helst tidigare. Nä, dom fortsätter att skrika på mig om hur livsfarlig hund jag hade. Det var riktigt obehagligt faktiskt.
Nu i efterhand så känner en del av mig att:
1) varför släpper man iväg sin son till stranden själv om man vet att det är en hund lös där?
2) hur mindre hundrädd blir den stackars pojken om pappan skriker högt hur livsfarlig hunden är?
3) varför lär inte föräldrarna sina hundrädda barn om hur man ska bete sig när det kommer en hund...eller hur man inte ska göra?
4) jag skulle ha sagt att det var en labrador eller spaniel.
5) jag skulle gå med på att låta testa hur aggressiv min hund är om pappan får testas hur lämplig han är som far
Den andra delen vill bara gråta och sälja hunden och inse hur misslyckad jag är som hundägare
/en ledsen pingla utan power
Jag har en liten kille på 6 månader. Dom här senaste dagarna har det varit guuuda varmt, så igår gick jag, min äldsta dotter och hunden till badplatsen för att svalka oss.
Självklart var det ju några barn där och badade. Dom var i åldrarna 7-13 år.
Jag frågade om jag fick koppla loss hunden så han fick simma och det gick bra. Han simmade tillsammans med barnen och funkade prickfritt. Alla glada och nöjda
Idag gjorde vi detsamma. Barnen som var där var mellan 3-11 år och ingen vuxen fanns där idag heller. Det var en liten kille där som var lite rädd men jag förklarade att hunden är snäll och vill bara slicka vattnet från dig. Efter det simmade hund och barn tillsammans.
Det kommer en mamma till barnen sen och det visar ju sig på en gång att hon har ägt (och vill äga) en eller flera rottisar. Vi pratar och hunden visar inget intresse av att vilja hälsa på henne mer än en snabb sniff i förbifarten.
Efter ytterligare en stund kommer det en pappa. Han "äger" ungen som är 3 år och står i vattnet med blöja och fryser. Samma här hunden visar inget vidare intresse för pappan. Nu springer dessutom hunden upp och ner i vattnet, rullar sig i sanden, tar sig en sniff i skogen och sen tillbaka till vattnet osv. Kan vara bra att veta för er att badplatsen är en sandplätt på 10x10m och ingen brygga. Pappan går hem med sin unge för dom skulle bort.
Jag och mamman fortsätter prata hund. Jag ser att hunden får syn på något bakom mig och galopperar iväg i värsta valpiga stilen, ni vet. Jag vänder mig om för att kolla vad det var som var så kul. Det var inget kul...det var en hundrädd 9-10årig kille som skrek och vände på klacken och sprang. Självklart trodde ju hunden det var en lek Hund hoppar och studsar runt killen som är livrädd.
Jag springer dit och försöker ta fast hunden men han är uppe i varv och killen springer nu runt runt. Jag lägger armen om killen och säger åt hunden att sitta, vilket inte är lätt nu då pappan (som var på stranden tidigare) och hans kompis skriker nu för full hals och kommer springande. Jag släpper killen när hunden satt sig och tar fast han i nackskinnet Hela händelseförloppet gick nog på 30 sekunder, så allt gick fort.
Pappan och hans kompis fortsätter att skrika och skälla på mig och jag får ingen chans att fråga hur det gick med pojken. Jag rabblar iaf till slut ut en ursäkt och går ner till stranden för att hämta kopplet. Ingen lyssnar på mig. Dom skriker att jag är en jävla idiot som inte fattar att pojken alltid har varit hundrädd och nu kommer få men för livet och det är mitt fel osv osv
Pappan frågar vad det är för ras och jag mitt klantarsel säger -rottweiler. Jisses vilket liv det blev då för då hade ju pojken kunnat dött. (pojken fick inte en skråma).
Jag försöker säga att hunden är inte ilsken utan trodde att det var en lek dom hade.
-Det är ju en rottweiler och det såg livsfarligt ut, tjatar pappan hela tiden. Kompisen skriker om hur en hund ska vara uppfostrad och vilka kommandon en hund ska kunna, punkt!
Jag försöker få dom att förstå hur ledsen jag är och att hunden inte har sprungit fram till folk hur som helst tidigare. Nä, dom fortsätter att skrika på mig om hur livsfarlig hund jag hade. Det var riktigt obehagligt faktiskt.
Nu i efterhand så känner en del av mig att:
1) varför släpper man iväg sin son till stranden själv om man vet att det är en hund lös där?
2) hur mindre hundrädd blir den stackars pojken om pappan skriker högt hur livsfarlig hunden är?
3) varför lär inte föräldrarna sina hundrädda barn om hur man ska bete sig när det kommer en hund...eller hur man inte ska göra?
4) jag skulle ha sagt att det var en labrador eller spaniel.
5) jag skulle gå med på att låta testa hur aggressiv min hund är om pappan får testas hur lämplig han är som far
Den andra delen vill bara gråta och sälja hunden och inse hur misslyckad jag är som hundägare
/en ledsen pingla utan power