Förklara beroende för ny dejt?

Många som har det som dealbreaker ser jag.
Inser mer och mer att jag uppenbarligen kommer få leva ensam i flera år till.
Nej, nej, detta stämmer inte alls. Sluta säg sådana saker, för det är ingen sanning.
Du kommer att träffa någon som är sådär rätt och underbar. Det kommer inte magiskt trolla bort ditt missbruk, men det kommer göra livet lite roligare och lite lättare.
 
Vet du @pepp, även om jag nog faktiskt hade valt bort en aktiv alkoholist för att jag ser vad det gör med farfar att leva med min farbror som vägrar erkänna att han har ett missbruk och ta tag i det (redan där har du ju erkänt att du har ett problem!), så hade jag inte tyckt att en nykter alkoholist hade varit en lika stor dealbreaker. Både rökning och pälsdjursallergi hade varit värre dealbreakers för mig. Jag som inte dricker alkohol alls och är dödsless på folk som har åsikter om det, skulle nästan se det som en fördel att han inte heller drack (och då skulle ju jag heller aldrig ha alkohol hemma som skulle påverka honom).

Du verkar vara en jättehärlig person, det är klart du kommer hitta någon som du funkar med en dag, det är inte alls kört.
 
Nej gud, det orkar nog ingen.
Jag har ju en hel del skit bakom mig som jag bara tryckt bort, som lär komma fram nu.
Ser inte fram emot det.

DET här är större dealbreaker för mig. Att ge sig in i ett förhållande/relation när så mycket jobb är att göra med en själv. Dels hade jag aldrig orkat med en relation när jag höll på med det jobbet (det gör ju hela situationen ännu mer komplicerad), dels tror jag inte jag velat vara inblandad i den hanteringen som varande ny i personens liv.

Jag hade nog sagt tack, hör av dig när du landat. Det är ingen diss, utan mer omtanke - det kräver så mycket att jobba med sig själv att det inte finns tid och energi att lägga på någon utanför ens egen hjärna.
 
Jag tänker att alkoholism ÄR en stor grej, det är jättesvårt att inte bli medberoende och mitt ex var ju alkoholist men han erkände det bara när han gjort bort sig (spelat bort hela lönen, varit ute på krogen och inte kommit hem etc, det fanns alltså betydligt mer där som inte var friskt). Jag har dock haft andra dealbreakers också där rökning är en, och min man röker, så det är möjligt att jag hade kunnat dejta en med beroendeproblem som den erkänner och försöker bli fri ifrån.

Jag kan väl dock hålla med @the_connemara , har man stenhårda dealbreakers som man behöver få reda på de första dejterna, då får man nog öppna upp för de diskussionerna själv, jag tycker inte pepp ska behöva berätta på andra dejten faktiskt, alla människor som får reda på saker är inte snälla som någon annan skrev.

Sedan TS, i all välmening, så är det kanske bättre att försöka bli frisk innan du fortsätter dejta egentligen. Du har ett väldigt självdestruktivt beteende som du berättat om själv och risken är ju om det här är en dealbreaker för just den här killen att det blir en väldigt mycket tyngre börda för dig som faktiskt gör att du hamnar djupare. Hur det än är så har många svårt att första alkoholism, psykisk ohälsa beroende på vad det är, och sådana saker så mycket att de är beredda att gå in i ett förhållande med en person med den problematiken, och har man levt med en med alkoholmissbruk, psykisk ohälsa eller spelmissbruk, då passar man sig för att hamna där igen som medberoende.
 
DET här är större dealbreaker för mig. Att ge sig in i ett förhållande/relation när så mycket jobb är att göra med en själv. Dels hade jag aldrig orkat med en relation när jag höll på med det jobbet (det gör ju hela situationen ännu mer komplicerad), dels tror jag inte jag velat vara inblandad i den hanteringen som varande ny i personens liv.

Jag hade nog sagt tack, hör av dig när du landat. Det är ingen diss, utan mer omtanke - det kräver så mycket att jobba med sig själv att det inte finns tid och energi att lägga på någon utanför ens egen hjärna.

Inget svar just till dig egentligen, men det var så himla bra formulerat. Det är precis det här som gör att det skulle vara en dealbreaker för mig med en aktiv alkoholist (eller en som just blivit nykter)

Det är inte själva grejen att personen har problem med alkohol eller inte kommer kunna dricka framöver (om den lyckas bli nykter) Utan att den kommer behöva lägga så mycket fokus på sig själv och allt som ligger till grunden för alkoholismen. Jag tycker inte det känns som en rimlig förväntning på alkoholisten att kunna vara tillräckligt delaktig i en relation.
 
Ni är så kloka. Jag förstår ju verkligen det ni skriver. :heart
Men det känns ärligt talat piss, känner mig extremt misslyckad som person.
Nej det tycker jag inte du ska göra. Missbruksproblem med alkohol är ju väldigt utbrett, vem som helst kan åka dit, du har ju insikten och det är ju nummer ett. Jag kan dock tycka utifrån den andra tråden liksom ovanstående att du inte har vänner som stöttar. De borde naturligtvis hitta på andra saker än att dra ut dig på krogen och sådana grejer med dig. Men, det är otroligt lätt att bli medberoende till en missbrukare tyvärr. Om du visste hur många gånger jag som närmast anhörig svurit över att min exmans vänner men faktiskt även familj (pappa och mamma) visste att han inte kunde hantera alkohol, alltid gjorde bort sig på ett eller annat sätt om det fanns alkohol med i bilden och lik förbannat drack när de var med honom.
 
Ni är så kloka. Jag förstår ju verkligen det ni skriver. :heart
Men det känns ärligt talat piss, känner mig extremt misslyckad som person.

Det är du verkligen inte :heart Jag har läst dina inlägg i väldigt många år nu och har tänkt så sjukt många gånger att du är en så himla fin person. Detta ligger tyvärr också i sjukdomen, den kidnappar ditt känsloliv och talar om för dig att du är värdelös men det är fel! Du är värdefull! Du är underbar, du behöver bara bli frisk.
 
Ni är så kloka. Jag förstår ju verkligen det ni skriver. :heart
Men det känns ärligt talat piss, känner mig extremt misslyckad som person.
Det är ju stor skillnad på att vara med någon som är nynykter och någon som är stabil i sin nykterhet.
En av grejerna jag "gillar" med missbruk är att ALLA kan bli missbrukare.
Oavsett kön,, ålder och social status. Du kan vara en religiös sjuttioåring hemmafru, du kan vara framgångsrik läkare eller en nittonårig hårdrockare. Du kan bo på en soffa i ett soprum eller i lyxig villa. Dricka Tröd eller vin som kostar mig en månadslön...

Det kunde lika gärna ha hänt mig. Det KAN lika gärna hända mig.
 
Jag har dejtat några personer som haft pågående beroendeproblem, både alkohol och cannabis, men utan att verkat vara så medvetna om det. Jag har mer märkt det undan för undan, t.ex. på reaktionen när jag t.ex. ställt frågan om vi inte kan ses utan att dricka öl för en gångs skull...
Jobbigast blev det med en kille som behandlades för annan drogproblematik (vilket han var öppen med från start). Jag tog för givet att han inte drack alkohol, men han såg till att köpa öl till oss när vi sågs eftersom han ju visste om mitt ölintresse, och då tänkte jag att okej, det kanske funkar för honom att dricka. Sen fattade jag att han började dricka mer och mer även när vi inte sågs. Och att han faktiskt hållit sig undan alkohol innan vi började ses. Så det var som att jag faktiskt bidragit till hans missbruk, vilket kändes helt åt helvete. Hade varit mycket bättre om han sagt från början att alkoholdrickande inte var nån bra idé, det hade varit så självklart för mig då att vi skulle umgås nyktert.

Min nuvarande partner berättade på första dejten om sin beroendeproblematik. Han frågade om jag drack, berättade sen att han inte gjorde det, och varför. Det var odramatiskt. Nu är han drogfri sen många år, så det känns väldigt stabilt. För mig finns inget negativt i det alls. Även om jag gillar alkohol och kan dricka ibland på andra håll är det jätteskönt att det inte är närvarande i vår relation. Den där "ledig och lyxar till det"-känslan jag tidigare förknippat mycket med alkohol får vi till även när vi går ut på puben och tar en öl eller dricker vin till grillmiddagen, alkoholfritt.

Ingen av mina partners har varit "felfri", det om något hade nog skrämt bort mig. Vi har ju alla våra bagage och problem, oavsett om det är beroende, psykisk ohälsa, npf, barndomstrauman, självkänslokrångel osv. Uppenbarligen har det aldrig varit nån dealbreaker för mig att dejta någon med beroendeproblematik, men jag hade uppskattat att få veta det snabbt, just för att kunna hjälpa till att hålla alkoholen utanför vårt umgänge.
Sen det där med att ha mycket att jobba med sig själv och kanske inte vara redo att gå in i en relation just i ett kämpande läge är en annan sak. Min partner säger att vi nog träffades med väldigt bra tajming, då det var riktigt rörigt för honom när han just kommit ur sitt missbruk. Han har jobbat mycket med sig själv och det märks. Du kommer ju också att komma dit, du är värd kärlek! :heart
 
Jag har dejtat några personer som haft pågående beroendeproblem, både alkohol och cannabis, men utan att verkat vara så medvetna om det. Jag har mer märkt det undan för undan, t.ex. på reaktionen när jag t.ex. ställt frågan om vi inte kan ses utan att dricka öl för en gångs skull...
Jobbigast blev det med en kille som behandlades för annan drogproblematik (vilket han var öppen med från start). Jag tog för givet att han inte drack alkohol, men han såg till att köpa öl till oss när vi sågs eftersom han ju visste om mitt ölintresse, och då tänkte jag att okej, det kanske funkar för honom att dricka. Sen fattade jag att han började dricka mer och mer även när vi inte sågs. Och att han faktiskt hållit sig undan alkohol innan vi började ses. Så det var som att jag faktiskt bidragit till hans missbruk, vilket kändes helt åt helvete. Hade varit mycket bättre om han sagt från början att alkoholdrickande inte var nån bra idé, det hade varit så självklart för mig då att vi skulle umgås nyktert.

Min nuvarande partner berättade på första dejten om sin beroendeproblematik. Han frågade om jag drack, berättade sen att han inte gjorde det, och varför. Det var odramatiskt. Nu är han drogfri sen många år, så det känns väldigt stabilt. För mig finns inget negativt i det alls. Även om jag gillar alkohol och kan dricka ibland på andra håll är det jätteskönt att det inte är närvarande i vår relation. Den där "ledig och lyxar till det"-känslan jag tidigare förknippat mycket med alkohol får vi till även när vi går ut på puben och tar en öl eller dricker vin till grillmiddagen, alkoholfritt.

Ingen av mina partners har varit "felfri", det om något hade nog skrämt bort mig. Vi har ju alla våra bagage och problem, oavsett om det är beroende, psykisk ohälsa, npf, barndomstrauman, självkänslokrångel osv. Uppenbarligen har det aldrig varit nån dealbreaker för mig att dejta någon med beroendeproblematik, men jag hade uppskattat att få veta det snabbt, just för att kunna hjälpa till att hålla alkoholen utanför vårt umgänge.
Sen det där med att ha mycket att jobba med sig själv och kanske inte vara redo att gå in i en relation just i ett kämpande läge är en annan sak. Min partner säger att vi nog träffades med väldigt bra tajming, då det var riktigt rörigt för honom när han just kommit ur sitt missbruk. Han har jobbat mycket med sig själv och det märks. Du kommer ju också att komma dit, du är värd kärlek! :heart

Ja jag träffade ju S som gick AA förra sommaren.

Det gick jättebra, jag hade ett eller två bakslag medans vi sågs. Det var efter honom jag bestämde mig (och insåg att jag var alkoholist) att ta tag i allt.
 
Ni är så kloka. Jag förstår ju verkligen det ni skriver. :heart
Men det känns ärligt talat piss, känner mig extremt misslyckad som person.

Tycker jag inte du ska känna det som.

Jag kan jämföra med att starta en relation innan en ska åka på en jordenruntsegling och vara borta 1 år. Det är ingen som vet vem du har blivit när du kommer hem. Att gå in i en relation när du är på väg mot något annat känns udda.
 
Många som har det som dealbreaker ser jag.
Inser mer och mer att jag uppenbarligen kommer få leva ensam i flera år till.

Mycket av mitt drickande beror på att jag är väldigt ensam, därför jag uppskattar mitt jobb så mycket!

Det är ju åtminstone skönt att jag inte vill ha barn (vägrar föra dessa gener vidare)
Jag förstår dig. Men jag tror att du fixar detta. Ensamheten är ingen rolig sak. Den är svårt att ta sig ur.
 
Jag förstår dig. Men jag tror att du fixar detta. Ensamheten är ingen rolig sak. Den är svårt att ta sig ur.

Extremt svårt. Jag har vänner, men alla är i nån form av förhållande.

När jag åtminstone hade några singlar att hänga med så drack jag aldrig under veckorna, och med sällskap.
Ikväll ska jag iallafall till bästis och hjälpa henne att rensa inför flytt.
 
Extremt svårt. Jag har vänner, men alla är i nån form av förhållande.

När jag åtminstone hade några singlar att hänga med så drack jag aldrig under veckorna, och med sällskap.
Ikväll ska jag iallafall till bästis och hjälpa henne att rensa inför flytt.
så bra att ha något att sysselsätta dig med
 
Jag tror inte jag hade nämnt det rakt ut sådär bara, utan antingen bara säga ”det är ingen idé du köper hem/med någon alkohol, för jag dricker inte” eller ”hade du tänkt bjuda på någon dricka så får du gärna köpa alkoholfritt till mig”

Jag tror nog inte att jag hade haft några speciella följdfrågor på det, utan bara ”okej”! Jag ser inte att det är något konstigt alls när någon väljer bort alkohol. Jag har vänner som dricker mycket men väldigt sällan, dom som dricker då och då men en liten mängd, dom som aldrig dricker, och dom som dricker sig fulla var och varannan helg. Själv så dricker jag några gånger om året, på sin höjd 3-5 ggr kanske? Alltså då jag dricker öht. Jag bjuder alltid med alla dessa vänner när jag drar ihop något.

Skulle du däremot få följdfrågor så hade jag bara sagt att jag har valt bort alkohol under en period framöver, ”för att jag vill” ”för att det har blivit lite för mycket på slutet” ”för att jag inte mår bra när jag dricker”, och vid ett senare skede om ni bestämmer er för att satsa på varandra så hade jag tagit upp det. Bara säga att du har haft problem med alkohol och du skulle uppskatta att han har förståelse för det och aldrig lockar dig till att dricka eftersom du gjort valet att vara nykter, och att du fortfarande jobbar på det varje dag.

Skulle jag träffa en parter som visade sig ha problem så skulle jag självklart stötta honom genom att inte dricka alls. Det är verkligen inget som är viktigt eller ett måste för mig. Skillnad när man var i 20-års åldern när man drack var och varannan helg. Nu för tiden så är det oftast ändå helt ovärt med alkohol.

Jag är en sån som verkligen inte dömmer andra människor, men jag hade gärna velat sätta mig ner och ha ett rejält prat om det den dagen jag får höra att han är alkoholist/nykter alkoholist. Höra hur han tänker i framtiden, hur långt han kommit osv. Såklart att jag hade varit orolig, men jag hade inte kastat bort det helt om jag verkligen kände att han själv ville fortsätta vara nykter.

Skulle det bli bakslag efter bakslag däremot så skulle jag inte orka leva med en sån människa. Han måste ju verkligen vilja själv och jobba för det också för att det ska funka.

Jag tänker också på att du har ju haft rätt så destruktiva ”relationer” på slutet, och ihop med dom kanske du dricker mer? Om du träffar någon som allt känns rätt med, och där det verkligen fungerar bra, så kanske du får ytterligare en anledning till att hålla dig nykter? Att det går lite lättare att fullfölja?

Och tillslut. Nej, du är verkligen inte värdelös. Och om du nu träffat någon som du klickat med, so what om det kanske inte är den bästa tidpunkten i livet? Frågan är ju om han får dig att må bättre eller sämre? Får han dig att må bättre, kör på, och fortsätt jobba med dig själv. Känner du tvärt om, avsluta det och fortsätt jobba med dig själv. ❤️
 
Usch @pepp, vad jag känner igen mig! Skriver lite anonymt. Jag började nog min karriär när jag först gick ner en massa i vikt, bytte maten mot dricka, och träffade en kille som är alkoholist. Blev medberoende, lyckades göra mig av med honom då det var extremt destruktivt på alla sätt - och trillade själv dit. Jag har alltid varit en "missbrukspersonlighet", svårt med konsekvenstänk och gör helst aldrig någonting måttligt.

De senaste 2.5 åren har jag varit riktigt illa däran, druckit nästan varje dag och ofta hamnat i flerdygnsrace där jag vaknat med abstinens, fyllt på med alkohol igen och sedan fastnat i den karusellen. Abstinens är ju extremt obehagligt och att dricka vin igen dagen efter fick mig att "må bättre" tyckte jag då. Problemet är ju bara att någon dag måste man komma ur den där karusellen, men det kunde lätt gå 4-5 dagar när jag var ledig då jag inte var nykter någonting.

I höstas/vintras kände jag som du ungefär, fasiken det räcker nu. Jag minns knappt de sista två åren känner jag, min kropp var sliten, jag var sliten, hade antingen ångest eller abstinens jämt. Jag hamnade hos en psykiatriker då jag blev tokig på det här med att jag verkligen GILLAR att vara full - det är enda gången min hjärna är lite tyst och enda gången jag klarar av att sitta stilla ungefär. Utreddes och blev diagnostiserad med ADHD och bipolär sjukdom typ 2. Började gå hos öppenvården i februari, och alla formulär jag fick fylla i där gav mig en slags käftsmäll och jag kände ännu mer att nä det här fungerar ju inte. I takt med min medicinering har jag mått bättre, slutade dricka i februari men har haft 3 "helgåterfall" där jag lite käckt tänkt att "lite vin kan jag ju ta nu, så bra som jag mår nu". Men det har slutat med att jag druckit hela dagarna de helgerna - och det är ju helt klart den där alkoholberoende delen av mig som pushar på att jag kan "klara av" att dricka som vanligt folk. Sanningen är ju att det gör jag inte. Min pappa är alkoholist, min bror har haft samma resa som jag själv ungefär. Det finns i mina gener, det finns i min bakgrund, i mina diagnoser... Jag kommer troligtvis aldrig kunna dricka - och jag förstår vad du menar med att du egentligen inte vill sluta. Det ville inte jag heller, och vill fortfarande inte faktiskt. Det är nog en jäkla process det där - men jag har nog kommit så långt nu att varje dag jag vaknar nykter, utan abstinens eller ångest, blir jag mer säker på att detta är rätt i längden. Som min dam på öppenvården säger så visst, alkoholen har ju inte bara varit dålig. Alla gånger man haft skitkul, haft en go känsla i kroppen etc - de minnena finns ju kvar. Och det kan vara en sorg att missa det - men nackdelarna av beroendet överväger ändå det som är positivt.

Jag har inga smarta tips att ge eftersom allt är så nytt för mig också - jag ville mest säga att du verkligen inte är ensam, jag tycker du är grym som kämpar på och att jag förstår exakt hur du känner! Jag är ett par år yngre än dig - och tänk så många år vi har kvar, inte ska de slösas bort på fylla, ångest, svettningar och minnesluckor? :heart
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 965
Senast: Anonymisten
·
Relationer Skriver under anonymt nick nu. Det är väldigt långt och jag vet inte om jag kommer få några svar, men känner att jag behöver stöd och är...
2
Svar
27
· Visningar
10 543
Senast: Imna
·
Relationer Varning för vääääldigt långt inlägg! Jag skriver sällan personliga saker här men nu känner jag att jag skulle behöva andras syn på...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
26 104
Senast: alazzi
·
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok Min mor är alkoholist. Ev. far också men han förlorar inte sitt förstånd i samma grad som mor. Jag bor fortfarande hemma och har planer...
2
Svar
27
· Visningar
3 126
Senast: gråvarg
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Hemlösa hundar ökar
  • Senast tagna bilden XV
  • Muddypaws 24/25

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp