mitthemligabukenamn
Trådstartare
Kör en hemlis då ämnet är känsligt.
Jag arbetar inom psykiatrin, med människor som haft det tufft under uppväxten. Många av dom jag jobbar med har psykiska men för livet medan några "blommar ut" hos oss och såsmåningom går vidare till att leva så gott som normala liv. Jag är kontaktperson åt tre olika personer varav en har väckt förbjudna känslor i mig och jag vet inte vad jag skall göra.
Killen i fråga är några år yngre än mig och har varit med om saker i sitt liv som är så rysliga att det har gett mig ett svart hål i själen. Trots detta har han blivit en fantastiskt fin individ, som inom några år lär kunna flytta från "oss" och skaffa sig ett normalt liv. Han har en del sociala problem och problem med relationer, men mig gillar han verkligen. Alla i personalen påtalar hur han lyser upp när han och jag har inbokade samtal och aktiviteter, och jag tycker väldigt mycket om att vara med honom också. För mycket. Så mycket att jag planerar in fler aktiviteter med honom än jag borde. Så mycket att jag vill lägga och ändra mitt schema för att kunna göra så mycket som möjligt med honom. Så mycket att jag tänker på honom även på min lediga tid.
Jag skulle väl inte vilja säga att det är romantiska känslor, mer moderliga/syskonaktiga. Jag känner ett starkt behov av att vara nära honom. Vill ta honom i min famn och läka hans sår. Klappa den där lilla trasiga killen som fortfarande bor i honom på kinden och säga att allt kommer blir bra. Ge honom den trygghet som han aldrig har upplevt. Visa honom att han är värd att älskas, att det finns människor som inte vill ge upp på honom. Han har ingen familj, har adrig haft någon och står helt ensam o världen. Jag får så ont i hjärtat när jag tänker på vad han gått igenom i sitt liv att jag vissa nätter inte kan sova. Tankarna bara snurrar och jag mår så fruktansvärt dåligt.
Ibland tänker jag att jag borde säga upp mig från jobbet och "adoptera" honom, liksom göra honom till min bror. Säger jag upp mig behöver jag ju liksom inte anpassa mig till de regler jag måste anpassa mig till idag. Men det går ju såklart inte, egentligen. Ibland tänker jag att jag kanske inte borde vara hans kontaktperson, men det känns inte alls bra. Han skall inte behöva bli straffad för att jag inte kan kontrollera mina känslor.
Det känns lite hopplöst. Jag tycker så himla himla mycket om den här personen och det är absolut inte okej att ha den här typen av känslor för honom. Det är så oprofessionellt att jag nästan skäms. Men vad sjutton gör man?
Jag arbetar inom psykiatrin, med människor som haft det tufft under uppväxten. Många av dom jag jobbar med har psykiska men för livet medan några "blommar ut" hos oss och såsmåningom går vidare till att leva så gott som normala liv. Jag är kontaktperson åt tre olika personer varav en har väckt förbjudna känslor i mig och jag vet inte vad jag skall göra.
Killen i fråga är några år yngre än mig och har varit med om saker i sitt liv som är så rysliga att det har gett mig ett svart hål i själen. Trots detta har han blivit en fantastiskt fin individ, som inom några år lär kunna flytta från "oss" och skaffa sig ett normalt liv. Han har en del sociala problem och problem med relationer, men mig gillar han verkligen. Alla i personalen påtalar hur han lyser upp när han och jag har inbokade samtal och aktiviteter, och jag tycker väldigt mycket om att vara med honom också. För mycket. Så mycket att jag planerar in fler aktiviteter med honom än jag borde. Så mycket att jag vill lägga och ändra mitt schema för att kunna göra så mycket som möjligt med honom. Så mycket att jag tänker på honom även på min lediga tid.
Jag skulle väl inte vilja säga att det är romantiska känslor, mer moderliga/syskonaktiga. Jag känner ett starkt behov av att vara nära honom. Vill ta honom i min famn och läka hans sår. Klappa den där lilla trasiga killen som fortfarande bor i honom på kinden och säga att allt kommer blir bra. Ge honom den trygghet som han aldrig har upplevt. Visa honom att han är värd att älskas, att det finns människor som inte vill ge upp på honom. Han har ingen familj, har adrig haft någon och står helt ensam o världen. Jag får så ont i hjärtat när jag tänker på vad han gått igenom i sitt liv att jag vissa nätter inte kan sova. Tankarna bara snurrar och jag mår så fruktansvärt dåligt.
Ibland tänker jag att jag borde säga upp mig från jobbet och "adoptera" honom, liksom göra honom till min bror. Säger jag upp mig behöver jag ju liksom inte anpassa mig till de regler jag måste anpassa mig till idag. Men det går ju såklart inte, egentligen. Ibland tänker jag att jag kanske inte borde vara hans kontaktperson, men det känns inte alls bra. Han skall inte behöva bli straffad för att jag inte kan kontrollera mina känslor.
Det känns lite hopplöst. Jag tycker så himla himla mycket om den här personen och det är absolut inte okej att ha den här typen av känslor för honom. Det är så oprofessionellt att jag nästan skäms. Men vad sjutton gör man?