Fler med kräsna barn?

[Mammas]

Vi kör på veckomatsedel som vi sätter tillsammans, stjärnor vars antal beror på hur bra han äter och sedan belöningar efter ett visst antal stjärnor. Vi har kommit upp i ett tiotal maträtter istället för tre, så det är bra. Det är lättare när man har något att se fram emot, med fasta regler. Men det får inte användas som muta, tex "ät upp nu så får du", utan mer att vi trycker på att vi kommit överens om att vi ska äta X. Men fasta regler är viktigt, tex 1 stjärna för att sitta med och äta, 2 för att äta ordentligt, 3 för ny maträtt, etc. Beroende på vad man vill belöna. Det funkar bra att kasta in en extrastjärna när han varit extra duktig också, typ 4 för att idag har han varit jätteduktig. Och så belöning efter 5, 7, 10 eller hur ofta det behövs. Och så gärna belöning precis efter maten också, något mindre. Men så att det blir en positiv grej.

Men ja, det här är mer generellt, kanske hjälper någon.

 

[Mabuse]

Vi kör på veckomatsedel som vi sätter tillsammans, stjärnor vars antal beror på hur bra han äter och sedan belöningar efter ett visst antal stjärnor. Vi har kommit upp i ett tiotal maträtter istället för tre, så det är bra. Det är lättare när man har något att se fram emot, med fasta regler. Men det får inte användas som muta, tex "ät upp nu så får du", utan mer att vi trycker på att vi kommit överens om att vi ska äta X. Men fasta regler är viktigt, tex 1 stjärna för att sitta med och äta, 2 för att äta ordentligt, 3 för ny maträtt, etc. Beroende på vad man vill belöna. Det funkar bra att kasta in en extrastjärna när han varit extra duktig också, typ 4 för att idag har han varit jätteduktig. Och så belöning efter 5, 7, 10 eller hur ofta det behövs. Och så gärna belöning precis efter maten också, något mindre. Men så att det blir en positiv grej.

Men ja, det här är mer generellt, kanske hjälper någon.

Hur var det innan ni införde poängsystemet? Det känns spontant som en väldigt drastisk åtgärd, ett sätt att få måltiden att inte handla om mat eller hunger?

 

[Petruska]

Och så belöning efter 5, 7, 10 eller hur ofta det behövs. Och så gärna belöning precis efter maten också, något mindre. Men så att det blir en positiv grej.

Men ja, det här är mer generellt, kanske hjälper någon.

Men alltså, belöning för att äta? Det låter väldigt underligt för mig. Har ni tidigare haft extremt stora matproblem i familjen, eller varför gör ni på det sättet?

 

[Mammas]

@Mabuse och @Petruska

Ja, vi hade extremt stora problem och en diagnos på det. Innan dess var det pannkakor, pasta utan något till eller pommes frites. En sorts macka utan pålägg, äpple, banan, gurka, majs. Det och lite snacks var hela repetoaren. Plus att hela matsituationen (matplats och bordsskick) inte var enligt hur man bör äta enligt normerna heller.

Min tanke var ju inte att barn utan grövre problem ska kopiera rakt av (där kan det ju finnas en del självbelöning i att pröva nytt som inte finns i vårt fall) men med något kanske man kan uppmuntra till att pröva lite nytt.

Och matglädje har inte funnits i början när vi infört nya maträtter (som givetvis införts i samråd med barnet), utan i början har det varit väldigt jobbigt med mycket ångest. Det har dock gått lättare och lättare, och nu äter han med god aptit de flesta av maträtterna.

 

[Mabuse]

@Mabuse och @Petruska

Ja, vi hade extremt stora problem och en diagnos på det. Innan dess var det pannkakor, pasta utan något till eller pommes frites. En sorts macka utan pålägg, äpple, banan, gurka, majs. Det och lite snacks var hela repetoaren. Plus att hela matsituationen (matplats och bordsskick) inte var enligt hur man bör äta enligt normerna heller.

Min tanke var ju inte att barn utan grövre problem ska kopiera rakt av (där kan det ju finnas en del självbelöning i att pröva nytt som inte finns i vårt fall) men med något kanske man kan uppmuntra till att pröva lite nytt.

Och matglädje har inte funnits i början när vi infört nya maträtter (som givetvis införts i samråd med barnet), utan i början har det varit väldigt jobbigt med mycket ångest. Det har dock gått lättare och lättare, och nu äter han med god aptit de flesta av maträtterna.

Jag har nog tänkt att "belöningen" i att prova nya saker för barn är detsamma som för vuxna: man stillar sin nyfikenhet, och har man tur är det till och med gott. Och vill man inte så behöver man inte, ungefär som för vuxna.

I vårt samhälle är ju fetma ett mycket vanligare problem än undervikt för vuxna, och många fler kämpar med att bli av med kilon än med att lägga på sig, så jag har nog tänkt att den som av naturen är liten i maten egentligen är rätt lyckligt lottad, och därför egentligen inte försökt få barnen att äta mer än de gör av sig själva. Även om man ibland undrar hur åtminstone den ene kan bli mätt på de miniportioner han petar i sig, men det verkar ju funka för honom, även om han är rätt smal förstås.

Såklart är det annorlunda om barnet har en diagnos som gör att det riskerar bli undernärt, då gissar jag att får ta till det som funkar och vara nöjd med det, men för ett vanligt (men kräset) barn känns det som att ett sånt belöningssystem skulle göra mer skada än nytta? Tänker dels på att ätandet blir en poängjakt, utan koppling till hunger eller aptit, dels att man tränas till att alltid vilja ha fler saker, och se saker som belöningar för att man gjort något bra och manifestation av andras uppskattning.

 

[ameo]

Jag har nog tänkt att "belöningen" i att prova nya saker för barn är detsamma som för vuxna: man stillar sin nyfikenhet, och har man tur är det till och med gott. Och vill man inte så behöver man inte, ungefär som för vuxna.

Fast har man ett barn som är väldigt kräset så finns inte den där nyfikenheten. Det kan snarare vara det motsatta, att barnet inte vågar smaka efter att ha "misslyckats" för många gånger.
Mitt (mest) kräsna barn äter bara ett fåtal maträtter i skolan. Och då är det ändå så att vi har tillagningskök med fantastiskt vällagad mat i vår lilla skola , det är i princip som hemlagat. Fast just detta barnet smakar ändå inte på maten, hen äter bara vissa maträtter. Serveras det ris eller pasta så äter hen det och i övrigt är det i princip rårivna morötter och knäckebröd.
Nu kan man leva på sämre mat än rårivna morötter och ris/pasta/knäckebröd, det blir säkert folk av hen också vad det lider. Men vi har nog försökt med alla tänkbara knep, både från skolans håll och från oss föräldrar, att få hen att smaka på skolmaten. Nu i sommar har hen faktiskt vågat prova lite nya sorters bröd (jag försöker införa bröd som har lite långsammare kolhydrater, Pågenlimpa är ju inte helt idealiskt på den punkten - och hembakat duger inte), så jag har utmanat hen att överraska skolpersonalen genom att provsmaka något i höst. Hen gillar att överraska, så vi får väl se...
Tyvärr funkar det egentligen inte med varken morot eller piska, varken mutor eller tvång, när det gäller just mitt barn. Utan man måste lyckas hitta något som motiverar hen att vilja prova. Och jag lovar, det är INTE lätt.

I vårt samhälle är ju fetma ett mycket vanligare problem än undervikt för vuxna, och många fler kämpar med att bli av med kilon än med att lägga på sig, så jag har nog tänkt att den som av naturen är liten i maten egentligen är rätt lyckligt lottad

Fast att man är kräsen behöver inte betyda att man är liten i maten. Ovan nämnda barn äter stora portioner av det hen äter och är snarare lite för rund än för smal. För det hen äter är liksom "fel" mat om man bara ser till vikten. (turligt nog äter hen något bättre hemma än i skolan, men ändå inte "bra")

 

[Snurrfian]

Jag har nog tänkt att "belöningen" i att prova nya saker för barn är detsamma som för vuxna: man stillar sin nyfikenhet, och har man tur är det till och med gott. Och vill man inte så behöver man inte, ungefär som för vuxna.

I vårt samhälle är ju fetma ett mycket vanligare problem än undervikt för vuxna, och många fler kämpar med att bli av med kilon än med att lägga på sig, så jag har nog tänkt att den som av naturen är liten i maten egentligen är rätt lyckligt lottad, och därför egentligen inte försökt få barnen att äta mer än de gör av sig själva. Även om man ibland undrar hur åtminstone den ene kan bli mätt på de miniportioner han petar i sig, men det verkar ju funka för honom, även om han är rätt smal förstås.

Såklart är det annorlunda om barnet har en diagnos som gör att det riskerar bli undernärt, då gissar jag att får ta till det som funkar och vara nöjd med det, men för ett vanligt (men kräset) barn känns det som att ett sånt belöningssystem skulle göra mer skada än nytta? Tänker dels på att ätandet blir en poängjakt, utan koppling till hunger eller aptit, dels att man tränas till att alltid vilja ha fler saker, och se saker som belöningar för att man gjort något bra och manifestation av andras uppskattning.

Du har alltså inte ett kräset barn... Min yngsta har stora problem med att misslyckas, alltså väljer han hellre att låta bli eftersom man kan misslyckas, oavsett vad det gäller. När det gäller mat så har jag helt enkelt kört med "prova en tugga och tala om vad det smakar" I en hel del fall så säger han att det smakar äckligt och varför måste han prova mat som smakar äckligt? Men så ibland hittar han sånt som han faktiskt gillar eller sånt som han lär sig att äta. Som längre upp har jag skrivit att han hatar potatisgratäng, sista dagarna har vi ätit det trots hans hatande, andra alternativ har funnits för honom men han har smakat och nu har han kommit på att han tycker om det! Men i vårat fall sträcker det sig längre än mat, han vill inte prova på olika saker eftersom han kanske inte kan det på en gång, men även där gör vi framsteg men vi måste jobba medvetet med det.

Men att han är kräsen betyder inte att han äter "bra mat" eller väldigt lite, är det mat han gillar så kan han äta större portioner än oss vuxna, det är verkligen inte något att tycka att det är bra att han äter lite vissa gånger och massor andra gånger.
Vi har visserligen inte infört någon poängjakt vid maten men jag kan absolut förstå en poäng ( ) med det, men har man inte upplevt hur det är att ha ett barn som inte äter det den behöver så är det nog svårt att förstå att man kan ta till nästan vad som helst för att få en fungerande matsituation.

 

[Petruska]

Då förstår jag att det där kan vara en väg för er @Mammas. Annars skulle jag tänka att belöning för att man äter är som att be om ätstörningar, liksom tvång, tjat och mutor. Med ett barn som avviker kognitivt och emotionellt, så att säga, skulle jag troligen vara betydligt mer villrådig och mer benägen att prova sådant jag inte skulle göra annars.

 

[Mabuse]

Du har alltså inte ett kräset barn... Min yngsta har stora problem med att misslyckas, alltså väljer han hellre att låta bli eftersom man kan misslyckas, oavsett vad det gäller. När det gäller mat så har jag helt enkelt kört med "prova en tugga och tala om vad det smakar" I en hel del fall så säger han att det smakar äckligt och varför måste han prova mat som smakar äckligt? Men så ibland hittar han sånt som han faktiskt gillar eller sånt som han lär sig att äta. Som längre upp har jag skrivit att han hatar potatisgratäng, sista dagarna har vi ätit det trots hans hatande, andra alternativ har funnits för honom men han har smakat och nu har han kommit på att han tycker om det! Men i vårat fall sträcker det sig längre än mat, han vill inte prova på olika saker eftersom han kanske inte kan det på en gång, men även där gör vi framsteg men vi måste jobba medvetet med det.

Men att han är kräsen betyder inte att han äter "bra mat" eller väldigt lite, är det mat han gillar så kan han äta större portioner än oss vuxna, det är verkligen inte något att tycka att det är bra att han äter lite vissa gånger och massor andra gånger.
Vi har visserligen inte infört någon poängjakt vid maten men jag kan absolut förstå en poäng ( ) med det, men har man inte upplevt hur det är att ha ett barn som inte äter det den behöver så är det nog svårt att förstå att man kan ta till nästan vad som helst för att få en fungerande matsituation.

Nej, absolut kan det vara så att man inte ser poängen med att smaka på ny mat för att man inte är tillräckligt nyfiken, så är det ofta hemma hos oss i alla fall.

Och jag känner också igen detta med att äta massor när det är sånt man gillar (pasta och pannkaka, t ex), och nästan ingenting annars. Från min egen barndom om inte annat, jag var jättekräsen som barn. Men så länge man bara är smal, inte undernärd eller att det finns en diagnos i botten, har jag nog inte sett det som ett problem. Som barn var jag superkräsen och jättesmal eftersom det var så mycket jag inte tyckte om, och idag som vuxen äter jag det mesta och har några kilon extra, som alla andra.

 

[Mabuse]

Fast att man är kräsen behöver inte betyda att man är liten i maten. Ovan nämnda barn äter stora portioner av det hen äter och är snarare lite för rund än för smal. För det hen äter är liksom "fel" mat om man bara ser till vikten. (turligt nog äter hen något bättre hemma än i skolan, men ändå inte "bra")

Nej, det har du rätt i. Jag tänkte mer att konsekvensen av att vara kräsen är att man blir liten i maten, eftersom det är så mycket man inte tycker om, och det alltså väldigt ofta blir sånt till middag man äter väldigt lite av. Säg att man bara äter pasta, pannkaka och pommes, t ex, - sånt äter man ju inte så ofta, så även om man äter jätteportioner när det serveras, så kommer det mellan sån måltid vara massor av måltider där man äter jättelite, och därför blir man ju i genomsnitt liten i maten. Även om man en gång varannan vecka äter en jätteportion för att det serveras pannkakor.

 

[Snurrfian]

Nej, absolut kan det vara så att man inte ser poängen med att smaka på ny mat för att man inte är tillräckligt nyfiken, så är det ofta hemma hos oss i alla fall.

Och jag känner också igen detta med att äta massor när det är sånt man gillar (pasta och pannkaka, t ex), och nästan ingenting annars. Från min egen barndom om inte annat, jag var jättekräsen som barn. Men så länge man bara är smal, inte undernärd eller att det finns en diagnos i botten, har jag nog inte sett det som ett problem. Som barn var jag superkräsen och jättesmal eftersom det var så mycket jag inte tyckte om, och idag som vuxen äter jag det mesta och har några kilon extra, som alla andra.

Skulle jag låta mitt barn äta som han själv ville så skulle han antagligen ha näringsbrist och undernärd... Hade han inte rört på sig så mycket som han gör så hade han haft näringsbrist och varit fet... Nu styr jag en stor del av matintaget och ser till att han får i sig allt han behöver för att orka med sin vardag, han ska orka fungera i skolan, orka fungera socialt med kompisar och orka med sin älskade träning. Hos oss har ultimatumet: "Du måste äta något för att få åka på träningen" använts lite då och då... Jag jobbar hårt med att få honom att förstå vikten av att äta för att orka träna, och för att bygga muskler som han själv pratar om. Nu är han 9 år och nu börjar han på eget initiativ prova nya saker och han börjar ha koll på vad som behövs i kroppen, men skulle han få välja själv så skulle hans frukost bestå av en kopp oboy och inget mer...

 

[Mammas]

Nej, det har du rätt i. Jag tänkte mer att konsekvensen av att vara kräsen är att man blir liten i maten, eftersom det är så mycket man inte tycker om, och det alltså väldigt ofta blir sånt till middag man äter väldigt lite av. Säg att man bara äter pasta, pannkaka och pommes, t ex, - sånt äter man ju inte så ofta, så även om man äter jätteportioner när det serveras, så kommer det mellan sån måltid vara massor av måltider där man äter jättelite, och därför blir man ju i genomsnitt liten i maten. Även om man en gång varannan vecka äter en jätteportion för att det serveras pannkakor.

Nu var inte det här till mig, men med ett barn som äter så begränsat gjorde ju vi om maten till honom. Alltså när vi skulle äta något och det inte var något han åt fick han tex pasta eller pommes istället, för att han måste äta någonting. Alternativet är att han inte äter alls, och det var inte ett alternativ för oss. Det kanske är skillnad om man har ett barn som äter lite när det är något som inte uppskattas och mycket när det är något som uppskattas (så fungerade tex jag när jag var liten), men just när det gäller ett barn som inte äter överhuvudtaget när det är mat som inte uppskattas tror jag att många föräldrar då serverar mat som de vet att barnen äter. Även om det blir ensidigt.

 

[Mabuse]

Skulle jag låta mitt barn äta som han själv ville så skulle han antagligen ha näringsbrist och undernärd... Hade han inte rört på sig så mycket som han gör så hade han haft näringsbrist och varit fet... Nu styr jag en stor del av matintaget och ser till att han får i sig allt han behöver för att orka med sin vardag, han ska orka fungera i skolan, orka fungera socialt med kompisar och orka med sin älskade träning. Hos oss har ultimatumet: "Du måste äta något för att få åka på träningen" använts lite då och då... Jag jobbar hårt med att få honom att förstå vikten av att äta för att orka träna, och för att bygga muskler som han själv pratar om. Nu är han 9 år och nu börjar han på eget initiativ prova nya saker och han börjar ha koll på vad som behövs i kroppen, men skulle han få välja själv så skulle hans frukost bestå av en kopp oboy och inget mer...

Nej, att låta barnen välja fritt själva vad de vill äta är nog ingen bra idé, det skulle sluta med kakor och saft tre gånger om dagen... Det var inte heller det jag menade, att barnen får bestämma fritt, utan att de får bestämma fritt av det som serveras. Man måste ju inte servera oboy och liknande, men man kan välja hur mycket man vill äta av mackor, mjölk och yoghurt.

 

[Mabuse]

Nu var inte det här till mig, men med ett barn som äter så begränsat gjorde ju vi om maten till honom. Alltså när vi skulle äta något och det inte var något han åt fick han tex pasta eller pommes istället, för att han måste äta någonting. Alternativet är att han inte äter alls, och det var inte ett alternativ för oss. Det kanske är skillnad om man har ett barn som äter lite när det är något som inte uppskattas och mycket när det är något som uppskattas (så fungerade tex jag när jag var liten), men just när det gäller ett barn som inte äter överhuvudtaget när det är mat som inte uppskattas tror jag att många föräldrar då serverar mat som de vet att barnen äter. Även om det blir ensidigt.

Ja, så blir det säkert, om barnet inte äter öht om det inte blir en av favoriträtterna. Men jag tänker att i såna fall, så finns det kanske ofta en diagnos av något slag i botten? Jag har en kompis som har det lite så med sitt barn, kämpar ständigt med undervikt, superkräsen och kan lätt helt avstå från mat helt och hållet om det inte är någon av favoriterna (t ex äter barnet enbart kall mat, vilket har ställt det lite på förskolan, eftersom de såklart brukar servera en varm lunch, som barnet då inte åt en tugga av). De anpassar maten väldigt mycket, för att alls få i barnet nånting. Men då har det barnet ett flertal handikapp, bl a autism, och de får göra rätt mycket specialsaker som man inte behöver med ett "vanligt" barn.

 

[skiesabove]

Jag är väldigt nyfiken på det här med kräsna barn:
När började det? Hur märker man att en bebis är kräsen?

 

[ameo]

Jag är väldigt nyfiken på det här med kräsna barn:
När började det? Hur märker man att en bebis är kräsen?

Jadu...
Med fyra barn som är väldigt olika, kan jag säga att det varierar...
En av dem var superkräsen som bäbis, åt nästan allt en period, är rätt gnällig numera men försöker äta någorlunda även av det som inte är gott.
Nästa åt ALLT som bäbis, när hen sen började skolan så var det nästan ingenting som passade, men nu äter hen i princip allt.
Trean *försöker minnas* åt nog mycket av det mesta som liten, även om grönsaker aldrig var nån favorit. Har blivit värre med åren.
Fyran har alltid ätit bra av allt.

 

[escodobe]

Jag behöver tips och inspiration till matlagningen.. Den ena är mer kräsen än den andra, och dom byter såklart hejvilt mellan vad som går att äta eller inte.
Känner att det bara blir samma sak om och om igen just nu, vilket såklart är ännu tråkigare för dom, antar jag.
Jag är själv extremt kräsen, plus att jag konstant går på diet för att minska i fett och bygga muskler, vilket gör att det bara är maken som äter ihop med dom, och oftast lagar maten också. Hans förråd är ännu mindre än mitt..

Vad har ni på lager? Vad fungerar för er?

Det verkar ju vara ett mönster i familjen att vara kräsen. Dessutom verkar det lite underligt att en förälder "får" vara kräsen och ha specialkost om man ska propsa på att barnen ska variera sitt ätande.

Kan ni inte alla laga mat, äta ihop och prova nya rätter?

 

[Snurrfian]

Jag är väldigt nyfiken på det här med kräsna barn:
När började det? Hur märker man att en bebis är kräsen?

Jag borde ha börjat ana oråd när han vägrade att äta något under sitt första år... Enbart amning och vatten... Sen kom vi på att han gillade saker han kunde ta i handen, fasta saker alltså, mos och puré fanns inte på kartan att han skulle få för sig att smaka. Men tacos är bra grejer! stekt köttfärs, riven ost, majskorn, gurka i stavar osv. När han var runt 1,5 år hade han utökat sin meny från enbart bröstmjölk till banan, äpple, tacos som sagt, strips, pizza (fråga inte, men med en storasyster så får man smaka det mesta) cyrrykyckling om det var lite sting i den osv...
Sen har det varit många olika turer, det som absolut inte gick första åren var mos av olika slag, han nästan kräktes när han fick in det i munnen, det hade nog mest med konsistens att göra. Men grönsaker och frukt har han gillat länge, glass gick an, bullar var vedervärdigt, choklad toppen...
Sen har vi lirkat oss fram till att prova saker och i dagsläget så är det rent kött som är det stora problemet, sen finns det mycket han helst inte vill äta men som vi lirkar honom till att smaka åtminstone.

 

[Mabuse]

Jag är väldigt nyfiken på det här med kräsna barn:
När började det? Hur märker man att en bebis är kräsen?

Så länge de ammade var det ingen större skillnad, men mitt kräsnare barn har alltid varit mer ointresserad av mat än sin lillebror. Lillebror blev lycklig varje gång det var mat, och proppade glatt i sig det mesta, särskilt kött. Storebror är inte alls lika matglad, har aldrig varit och är också mycket smalare. Däremot älskar han allt sött, mer än lillebror, så det skulle ju säkert gå att göda honom genom att ge honom socker i olika former.

 

[Bebben]

Det verkar ju vara ett mönster i familjen att vara kräsen. Dessutom verkar det lite underligt att en förälder "får" vara kräsen och ha specialkost om man ska propsa på att barnen ska variera sitt ätande.

Kan ni inte alla laga mat, äta ihop och prova nya rätter?

Alltså, det har blivit lite missuppfattningar i tråden verkligen.
Jag försöker inte tvinga bort en kräsenhet (Mer än att alltid försöka få till smakprov, att våga nytt osv) utan ville bara ha inspiration på NYA rätter innehållande det som äts, just för att det är skitsvårt att inte bara göra samma saker dag ut och dag in.

Så jag hävdar absolut inte att jag ska ha rätt till specialkost, och alla andra måste äta äcklig mat oavsett vad dom säger eller ej. Däremot vore det kul om man kunde komma på fler rätter än 5 st som äts.. För lite variation. Både för mig som lagar och dom som äter, men utan att dom kräsna ska behöva vara hungriga för att det är "fel" ingredienser i.
Jag kan inte säga något om att vara kräsen liksom, det har tagit mig närmare 30 år att kunna äta såhär pass många olika saker som jag gör nu, och jag är ändå långt efter dom flesta jag känner i vad man provat/smakat/äter etc.
Jag har dock NPF-diagnos som förklarar mycket, och