- Svar: 20
- Visningar: 3 462
Var så nära i tiden som för ett halvår sen typ bombsäker på att jag inte ville ha fler barn, av främst praktiska skäl. Har funderat mycket fram och tillbaka i frågan på egen hand (och inte dyftat ett ord till min partner om mina tankar då jag utgått från att han har varit ”nöjd”) och vacklat till och från men ändå känt det som ett stort risktagande då vi ändå har det väldigt bra. Vi har alltså ett barn som fyller 6 i år.
Han hade en period för nåt år sen då han var väldigt pepp på syskon. Många av hans kompisar fick småsyskon i den vevan. Jag kände dock fortfarande tvärnej i frågan då, alltså verkligen noll bebissug. Nu däremot vill han absolut inte ha något småsyskon när man pejlar läget, citat ”det räcker med mig”. Och på sätt och vis gör det ju det. Och på sätt och vis inte.
Jag fullkomligt hatade att vara gravid och dom hormonerna gifte sig illa med mitt småneurotiska normaltillstånd. Hade dessutom en jobbig graviditet och blev sjukskriven halvvägs igenom. Det är ingenting jag har längtat efter att göra om för att uttrycka mig milt, även om det såklart var värt det. Sen tycker ju jag (som jag antar att många föräldrar gör) att jag fick jackpot med vår unge då han är älskvärd på precis alla sätt och vis. Min skruvade hjärna har liksom tänkt ”sån här tur kan vi ju ändå inte ha två gånger?” Vilket självklart är fullständigt barockt, för självklart kan vi det. Visst, vi kan få en unge som sover sämre, kanske har någon funktionsvariation eller npf-problematik, men självklart kommer vi ändå tycka att hen är viktig och älskvärd precis som hen är. Med detta sagt, har jag mognat in i ett annat sätt att se på saken.
Sen har vi detta med ålder. Jag fyller 35 i år, och det är väl egentligen ingen ålder på en ko. Sambon 37. När jag till slut vågade lyfta frågan hemma var han inte alls så skeptisk som jag trott, men han uttryckte ändå viss tveksamhet till fler barn över 40. Vilket jag kan köpa. I övrigt hade han tänkt runt det praktiska ungefär som jag. Vi båda pluggade när vi fick sonen och det har varit tufft. Ska vi ha fler barn behövs större boende, osv. Man blir bekväm med åldern. Men dörren är iaf inte helt stängd, vilket känns... bra? Kommer ju att bli rätt stor åldersskillnad i så fall men det ser jag personligen bara som positivt. Har insett att jag definitivt inte är en person som orkar med småbarn i plural.
Sen det här med sonens skeptis till ett eventuellt syskon. Som endabarn får han ju 100% uppmärksamhet i princip jämt och såklart blir det annorlunda med ett syskon. Annorlunda behöver ju inte nödvändigtvis vara dåligt? Längtan slog ner som en blixt i mig när jag såg honom (inte för första gången) ta en kamrats lillebror i handen och trösta honom när han fick ett psykbryt. Jag VET ju att han hade varit världens bästa storebror, en sån man själv hade velat ha.
Han hade en period för nåt år sen då han var väldigt pepp på syskon. Många av hans kompisar fick småsyskon i den vevan. Jag kände dock fortfarande tvärnej i frågan då, alltså verkligen noll bebissug. Nu däremot vill han absolut inte ha något småsyskon när man pejlar läget, citat ”det räcker med mig”. Och på sätt och vis gör det ju det. Och på sätt och vis inte.
Jag fullkomligt hatade att vara gravid och dom hormonerna gifte sig illa med mitt småneurotiska normaltillstånd. Hade dessutom en jobbig graviditet och blev sjukskriven halvvägs igenom. Det är ingenting jag har längtat efter att göra om för att uttrycka mig milt, även om det såklart var värt det. Sen tycker ju jag (som jag antar att många föräldrar gör) att jag fick jackpot med vår unge då han är älskvärd på precis alla sätt och vis. Min skruvade hjärna har liksom tänkt ”sån här tur kan vi ju ändå inte ha två gånger?” Vilket självklart är fullständigt barockt, för självklart kan vi det. Visst, vi kan få en unge som sover sämre, kanske har någon funktionsvariation eller npf-problematik, men självklart kommer vi ändå tycka att hen är viktig och älskvärd precis som hen är. Med detta sagt, har jag mognat in i ett annat sätt att se på saken.
Sen har vi detta med ålder. Jag fyller 35 i år, och det är väl egentligen ingen ålder på en ko. Sambon 37. När jag till slut vågade lyfta frågan hemma var han inte alls så skeptisk som jag trott, men han uttryckte ändå viss tveksamhet till fler barn över 40. Vilket jag kan köpa. I övrigt hade han tänkt runt det praktiska ungefär som jag. Vi båda pluggade när vi fick sonen och det har varit tufft. Ska vi ha fler barn behövs större boende, osv. Man blir bekväm med åldern. Men dörren är iaf inte helt stängd, vilket känns... bra? Kommer ju att bli rätt stor åldersskillnad i så fall men det ser jag personligen bara som positivt. Har insett att jag definitivt inte är en person som orkar med småbarn i plural.
Sen det här med sonens skeptis till ett eventuellt syskon. Som endabarn får han ju 100% uppmärksamhet i princip jämt och såklart blir det annorlunda med ett syskon. Annorlunda behöver ju inte nödvändigtvis vara dåligt? Längtan slog ner som en blixt i mig när jag såg honom (inte för första gången) ta en kamrats lillebror i handen och trösta honom när han fick ett psykbryt. Jag VET ju att han hade varit världens bästa storebror, en sån man själv hade velat ha.
