Fler barn, eller inte fler barn

Var så nära i tiden som för ett halvår sen typ bombsäker på att jag inte ville ha fler barn, av främst praktiska skäl. Har funderat mycket fram och tillbaka i frågan på egen hand (och inte dyftat ett ord till min partner om mina tankar då jag utgått från att han har varit ”nöjd”) och vacklat till och från men ändå känt det som ett stort risktagande då vi ändå har det väldigt bra. Vi har alltså ett barn som fyller 6 i år.

Han hade en period för nåt år sen då han var väldigt pepp på syskon. Många av hans kompisar fick småsyskon i den vevan. Jag kände dock fortfarande tvärnej i frågan då, alltså verkligen noll bebissug. Nu däremot vill han absolut inte ha något småsyskon när man pejlar läget, citat ”det räcker med mig”. Och på sätt och vis gör det ju det. Och på sätt och vis inte.

Jag fullkomligt hatade att vara gravid och dom hormonerna gifte sig illa med mitt småneurotiska normaltillstånd. Hade dessutom en jobbig graviditet och blev sjukskriven halvvägs igenom. Det är ingenting jag har längtat efter att göra om för att uttrycka mig milt, även om det såklart var värt det. Sen tycker ju jag (som jag antar att många föräldrar gör) att jag fick jackpot med vår unge då han är älskvärd på precis alla sätt och vis. Min skruvade hjärna har liksom tänkt ”sån här tur kan vi ju ändå inte ha två gånger?” Vilket självklart är fullständigt barockt, för självklart kan vi det. Visst, vi kan få en unge som sover sämre, kanske har någon funktionsvariation eller npf-problematik, men självklart kommer vi ändå tycka att hen är viktig och älskvärd precis som hen är. Med detta sagt, har jag mognat in i ett annat sätt att se på saken.

Sen har vi detta med ålder. Jag fyller 35 i år, och det är väl egentligen ingen ålder på en ko. Sambon 37. När jag till slut vågade lyfta frågan hemma var han inte alls så skeptisk som jag trott, men han uttryckte ändå viss tveksamhet till fler barn över 40. Vilket jag kan köpa. I övrigt hade han tänkt runt det praktiska ungefär som jag. Vi båda pluggade när vi fick sonen och det har varit tufft. Ska vi ha fler barn behövs större boende, osv. Man blir bekväm med åldern. Men dörren är iaf inte helt stängd, vilket känns... bra? Kommer ju att bli rätt stor åldersskillnad i så fall men det ser jag personligen bara som positivt. Har insett att jag definitivt inte är en person som orkar med småbarn i plural.

Sen det här med sonens skeptis till ett eventuellt syskon. Som endabarn får han ju 100% uppmärksamhet i princip jämt och såklart blir det annorlunda med ett syskon. Annorlunda behöver ju inte nödvändigtvis vara dåligt? Längtan slog ner som en blixt i mig när jag såg honom (inte för första gången) ta en kamrats lillebror i handen och trösta honom när han fick ett psykbryt. Jag VET ju att han hade varit världens bästa storebror, en sån man själv hade velat ha.

 

[Tora]

35 år skulle jag snarare säga att det börjar bli lite bråttom. Om du kommer fram till att ni skulle vilja ha fler barn så ska ni inte vänta för länge.

 

[miumiu]

35 år skulle jag snarare säga att det börjar bli lite bråttom. Om du kommer fram till att ni skulle vilja ha fler barn så ska ni inte vänta för länge.

Ja, alltså, jag tänker ju inte om typ 5 år men kanske 1-2 år framåt i tiden. Visst, fertiliteten går ner efter 35 men alla sonens kompisar som fått syskon nu har varit 35+ med råge om min syster fick en sladdis vid 39, så nån rå-panik torde det ju heller inte vara. Vill absolut vara säker på vad jag själv vill först och främst, och blir det inga fler barn pga ”det tåget har gått” så köper jag det, livet blir liksom som det blir ibland.

 

[Tora]

Det är bra att du är medveten om att det kanske inte fungerar som man tänkt sig. Tyvärr har kvinnlig fertilitet en bäst före datum. Det verkar finnas en tro att fram till 40 är inga problem. Man ser ju alla som blivit gravida när de är 38 men man ser inte alla de som har problem. Nu verkar du ju medveten om att fertiliteten sjunker och det inte är hela världen om det inte blir något, då är det ju ett helt annat läge.
Jag har flera i min närhet som är mellan 37 och 40 som kommit på att de gärna skulle vilja ha ett tredje barn men där inget händer och de förstår inte varför då de blev gravida på ett-två försök när de var 30.
Nu menar jag inte att du ska skynda dig att fatta ett beslut utan vad jag menar är att OM du bestämmer dig för att du vill ha ett barn till så är det inte att rekommendera att vänta när du är så pass gammal som 35

 

[kolblakkur]

Vilka fördelar ser du med den stora ålderskillnaden på barnen?

Jag som har en syster som är åtta år äldre tycker att det är alldeles för långt mellan oss. Det hade varit bättre om vi hade fått växa upp mer tillsammans och kunna umgås som systrar. Åldersglappet blev helt enkelt för stort, särskilt eftersom hon flyttade hemifrån tidigt. En 16-åring tycker oftast inte att det är så ball att vara med en 8-åring. Är närmre min bror, mellan oss är det ”bara” fem år.

 

[miumiu]

Det är bra att du är medveten om att det kanske inte fungerar som man tänkt sig. Tyvärr har kvinnlig fertilitet en bäst före datum. Det verkar finnas en tro att fram till 40 är inga problem. Man ser ju alla som blivit gravida när de är 38 men man ser inte alla de som har problem. Nu verkar du ju medveten om att fertiliteten sjunker och det inte är hela världen om det inte blir något, då är det ju ett helt annat läge.
Jag har flera i min närhet som är mellan 37 och 40 som kommit på att de gärna skulle vilja ha ett tredje barn men där inget händer och de förstår inte varför då de blev gravida på ett-två försök när de var 30.
Nu menar jag inte att du ska skynda dig att fatta ett beslut utan vad jag menar är att OM du bestämmer dig för att du vill ha ett barn till så är det inte att rekommendera att vänta när du är så pass gammal som 35

Ja, förstår ju såklart att det kan vara olika men för mig skulle det nästan kännas skönt att veta att ”det tåget har gått” för då är det inte ett beslut som jag behöver ta och leva med för resten av mitt liv. Då är det utanför min kontroll.

 

[miumiu]

Vilka fördelar ser du med den stora ålderskillnaden på barnen?

Jag som har en syster som är åtta år äldre tycker att det är alldeles för långt mellan oss. Det hade varit bättre om vi hade fått växa upp mer tillsammans och kunna umgås som systrar. Åldersglappet blev helt enkelt för stort, särskilt eftersom hon flyttade hemifrån tidigt. En 16-åring tycker oftast inte att det är så ball att vara med en 8-åring. Är närmre min bror, mellan oss är det ”bara” fem år.

Jag har också äldre syskon (halv) 7 och 9 år äldre. Klart att dom är tightare med varandra, dom är ju dessutom helsyskon. Jag ser det mer ur mitt eget perspektiv, alltså att jag inte hade orkat med flera småbarn samtidigt, men nu när sonen är äldre börjar jag känna att kanske skulle jag ändå orka göra den resan en gång till. Jag skaffar ju inte ett till barn för att sonen ska få en ”kompis”, och även om jag blev gravid imorgon skulle det ju ändå bli nästan 7 års åldersskillnad.

 

[cambodia]

Jag älskade att vara gravid och hade en bra förlossning, ur min synvinkel. Hade jag vetat att allt skulle gå precis lika igen hade jag gjort det, men det vet man ju aldrig. Ett tag var jag väldigt bebissugen och helt säker på det, men mer och mer har jag landat i att jag varken vill, orkar eller vågar. Jag vill finnas här för det barn jag har nu och allt blir bara enklare ju äldre han blir känns det som (självklart olika utmaningar men ja, generellt). Jag börjar även se att ”mitt eget liv” börjar komma tillbaka och det är skönt.

Jag skulle känna mig otillräcklig och sen också stressen av att inte ha pengar tärde på mig mycket när jag var mammaledig. Även världen nu med pandemi, klimatkris och allt skit fick mig att tveka. Visst kanske det hade varit kul för mitt barn att få ett syskon men jag var ensambarn och led inte av det.

Nu ska vi separera så det löste sig ju på så sätt

 

[miumiu]

Jag älskade att vara gravid och hade en bra förlossning, ur min synvinkel. Hade jag vetat att allt skulle gå precis lika igen hade jag gjort det, men det vet man ju aldrig. Ett tag var jag väldigt bebissugen och helt säker på det, men mer och mer har jag landat i att jag varken vill, orkar eller vågar. Jag vill finnas här för det barn jag har nu och allt blir bara enklare ju äldre han blir känns det som (självklart olika utmaningar men ja, generellt). Jag börjar även se att ”mitt eget liv” börjar komma tillbaka och det är skönt.

Jag skulle känna mig otillräcklig och sen också stressen av att inte ha pengar tärde på mig mycket när jag var mammaledig. Även världen nu med pandemi, klimatkris och allt skit fick mig att tveka. Visst kanske det hade varit kul för mitt barn att få ett syskon men jag var ensambarn och led inte av det.

Nu ska vi separera så det löste sig ju på så sätt

Ja, alltså jag hör dig. Finns många fördelar med ett barn som jag ser det. Jag har väl fått lite bebissug dom sista månaderna och det är väl mest det som gör att jag vacklar nu. Samtidigt som jag logiskt sett vet att just bebislängtan är ett dåligt skäl att skaffa fler barn.

Sen vill jag inte heller skaffa fler barn under rådande pandemi. Det känns för oroligt liksom, jag är en orolig person och jag vet att jag hade stressat upp mig. Det finns även andra aspekter som måste vägas in här som rör vår familj så det är inte aktuellt i dagsläget, men jag tänker att jag har detta året på mig att fundera. Vet att det kan vara för sent sen men då är det så det är, och då får jag acceptera det.

 

[SiZo]

Du vet inte att han hade varit världens bästa storebror. Det är skillnad på att trösta en yngre kompis och att trösta någon som retar gallfeber på en så fort den får chansen, vilket är min erfarenhet av ett 8 år yngre syskon. Det hjälpte nog inte heller att det var jag som fick skäll när jag blev arg och skrek. Han retades tyst så han undslapp skäll. Detta har jag tagit med mig i min hunduppfostran, hunden som morrar (låter) får inte "skäll" det är det den tysta som retas som får (Och 99,9% av gångerna så är det den tysta som faktiskt varit dum, oftast slickar sin syster i öronen trots att hon inte får...).

Nu behöver det inte alls bli lika illa som det blev för mig och min bror såklart, men att påstå att du VET att han skulle bli en bra storebror är helt felaktigt. Och att lägga upp sin framtidsdröm kring det blir ännu mer fel. Fundera istället på om du kan tänka dig ett barn till där båda barnen är osams mer eller mindre konstant. Att måla upp ett rosaskimrande moln kring att skaffa ett barn till tjänar ingen på tänker jag. Du kan såklart ha tur och ha två av världens underbaraste barn man bara kan tänka sig, där syskonen är de bästaste av vänner. Men det kan lika gärna bli motsatsen. Och då är frågan, orkar du det? Om svaret är nej på den frågan så hade jag funderat bra länge på varför jag fick det där suget, och om jag verkligen måste följa det.

Kan du lösa det på något annat sätt? Många upplever att bebissug lägger sig om man till exempel skaffar valp, kattunge eller börjar med odling och kan sköta om små växtbebisar istället. Bara fantasin sätter gränser här, många saker kan vara bebissubstitut

 

[miumiu]

Du vet inte att han hade varit världens bästa storebror. Det är skillnad på att trösta en yngre kompis och att trösta någon som retar gallfeber på en så fort den får chansen, vilket är min erfarenhet av ett 8 år yngre syskon. Det hjälpte nog inte heller att det var jag som fick skäll när jag blev arg och skrek. Han retades tyst så han undslapp skäll. Detta har jag tagit med mig i min hunduppfostran, hunden som morrar (låter) får inte "skäll" det är det den tysta som retas som får (Och 99,9% av gångerna så är det den tysta som faktiskt varit dum, oftast slickar sin syster i öronen trots att hon inte får...).

Nu behöver det inte alls bli lika illa som det blev för mig och min bror såklart, men att påstå att du VET att han skulle bli en bra storebror är helt felaktigt. Och att lägga upp sin framtidsdröm kring det blir ännu mer fel. Fundera istället på om du kan tänka dig ett barn till där båda barnen är osams mer eller mindre konstant. Att måla upp ett rosaskimrande moln kring att skaffa ett barn till tjänar ingen på tänker jag. Du kan såklart ha tur och ha två av världens underbaraste barn man bara kan tänka sig, där syskonen är de bästaste av vänner. Men det kan lika gärna bli motsatsen. Och då är frågan, orkar du det? Om svaret är nej på den frågan så hade jag funderat bra länge på varför jag fick det där suget, och om jag verkligen måste följa det.

Kan du lösa det på något annat sätt? Många upplever att bebissug lägger sig om man till exempel skaffar valp, kattunge eller börjar med odling och kan sköta om små växtbebisar istället. Bara fantasin sätter gränser här, många saker kan vara bebissubstitut

Alltså självklart vet man ingenting säkert när en familj utökas med en ny medlem men jag känner ju mitt barn och vet vilka resurser han har. Och självklart vet jag också att det blir bråk ibland, det blir det väl i alla familjer. Vi har redan 2 katter (gamla gubbar nu) och ska inte ha fler

Skulle säga att min syn på läget ändå är relativt nykter, jag kan se fördelar och nackdelar med båda scenarier. Vilket gör det i princip omöjligt att komma fram till något vettigt beslut, då bägge alternativ känns lika bra/dåliga.

 

[Teilani]

Vi har också ett barn, snart 8 år, till och från dyker det upp ett sug efter en till. Men om jag kommer så nära en liten bebis att jag faktiskt minns hur jobbigt jag tyckte det var så är suget som bortblåst direkt. Kräkset, blöjorna och sömnbristen, jag vill inte göra den resan igen!

 

[SiZo]

Alltså självklart vet man ingenting säkert när en familj utökas med en ny medlem men jag känner ju mitt barn och vet vilka resurser han har. Och självklart vet jag också att det blir bråk ibland, det blir det väl i alla familjer. Vi har redan 2 katter (gamla gubbar nu) och ska inte ha fler

Skulle säga att min syn på läget ändå är relativt nykter, jag kan se fördelar och nackdelar med båda scenarier. Vilket gör det i princip omöjligt att komma fram till något vettigt beslut, då bägge alternativ känns lika bra/dåliga.

Klart du känner ditt barn, men det säger inte speciellt mycket om hur en framtida syskonrelation ser ut.
Jag själv är en sådan person som hjälper alla om jag kan. På ett nästan självutplånande sätt. Min bror är likadan, alltid stått upp för den lilla osv. Betyder det att vi har agerat så mot varandra? Nej, aldrig någonsin. Vi har bråkat konstant, slagits trots åldersskillnaden. En gång gick min bror fram till mig när jag låg i soffan och hoppade det hårdaste han kunde rakt på min mage bara som ex, då var han 8-9 år. Men han var fantastisk med andras barn, framförallt yngre, omhändertagande och otroligt hänsynsfull.

Att resursen finns betyder inte att de används på ett syskon. Framförallt om han själv uttrycker att han inte vill ha ett syskon. Då är nog risken ännu större att han faktiskt inte blir nöjd med att få ett syskon (kanske har han genom kompisarna upptäckt att det inte är så kul med syskon?).

Du säger att du ser nyktert på det, men vilka fördelar ser du egentligen? Av din text att döma så kan inte jag se några fördelar som faktiskt existerar, mer en tro på att det kommer bli bra, att du har ett bebissug som du vill släcka (vilket absolut inte är en liten grejj, missförstå mig rätt här!). Men finns det några faktiska fördelar? Jag ser bara din lista med många nackdelar, men suget är kanske i så stora bokstäver att det överväger allt annat? Isf hade jag gett det lite tid (inte minst med tanke på corona) och smuttat lite på idén. Hälsat på någon med bebis och känt efter ordentligt osv.

 

[miumiu]

Klart du känner ditt barn, men det säger inte speciellt mycket om hur en framtida syskonrelation ser ut.
Jag själv är en sådan person som hjälper alla om jag kan. På ett nästan självutplånande sätt. Min bror är likadan, alltid stått upp för den lilla osv. Betyder det att vi har agerat så mot varandra? Nej, aldrig någonsin. Vi har bråkat konstant, slagits trots åldersskillnaden. En gång gick min bror fram till mig när jag låg i soffan och hoppade det hårdaste han kunde rakt på min mage bara som ex, då var han 8-9 år. Men han var fantastisk med andras barn, framförallt yngre, omhändertagande och otroligt hänsynsfull.

Att resursen finns betyder inte att de används på ett syskon. Framförallt om han själv uttrycker att han inte vill ha ett syskon. Då är nog risken ännu större att han faktiskt inte blir nöjd med att få ett syskon (kanske har han genom kompisarna upptäckt att det inte är så kul med syskon?).

Du säger att du ser nyktert på det, men vilka fördelar ser du egentligen? Av din text att döma så kan inte jag se några fördelar som faktiskt existerar, mer en tro på att det kommer bli bra, att du har ett bebissug som du vill släcka (vilket absolut inte är en liten grejj, missförstå mig rätt här!). Men finns det några faktiska fördelar? Jag ser bara din lista med många nackdelar, men suget är kanske i så stora bokstäver att det överväger allt annat? Isf hade jag gett det lite tid (inte minst med tanke på corona) och smuttat lite på idén. Hälsat på någon med bebis och känt efter ordentligt osv.

Jag hör vad du säger men det känns väldigt mycket som att du utgår från dina egna erfarenheter här? Alla familjer ser ju olika ut och det är självklart tråkigt att det blev så för er, men det säger ju ändå väldigt lite om hur det skulle bli för oss?

Min sambo har inte heller haft någon toppen-relation till sin (5 år äldre) bror. Han fick ganska mycket stryk och det resulterade i att föräldrarna, som var skilda, delade på bröderna under uppväxten. Dom har kanske inte en helt okomplicerad relation idag men dom är familj och dom älskar varandra. Men jag skulle säga att min bild av att ”ha syskon” är långt ifrån romantiserad.

Det är svårt att liksom lista ”fördelar” med att ha barn för det ger ju en så otroligt mycket som inte är riktigt mätbart mot annat. Men jag ser många fördelar med att skaffa barn nu, senare i livet, mot hur vår livssituation såg ut när vi skaffade sonen. Jag var 100% redo att bli förälder så det handlade inte om det utan om andra saker. Och det blev ju fantastiskt bra ändå, även om det har varit kämpigt. För min sambo har det varit väldigt kämpigt, då han haft hälsoproblematik som nu är stabiliserad, så jag hade nog önskat att han hade fått uppleva ”dom första åren” utan så mycket annat att oroa sig för.

 

[SiZo]

Jag hör vad du säger men det känns väldigt mycket som att du utgår från dina egna erfarenheter här? Alla familjer ser ju olika ut och det är självklart tråkigt att det blev så för er, men det säger ju ändå väldigt lite om hur det skulle bli för oss?

Min sambo har inte heller haft någon toppen-relation till sin (5 år äldre) bror. Han fick ganska mycket stryk och det resulterade i att föräldrarna, som var skilda, delade på bröderna under uppväxten. Dom har kanske inte en helt okomplicerad relation idag men dom är familj och dom älskar varandra. Men jag skulle säga att min bild av att ”ha syskon” är långt ifrån romantiserad.

Det är svårt att liksom lista ”fördelar” med att ha barn för det ger ju en så otroligt mycket som inte är riktigt mätbart mot annat. Men jag ser många fördelar med att skaffa barn nu, senare i livet, mot hur vår livssituation såg ut när vi skaffade sonen. Jag var 100% redo att bli förälder så det handlade inte om det utan om andra saker. Och det blev ju fantastiskt bra ändå, även om det har varit kämpigt. För min sambo har det varit väldigt kämpigt, då han haft hälsoproblematik som nu är stabiliserad, så jag hade nog önskat att han hade fått uppleva ”dom första åren” utan så mycket annat att oroa sig för.

Det jag menar är helt enkelt att du inte vet hur relationen mellan syskonen blir. Den kan bli alldeles underbar, självklart. Men jag tycker att den biten blir lite tokig att lägga i "pluskorgen" om du förstår hur jag menar? Just eftersom det kan slå precis hur som helst.

Jag förstår att det är svårt att lista fördelar - framförallt som det är känslomässiga sådana, några faktafördelar handlar det ju inte om när man pratar om andra levande varelser på det sättet riktigt. Det hade varit mycket enklare om det hade varit så

 

[Tora]

Alltså självklart vet man ingenting säkert när en familj utökas med en ny medlem men jag känner ju mitt barn och vet vilka resurser han har. Och självklart vet jag också att det blir bråk ibland, det blir det väl i alla familjer. Vi har redan 2 katter (gamla gubbar nu) och ska inte ha fler

Skulle säga att min syn på läget ändå är relativt nykter, jag kan se fördelar och nackdelar med båda scenarier. Vilket gör det i princip omöjligt att komma fram till något vettigt beslut, då bägge alternativ känns lika bra/dåliga.

Att skaffa ett till barn, eller barn alls för den delen, är verkligen något som baseras på ett rationellt beslut? Är det inte mer en fråga om känslor? Lite som att skaffa en häst, är det någonsin ett klokt beslut? Har man inte problem så skaffar man sig dem typ......
Du får kanske inte glömma bort att verkligen känna efter om du vill ha ett barn till eller inte

 

[Ray]

Jag har 8 år mellan barnen. Inte planerat- hade önskat fem-sex år. Men i alla fall...
Jag resonerade nog lite som dig. Tyckte och tycker det är jobbigt att vara gravid och det tog länge innan jag ens tänkte tanken.
Men visst är det så att mina barn nu är väldigt olika och ibland bråkar de. Men inte mer än andra syskon. De gillar varandra ändå...
De vill liksom ha varandra fast de retas till döds.

Och det finns ju mycket positivt med ett-två-tre eller fler barn. Om man vill ser man ju fördelarna- om man inte vill ser man nackdelarna.

 

[miumiu]

Pratat lite med min mamma och syster om detta svåra livsbeslut nu. Två ”experter” kan man nog säga, min mamma är barnpsykolog och min syster har 5 egna barn, utspridda över två decenniers barnalstrande. Hon har testat alla åldersskillnader som går typ, ”lagom” (4 år mellan barn 1, 2 och 3), tätt ihop (1.5 år mellan 3 och 4) samt långt glapp till minstingen med 10 års åldersskillnad på henne och den näst yngsta. På många sätt ser jag henne som lite av en övermänniska, men hon säger ju själv att det har varit tufft i perioder. Hon frågade mig om jag ville skaffa fler för min egen skull eller om det mest handlade om att det kanske finns ”förväntningar”. Där är jag ändå rätt säker på att det handlar om mig själv, såklart har man fått frågan ”när blir det syskon då?” ett antal gånger men då har jag snarare reagerat som en trotsig tonåring och slagit bakut. En del kan nog avundas hennes stora familj lite, samtidigt vet jag att jag är inte hon och jag hade aldrig pallat.

Min mamma sa en annan tänkvärd grej och det är att lyfta frågan med mitt eget barn är en rakt igenom dålig idé även om det görs så oskyldigt som en öppen fråga ”vad skulle du tycka om att få ett syskon?” Hon sa att den frågan kan för ett barn liknas med en vuxen människa som lever i en (monogam) partnerrelation och partnern kommer hem och säger ”vet du vad älskling, jag har träffat en till partner som jag tänkte skulle flytta in och bo här med oss!” Inte supermånga som skulle jubla över det liksom.

 

[Blyger]

Det är sju år mellan mig och min bror. Jag hade en bra uppväxt och fin relation osv. Tycker stor åldersskillnad har stora fördelar

Har också en vän med en syster som är två år yngre. Hen har aldrig gillat systern. Typ sett henne som vem som helst på gatan.

Finns aldrig några garantier liksom

 

[lil-sis]

Jag är väldigt nöjd med ett barn.

Ett till skulle jag troligen inte palla med på ett bra sätt.

Fråga barnet är inte schysst, det är ett vuxenbeslut om man vill ha fler barn eller inte.