Sv: Finns det några "äkta" hästtjejer längre?
Kom ut hit till landsbygden så ska du se oss "riktiga hästfolk"...
Tyvärr så har det flesta hästfolket delats upp mellan "stadsryttare" och landsryttare. "Snobbarna" som en del folk kallar dom och oss lantligare, som kanske inte är så fina i rocken men mer praktiskt lagda och gillar att skita ner oss för hästens skull OCH för nöjet i att skita ner sig, för att se en fint skinande Nöjd häst i sin box/ hagen, eller ett rent stall efter en lång dag.. Eller leende ansikten på grannarnas barn som kommer över på veckoslutet för att pyssla med hästarna och ta en kopp varm oboy med ostmacka efteråt..
Många barn som växer upp i städerna lär sig att rida är det enda man strävar efter, tävlingsandan är sjuk i skolorna redan på lågstadierna, speciellt för tjejerna ( har sett skillnaden, har tagit hand om en 7 årig flicka från Helsinki i Finland i 2-3 år, som kom till mig på landet under veckoslut/lov att pyssla i stallet). Skillnaden var enorm i hur hennes attityd gentemot hästen/stallarbetet var varje gång hon kom!! Man märkte verkligen om det var jobbiga veckor bakom, eller om hon faktiskt Mått Bra med sig själv.
Hästarna, själva skötseln är inget man oftast gör om inte man måste, dom har ju "skötare" där som gör det jobbet. Oftast så är det inget speciellt förhållande man försöker binda med vardera häst man rider, allt är mer ordnat/ maskinellt lagt, oftast för den "praktiska" delen i det, ridskolor är ju företag, man drar in stora pengar på det. Då är det lätt händt( Notera, vill inte lägga alla ridskolor under samma sko) att en del stora anläggningar tappar den mysiga stallkänslan, samandan som mindre / privata stall oftast delar.
Mitt råd är att trivs man inte på ett ställe, så bytar man.. för oftast ändras inte stället för att man överklagar.. skulle kräva en hel grupp människor att faktiskt påverka dom större anläggningarna. Leta upp mindre stall/ ridskolor, eller helt enkelt medryttarskap på privata stall, så hittar man dom trevliga varma folken. Det har jag gjort, visst det tog mig ett år att hitta stället jag är på nu, privatstall, och varm människa som äger stället (stort tack till Ann !
). Men tålamod är en dygd.
Lycka till !