Sv: Får jag skicka farmor till månen???
Jag försöker göra mitt bästa men ibland glömmer jag liksom bort att det bästa är ibland inte det jag VILL göra tex. Men det brukar lösa sig i alal fall har jag märkt.
Det där är ju det svåra. Det gäller ju vid tex bantning, att hålla sig från män som man faller för men fattar att de inte är bra för en, och att skrika åt barn när man är trött och tålig. Alla tampas nog med det mer eller mindre, tror jag.
Jag förstår att du kände oro när Elins pappas släktingar bar iväg med Elin på dopet. Fast jag inte varit i någon sådan situation, kände jag precis i magen hur det skulle ha känts, när jag läste det du skrev. Det är inte konstigt alls, tycker jag, utan ett tycligt tecken på hur utsatt du var när Elin var ny, och att både du och din kropp vet att ansvaret för Elin ligger hos dig, ensam, egentligen.
Jag tror dock nu som ramonarunds tror, att Elins farmor är bra. Och jag tror att utan sin sons närvaro, bestämmer hon mindre över dig och Elin också. Jag tror ärligt att det vore bra för er alla om du kunde slappna av lite, och verkligen ge henne en ärlig chans att visa vad hon går för. Jag tror inte att hon vill komma på "kritisk inspektionsrunda" till ditt hem, utan att hon ärligt vill vara en god farmor - kanske rentav extra mycket så, då hon ju tydligt och klart känner till sin sons allvarliga brister, och har tydligt erkänt detta för dig.
Men känns det svårt, så ta ett litet steg i taget. Det är viktigt nu, tror jag, för dig, att du känner att du har kontrollen över din familj. Jag tror till och med att det skulle vara möjligt för dig att beskriva det för Elins farmor, och att hon förstår. Hon har ju barn själv, och är ju tydligen allmänt barnkär.
Samma sak gäller det där med kontaktfamilj. Ta det lite lugnt, tänk på det, fundera på om det finns någon möjlig sådan familj i din omgivning och släkt, men ta inga radikala beslut om du känner att din stabilitet i din familj hotas. Den är nog ännu lite bräcklig, den där stabiliteten, är jag rädd. Men en kontaktfamilj är ingen dömande instans! Om ungarna gör dumma saker hos dem, är det deras sak att lösa problemet. Inte att säga åt dig att se till att leverera mer väluppfostrade barn nästa gång. Om jag varit kontaktfamilj, hade jag sett det som ett sätt att avlasta mamman, få lite barn i mitt liv, och en möjlighet att ha lite extrakul, just för att det är sällan och man orkar. Lite "söndagspappa" i positiv mening, helt enkelt, lek i parken och kafébesök, ungefär.
Jag håller med om att prästen borde se till att komma ihåg dopbarnens namn! Dopet handlar ju mycket om att SE BARNET som en egen individ och en egen församlingsmedlem, och att så att säga presentera det för Gud och församlingen (även om vi mer ser det som en tradition, så är väl prästen kristen får man förmoda).
Satsa inte på hat mot Elins pappa, tycker jag. Inga så starkt destruktiva känslor är bra i längden. Och det blir märkligt för Elin på sikt också. Försök hitta en lugn nästan likgiltighet, där du kan visa de bra sidorna av honom för Elin och en nykter kritik av de dåliga, när hon blir stor nog. Det är den linje jag jobbar på när det gäller min son och hans också något bristfälliga pappa, och det fungerar. Jag ser att min son kan ta del av det han vill ha av sin pappa, och resten är pappans brister, och de får andra vuxna i hans liv kompensera för på olika sätt. Min man särskilt, men även ungens farmor och farfar.
Kort och hårt: Jag tror att Elins pappa gör så där, dels för att han saknar kompetens på det där sättet vi skrivit om tidigare. Dels för att han (medvetet eller omedvetet eller båda) vill jiddra med dig. Dels för att han inte älskar sin dotter som en riktig förälder. Dessutom: även om han verkligen känner starkt för Elin, så tror jag att han inte fattar vilken sorts praktiska konsekvenser kärlek måste ha! Det är inte så enkelt att man bara känner kärlek, men inte så att säga agerar, lever ut, kärlek. Minst lika mycket handlar det ju om saker man GÖR, inte bara känner.
Jag har ingen aning om vad man kan göra åt det. Inget, är min gissning.
Det kan ju finnas en annan sida av saken, nämligen att han är den han är pga att hans mamma styrt och ställt så mycket som hon gjort/gör och därmed aldrig lärt sig bli vuxen och ta en vuxens ansvar. I mina öron låter det som att hon har bundit sin son väldigt hårt till sig och vägrat släppa efter. Bara en tanke och fundering! Inget illa ment alls.
