Det där är ju det svåra. Det gäller ju vid tex bantning, att hålla sig från män som man faller för men fattar att de inte är bra för en, och att skrika åt barn när man är trött och tålig. Alla tampas nog med det mer eller mindre, tror jag.
Just nu känner jag att jag nog mår rätt bra, det känns bra i alla fall. Men ändå så blir jag lätt irriterad över saker. Tex hundarna, och barnen också. Jag blir liksom trött på att precis ha tvättat av golvet och så är det lerigt igen för att en hund just DÅ vart tvungen att gå ut och kissa. Jag blir irriterad över att baren kastar med maten när jag bara vänder ryggen till i köket. Eller det sablars skrikandet från Isaac, han vrålar högt rakt ut när han leker, när han blir ledsen och när han blir arg. Att prata tystare är en omöjlighet för hans del. Silvertejp, någon, snälla!!!???
Jag försöker verkligen att behärska mig men just nu verkar jag ha lika svårt för det som mina barn.
Jag förstår att du kände oro när Elins pappas släktingar bar iväg med Elin på dopet. Fast jag inte varit i någon sådan situation, kände jag precis i magen hur det skulle ha känts, när jag läste det du skrev. Det är inte konstigt alls, tycker jag, utan ett tydligt tecken på hur utsatt du var när Elin var ny, och att både du och din kropp vet att ansvaret för Elin ligger hos dig, ensam, egentligen.
För mig var det en ny känsla faktiskt. Inte precis van vid att känna så när någon annan har mina barn. Jag liksom brukar lämna över barnen på släkten och familjen för jag har ju dem 24 timmar om dygnet annars, så jag lånar mer än gärna ut dem en stund då och då. Men när det var dem var det stressande, och jag ville ha koll på henne. När Ramona höll henne och matade henne kände jag mig lugn När en bekant till Elins pappa höll henne och gick runt med henne blev jag irriterad: "Varför ska hon springa runt med mitt barn!", Elin var ju trött, varför inte bara lägga henne i vagnen så hon fick sova?? För det var liksom DET hon ville ( somnar nästan aldrig i famnen utan blir ledsen i stället tills man lägger henne i sängen elelr vagnen).
Ja ansvaret ligger hos mig helt och hållet. Det insåg jag på dopet. Det slog mig då hårt i skallen, för under hela tiden där brydde han sig inte om sitt barn. Han såg itne till att hon fick mat, bytte inte på henne, höll inte henne ( jo ungefär en minut till ett foto eller två....), pratade inte med henne osv. Hade inte jag tänkt på mat och ren blöja så hade han inte fått nåt av det. Det är egentligen helt sjukt! Hur kan han ha mage och kräva växelvis boende när han inte ens bryr sig om sitt barn på dopet i två timmar?? Hur kan han säga att jag är en dålig mamma och att jag inte känner nåt för henne när jag till och med har fotobevis på att jag älskar henne ( nåja, jag ljuger för mina vänner på msn, och spelar att jag mår dåligt för att folk ska tycka synd om mig, så jag antar att fotona är fejkade av samma anledning då )?? Hur kan han ens ha mage( ha ha) at kräva sin rätt till sitt barn, när han inte ser till att ge sitt barn det som han är skyldig henne? Det han är skyldig henne är att ta hand om henne, älska henne, visa henne intresse osv. Dessutom kunde han ju tex ge henne julklapp, doppresent och börja köpa saker till henne istället för att bara FÅ en massa....
Jag tror dock nu som ramonarunds tror, att Elins farmor är bra. Och jag tror att utan sin sons närvaro, bestämmer hon mindre över dig och Elin också. Jag tror ärligt att det vore bra för er alla om du kunde slappna av lite, och verkligen ge henne en ärlig chans att visa vad hon går för. Jag tror inte att hon vill komma på "kritisk inspektionsrunda" till ditt hem, utan att hon ärligt vill vara en god farmor - kanske rentav extra mycket så, då hon ju tydligt och klart känner till sin sons allvarliga brister, och har tydligt erkänt detta för dig.
Nån kritisk inspektionsrunda kanske hon inte vill komma på, dock har hon och jag olika syn på livet, olika förutsättningar och erfarenheter. Det är viktigt för henne att ha sängkappa på sängen, matchande gardiner, som för allt i världen inte hänger snett, man ska diska direkt efter maten och päls från vovvar ska inte finnas nånstans. Hundarna ska inte få vara i möblerna och hon använder sådan där underlägg till muggar och glas. Jag lever. I en säng sover man, bäddar den väääldigt sällan ( renbäddar ofta dock) och struntar i det här med sängkappa. Det är ju bara ännu nåt man ska komma i håg att tvätta. Hundarna får vara i mina möbler, därför är min fina hörnsoffa i skinn alldeles repig och ful nu, köpt begagnad för 4000 kr för 1,5 år sedan.... Hade hon vetat det hade hon fått hjärnblödning och dött omedelbums!!!! Jag har inget emot att hundarna har brottning bakom mig så stolen får sina törner, men jag protesterade liiite när de rullade bort hela stolen med mig på. Det blev lite svårt att skriva Päls jagar jag dock heeeela tiden med dammsugaren! Och diska gör jag EN gång om dagen, inte femtielva, hur skulle min brunn må då! Gardiner.... alltså, jag måste köpa nya gardiner!!! Mamma skrattade så hon fick hostattack när hon kom hit efter att jag tvättat mina gardiner och hängt upp dem igen. Strykjärn HAR jag, men.... ( fick det i present 2002 och första och enda gång det använts var till Sonnys kläder han fick på sig till begravningen, 2005). Ja, som sagt, vi lever inte i samma värld!
Men känns det svårt, så ta ett litet steg i taget. Det är viktigt nu, tror jag, för dig, att du känner att du har kontrollen över din familj. Jag tror till och med att det skulle vara möjligt för dig att beskriva det för Elins farmor, och att hon förstår. Hon har ju barn själv, och är ju tydligen allmänt barnkär.
Ja, jag vill ha kontroll över min familj. Just nu är jag mycket känslig när det gäller min lilla familj. Den är MIN och ingen får röra den och försöka bestämma.
Samma sak gäller det där med kontaktfamilj. Ta det lite lugnt, tänk på det, fundera på om det finns någon möjlig sådan familj i din omgivning och släkt, men ta inga radikala beslut om du känner att din stabilitet i din familj hotas. Den är nog ännu lite bräcklig, den där stabiliteten, är jag rädd. Men en kontaktfamilj är ingen dömande instans! Om ungarna gör dumma saker hos dem, är det deras sak att lösa problemet. Inte att säga åt dig att se till att leverera mer väluppfostrade barn nästa gång. Om jag varit kontaktfamilj, hade jag sett det som ett sätt att avlasta mamman, få lite barn i mitt liv, och en möjlighet att ha lite extrakul, just för att det är sällan och man orkar. Lite "söndagspappa" i positiv mening, helt enkelt, lek i parken och kafébesök, ungefär.
Jag håller med om att prästen borde se till att komma ihåg dopbarnens namn! Dopet handlar ju mycket om att SE BARNET som en egen individ och en egen församlingsmedlem, och att så att säga presentera det för Gud och församlingen (även om vi mer ser det som en tradition, så är väl prästen kristen får man förmoda).
Ja att inte komma i håg namnen tyckte jag var illa. Det kändes lite som om han itne respekterade att jag ville ha flera namn än vad många vanligtvis har.
Satsa inte på hat mot Elins pappa, tycker jag. Inga så starkt destruktiva känslor är bra i längden. Och det blir märkligt för Elin på sikt också. Försök hitta en lugn nästan likgiltighet, där du kan visa de bra sidorna av honom för Elin och en nykter kritik av de dåliga, när hon blir stor nog. Det är den linje jag jobbar på när det gäller min son och hans också något bristfälliga pappa, och det fungerar. Jag ser att min son kan ta del av det han vill ha av sin pappa, och resten är pappans brister, och de får andra vuxna i hans liv kompensera för på olika sätt. Min man särskilt, men även ungens farmor och farfar.
Nej jag är glad för att jag inte hatar honom. Vet att jag ibland kan utbrista att jag gör just det, hatar, men så är det inte. jag tyckler då och då rejält illa om honom men hatar är inte något som jag har lätt för att göra.
Men jag förstår att det kan vara svårt att visa en nykter syn på en person man itne gillar och som gör så mycket fel.
Kort och hårt: Jag tror att Elins pappa gör så där, dels för att han saknar kompetens på det där sättet vi skrivit om tidigare. Dels för att han (medvetet eller omedvetet eller båda) vill jiddra med dig. Dels för att han inte älskar sin dotter som en riktig förälder. Dessutom: även om han verkligen känner starkt för Elin, så tror jag att han inte fattar vilken sorts praktiska konsekvenser kärlek måste ha! Det är inte så enkelt att man bara känner kärlek, men inte så att säga agerar, lever ut, kärlek. Minst lika mycket handlar det ju om saker man GÖR, inte bara känner.
Jag har ingen aning om vad man kan göra åt det. Inget, är min gissning.
