Vad gäller nätverket av vänner, så är det så klart en ömsesidig historia. Ni har ju hittat varandra, och blivit varandras skyddsnät. Men det är ju inte så att du inte spelar någon roll i det. Hade de inte haft utbyte av att vara med dig, hade du ju inte kunnat bygga ett nätverk av dem, så att säga.
Ibland funderar jag på HUR jag fick mina vänner egentligen. Det är ju pga Sonnys död som jag fick i alal fall alla utom en. Ramona lärde jag känna redan tidigare
Tyvärr känns det som om jag håller på att tappa två av mina vänner....
Åh, så många intressanta saker du skriver i ditt långa inlägg!
Hi hi, jag såg att jag undrat om han tar hand om Enya, men jag såg det försent för att ändra!
Det
är ju svårare att bli helt fri från varandra och att släppa varandra när man har barn ihop. Hade ni inte haft Elin (jag menar absolut inte att Elin är en olycka, barn är lyckor, inte olyckor, bara att barn gör separationer svårare) hade ni ju inte behövt ha kontakt. Du hade kunnat skita helt i honom. Och jag tror som Ameo. Nya starka Enya hade inte fallit för den mannen - trots hans fina sidor som du sett. Alla har väl någon fin sida, inte faller man för alla för det. Och jag tror inte att den mannen fallit för dig nu. Jag tycker att allt du skriver att han säger om din nya bestämdhet, tyder på det.
Nej vi hade nog inte haft kontakt om Elin inte funnits, samtidigt känns det lite som om han faktiskt tycker att det är bra att vi har kontakt, han är inte beredd att klippa banden mellan oss, tvärtom, men det skulel han aldrig erkänna helt ( även m han erkände i förrgår att han faktiskt har känslor för mig). Jag ska erkänna att jag nog inte heller är redo för det. Jag vill ha honom i mitt liv, men inte som maktutövande pojkvän utan som en vän att prata med. Och det är med största säkerhet mina känslor för honom som gör att jag vill det.
Jag vet itne om jag hade fallit för honom egentligen. Jag kände mig rätt stark när vi träffades ju. Eller var jag inte det?
Jag tycker att det låter väldigt intressant och lite lovande med Elins farmor. För mig var det så att när min son inte ville bo hos sin pappa mer, så såg sonens farmor och jag till att vara goda vänner. Jag har sagt allt negativt jag tänker om hennes son, min sons far, till henne, därför att hon frågade varför min son inte vill gå dit. Hon har inte direkt hållit med mig, men hon accepterar att min bild av läget är min, och hon älskar sitt barnbarn. Ett tag hade hon och farfadern sonen varje natt på måndagar, för jag jobbade så sent då. Sonen ville det hellre än att vara hos pappan.
Ja jag har tidigare funderat på just det, att försöka ha någon kontakt med Elins farmor och strunta i Elins pappa. Och i om att vi bestämde hur vi ska göra med dopet så känns det lite lovande faktiskt.
Hon ska få mitt telefonnummer och mail, ev. kommer jag att lägga till henne på MSN så kanske vi kan ha en bättre kontakt så också. Men en sak i taget känner jag, jag orkar itne allt just nu. Nu är det dopet som ska överlevas....( stollan kommer och det får hon inte av Elins pappa... så gissa vad sur HAN kommer att bli, frågan är om han itne är för feg för att säga nåt där utan väntar tills vi är ensamma. Självklart är jag lite nervös för det! Gillar inte bråk, samtidigt som det känns lite som om jag inte orkar bry mig, dubbla känslor med andra ord).
Jag har varit mån om att förbli vän med farmor och farfar, just för deras och sonens skull. Och det har i sin tur gett mig lite barnvaktshjälp och även lite ekonomisk hjälp. Det har hänt att de gett sonen en cykel, tex.
Elins farmor har gett hennes pappa kläder till Elin och skulle nog hjälpa honom lite mer. Så jag tror nog att det kan vara bra att ha henne på sin sida, barnvakt har hon varit åt oss en gång och vill nog gärna vara det igen
Kanske kan du vara något slags vän (jag menar inte kompis, men inte heller osams) med Elins farmor? Det är ju inte nödvändigt att hon håller med dig som tex jag gör, om Elins pappas olika brister. Far- och morföräldrar är ju ofta väldigt förtjusta i sina barnbarn. Hon får givetvis inte ta över Elin, men en barnvakt är ju alltid bra att ha. När min son var hos sina farföräldrar, var hans pappa oftast inte där.
Hon verkar veta om en hel del om sin sons brister här faktiskt. Önskar att jag kunnat spela in allt hon sa och låtit dig höra... Det var inga positiva ord om honom och jag uppfattad det som om hon var irriterad på honom. Hon berättade bla hur aggressiv han varit som barn, tagit sönder leksaker när han itnefick som han ville, satte in båda fötterna i hjulet när hon skjutsade honom på cykel för att han inte fick godis, klättrat i bokhyllor och suttit i fönster på andra våningen och varit allmänt vild och trotsig. Mycket jobbigare än sina syskon sa hon. Hade svårt för att varva ner och fick itne titta på skräckfiler för han klarade inte av sånt, alltså rätt högt upp i åldern. Hon beskrev honom hur han är nu också; ljuger, struntar i saker, är dålig p åatt städa och hålla ordning, tar inte ansvar, bryr sig inte osv osv Vad jag minns sa hon inget positivt om honom.
Jag tänker en del på att det är jobbigt för dig. I en del kommuner kan man få en kontaktfamilj, som har barnen tex var tredje helg. Jag vet inte om du tycker det verkar bra, men jag vet att man inte behöver vara en krisfamilj med droger och katastrofer för detta, utan det räcker med att det bara finns en förälder och att denna behöver lite avlastning. Detta gäller väl främst pojkarna, Elin är väl för liten så länge. Min familj funderar på att bli kontaktfamilj (vi hade ett fosterbarn ett tag, men hon är vuxen nu), men det skulle bli alldeles för långa resor för dina pojkar. Jag är annars mycket road av småbarn.
Jag vill inte det. Jag fick inte det tidigare när Sonny dog så jag lär inte få det nu heller tyvärr. Och nu vill jag inte, jag har get mig 17 på att klara detta själv för det är JAG som skaffat alla barnen och skaffat en dum pojkvän så det är jag som ska ordna upp det också. Däremot kan jag lämna bort barnen då och då till någon jag känner, men inte vilt främmande människor tyvärr.
Så mysigt att Eric tycker om Elin och tar ansvar för henne! Jag glömmer hela tiden, men visst är det han som är äldst? Finns bara pengarna, skulle jag gärna låtit honom välja och köpa lite kläder, om jag var du.
Eric blev 5 år i början av februari och då äldst Isaac är 3,5 år gammal. Jag ska nog fundera på det att låta honom köpa kläder till Elin Det lät lite kul och han skulel nog bli glad
Det där kan jag se framför mig! Jag vet precis hur det ser ut. Inte så tilltalande, faktiskt. Det avståndet du beskriver, motsvarar nog rätt väl hans känslomässiga kapacitet. Vi får se hur det går. Försvinner han helt ur ert liv, kan kanske farmor ändå finnas kvar?
När han lägger henne mot axeln så är det som en säck hundmat, när han håller henne så är det inte avslappnat och mjukt utan hela hans sätt mot henne beskriver jag som ganska ryckigt och med avstånd. Aven om jag har sett flera gånger att han pratar med henne och gosar med henne. Dock så känns det lite som om han till och med i goset faktiskt markerar att HAN bestämmer, HAN är PAPPA och hon är beroende av honom. Hon är som en docka för honom som han tar på kläder och bär runt på..... Visst, jag har själv svårt föratt släpa rut på barnen hela tiden, har svårt för att goa med barnen och har svårt för att knyta an till dem kan man väl säga, men jag ser verkligen skillnad på vårt sätt med henne ( och med pojkarna). Aven om jag har svårt för att ha barnen tätt på mig så är jag kärleksfull mot dem, medan han har barnen hos sig mycket mer, men utan känslor?
Hur var det med pappans syster, en stolt (?) faster, skulle hon kunna vara en barnvakt eller i alla fall släktkontakt för Elin på sikt? Min tränare, tex, är en kvinna utan egna barn som ofta har sina syskonbarn hos sig. Kul för alla - och säkert jättekul att ha en faster som har ett stall.
Ja det skulle hon nog kunna vara men hon har ingen bra kontakt med Elins pappa som det är nu. Det har ingen av hans syskon faktiskt. Så om de ska vara en bra kontakt så får jag nog försöka få dem att förstå att jag inte är den där alien som tänkte ta Elin i från sin far....
Det har du rätt i! Det har min man och jag pratat om. Tex häromdagen var jag trött, irriterad och snuvig och stod och snöt mig och tvättade mig efter stallet. Hungrig tonårsson tjatade om middagen hela tiden. Till sist SKREK jag att jag ville vara ifred. Tre minuter senare var allt frid och fröjd. Hade min man gjort så mot sonen, hade det lett till att sonen frusit ut honom vid minsta irritation i flera veckor framåt. Det är faktiskt orättvist.
Tove Jansons Vem ska trösta knyttet, är underbar! Vackra bilder. Stämningsfull berättelse med mycket känslor i, och lyckligt slut. Jag brukar ofta ge den i dopgåva till kusiners barn, och liknande, faktiskt. Får jag ge den i gåva till Elin? (Det är inte för dyrt.) Den är en fin dopgåva, tycker jag, för den passar egentligen alla åldrar. Inte just bebisar, kanske, men från det att barn vill höra sagor, passar den egentligen hela livet sen, så fin är den. Det är samma författare som skrivit om Mumintrollen, och en del av alla de figurerna är med i sagan.
