Vet du vad, jag tycker det är jättebra att du håller en rak och klar och otvetydig linje mot Elins pappa nu! Det är intressant att han påpekar att du minsann bestämmer nu - det visar att han hela tiden tänker på relationer i termer av makt. Och det är ju intressant att ju mer han försöker få makt på sitt korkade och omogna vis, desto mindre makt har han, för då blir det så uppenbart för dig vilka som är hans brister.
Ja, jag tror han börjar inse själv att makten över mig tryter.... Han försöker få mig att må dåligt genom att ha en bild på msn med ett brustet hjärta, han säger att hela hans liv är dött och att livet suger. Han vet att det påverkar mig i vanliga fall. Men i dag blev jag bara arg och skrev " stackars dig som har ett krossat hjärta, men hur tror du mitt hjärta mår efter din behandling? Jag tror att du skulle må mycket bättre om du slutade förneka allt runt dig och faktiskt började vara ärlig mot mig." Jag kan förstå att han faktiskt mår dåligt, jag VET att han gör det, men det betyder inte att det BARA är synd om honom och att jag BARA ska tycka att han har det mycket dåligt. Tvärtom, så tycker jag att han väl får ta och rycka upp sig för allt kretsar inte runt honom.
Hans kommentar om att utebli på dopet är ett sätt för att få makt över mig på nåt skruvat vis som jag inte förstår. Men jag struntar i om han kommer och det tror jag han anade.
Nu vet jag inte hur det gick hos prästen, men om inte pappan skärpt sig betydligt, tycker jag att du kan göra som du tycker med dopet och bjuda dem som du och Elin tycker om, och som tycker om er. Där behöver du inte bekymra dig om din rätt och hans rätt osv, för dop är inte en rättslig grej i den meningen. Det är ju inte så att du ska skriva in Elin i kloster.
Men om han vägrar låta Elin bli döpt så kan ju inte jag kräva att hon ska det, elelr hur? Det är ju bara så jag tänker. Dopet kommer bli på söndag i alla fall och jag åkte till mötet med prästen precis som bestämt. Han kom inte. Dock ringde prästen hans mamma och sa att vi inte behövde komma eftersom vädret var som det var. Men han ringde halv fem till henne och mätet var kl fem. Då ringde hans mamma till honom och ville ha mitt nummer men på nån vänster så var han sur och gav inte henne det.... Om jag nu förstod henne rätt. Efter mötet blev jag och faddern bjuden hem till henne, hon bor precis bredvid, och vi gick dit en stund. Om vi ska göra en lång historia kort så på grund av vädret med inställda tåg och avstängd motorväg så kunde jag inte komma ifrån Malmö ( jag och Elin och Elins fadder och hennes son på 3 år) så efter mycket diskuterande fram och tillbaka så ringde jag till Elins farmor och så fick vi sova där. Det var ganska intressant då hon berättade en del om hur Elins pappa funkar och jag berättade lite om hur det EGNTLIGEN var mellan oss.....Vid ett tillfälle sa hon " Men hur vuxna ÄR ni" men då svarade jag igen och sa att det faktiskt ÄR hennes egen son som ställer till med en massa....
Titta på foton med pojkarna tror jag är en jättebra grej, nu när de fått en liten syster. De ser att de var lika små och söta de. Min son blev nästan tårögd av rörelse när han såg bilder av sig själv som bebis när han var sådär fyra år.
Han tyckte att han var en osannolikt söt bebis. Ingen falsk blygsamhet, inte.
Elin har kommit att bli en viktig person för Eric framför allt. Han var med min syster på Lindex i dag och han letade kläder till Elin! Både rosa flickiga *fniss* och blå med bilar på åt henne Han är så söt när han gör så!
Jag tycker inte att det är konstigt om du blir irriterad på eller över barnen ibland. Alla vet att det är jobbigt med småttingar, och du har tre ensam. Att du älskar dem är grunden till allt, till deras hela kommande liv, deras självförtroende, ja allt. Det är jag övertygad om. Sen går du ju en kurs, vilket nog betyder att du reflekterar mer över din mammaroll än de flesta. Sträck på dig tjejen, och håll hakan högt. Du kan.
Men det är jobbigt som tusan ibland. Nu när min mens har kommit i gång i gen har jag värre humörsvängningar än innan jag var gravid. I dag har det varit skitjobbigt att Isaac har skrikit för bagateller. Han är en piplisa helt ärligt och om han inte får som han vill elelr Eric är elak så skriker han gällt. Många gånger vaknar Elin av hans illvrål och det är verkligen frustrerande att han gör så! Det är jobbigt att mitt tålamod och mitt humör har blivit så pass mycket värre än tidigare, men jag vet inte varför och jag vet inte hur jag ska göra för att det ska bli bättre.
Kursen tyckte Elins farmor var vettig " varför går inte han med på den kursen?"
Det där jiddret från Elins pappas sida om att du ska lämna Elin därför att du behöver barnvakt - det kan han stoppa upp nånstans, tycker jag. Han visar sin omognad även där. Det är rätt vanligt att föräldrar pusslar sina arbetstider för att kunna ta hand om barnen. Varför ska han vara ett undantag? Han är inte barnvakt (borde inte vara), han är fadern (borde vara). Du, när han väl har Enya, blir hon väl omhändertagen då?
Min Enya har han inte, det skulle hon inte gilla ( min äldsta hund). Men ja Elin blir nog väl omhändertagen. I alal fal det jag sett av det. Dock är han slarvig med vissa saker, som tex att sätta på mössa på henne, han kommer inte ens i håg att lämna den med till mig så jag får köpa fler mössor. Han har tre just nu..... Han slarvar med nacken väldigt mycket tycker jag ( och mamma), men annars kommer jag inte på nåt som inte är bra. Skulle möjligen vara att han håller henne lite som en sak kanske. Han är ju inte dum elelr elak och hon får mat och ren blöja och allt sånt, men när han håller henne så känns det som om han har ett "avstånd" till henne.
Min man har faktiskt ingen anledning alls att vara svartsjuk på min sons pappa. Dels var hans och mitt förhållande ganska tråkigt, dels har min son i stort sett valt bort sin pappa och hans fru, och valt oss istället. Det gjorde han i ca tioårsåldern (17 nu). Han bor med oss och ser sin pappa då och då.
Samtidigt tog sonen också ett stort steg närmare min man, och min man svarade på det. Så man kan nog säga att min son har bestämt att hans egentliga pappa är min man. Min man tycker så klart att det är lite besvärligt att sonen föredrar honom framför den riktiga pappan, för det "ska" ju liksom inte vara så, men han är också mycket stolt, och gör allt han kan för att leva upp till sonens förtroende.
Förstår att han är stolt! Han måste vara en bra styvpappa om biologiska pappan väljs bort För det känns ju lite som om den biologiska pappan ( eller mamman) får fler chanser av barnen, att barnen älskar dem oavsett Nästan.
Pappan var rasande i flera år, men nu har han väl gett upp. De ses när min son tycker att de ska ses. Då och då. Och som sagt, trots att min son verkligen valt min man, så har min man den där styvföräldersvagheten i familjen ibland.
Det var nog allt jag lyckats tänka ut sedan sist. Jag har gått och blivit så engagerad, att jag kom att tänka på Elins doppresenter i morse när jag åt frukost! Har ni Tove Janssons jättefina bilderbok "Vem ska trösta Knyttet?"?
