Får jag skicka farmor till månen???

[escodobe]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

raderat.........

 

[Petruska]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Det är ganska konstigt och intressant att man kan "se" saker hos honom NU och som jag inte såg för ett år sedan. Det är inte han som förändrats utan jag.

Så är det för mig också, efter ett tråkigt förhållande jag hade för många år sedan. I efterhand, fortfarande, fast nu tänker jag sällan på det, kommer jag bara ihåg killens dåliga egenskaper. Och det måste ju ha varit något annat jag föll för, men det är borta ur minnet fullständigt.

Han styrde grabbarna och vissa kommentarer redan nu till Elin ( "du bestämmer inte", "gör du så får du ingen mat" osv) visar ju att han är den som har makten.

Låter trist. Jag tror att det ofta är så, med personer som inte riktigt kan hantera människor, känslor och relationer, att de vill att barnen lyder dem, som om barnen var extremlydiga hundar eller hästar, ungefär. Man slipper ju gå lika nära barnen då, behöver inte förstå dem, tänker jag, om man helt enkelt säger åt dem vad de ska göra och så gör de det. Men det är ju inte bra för barn att bara ha en sådan relation till föräldrarna - givetvis måste barn i viss mån göra som man säger, men det är en annan sak. De ska inte behöva lyda för att bli älskade.

Och med bebisar är det ju kört, barn i halvmetersklassen styr ju sina familjer med järnhand.

Men en sak förstår jag inte riktigt. Vad är meningen med att skilja mig och pojkarna åt?

Ja du, jag tror att det här med mamma-och-barn känns som en väldigt stark pakt för vilken styvfar som helst att ta sig in i. Det finns böcker om det. Min man, som är styvfar till min son sedan 10 år tillbaka, hälsar just nu att han hela tiden känner att mina ord väger tyngre för min son än hans ord. Om jag säger att en sak är ointressant och min man att den är intressant, så tycker sonen som jag sen. Osv. Min man klarar av det bra, men blir trött ibland. En gång var min man tvungen att ringa mig, som var i USA, för att jag skulle säga att sonen måste gå på friluftsdagen som var den dagen. Sonen tog inte styvfadern på alls samma allvar som när jag sa ifrån.

Om man är så osäker som Elins pappa, kan jag faktiskt förstå att en sådan pakt blir ett känslomässigt hot - det är väldigt svårt för en styvförälder att få en lika stark roll i familjen som den biologiska föräldern. Det finns massor av böcker om detta, säger min man, så det är nog ett vanligt problem, fast olika allvarligt i olika familjer.

Att Elin gjort mig starkare vet jag inte så, för när hon föddes var jag inte speciellt stark, det vittnar bara den här tråden om tycker jag.

Det stämmer! Korttänkt av mig. Men var har du hittat den här nya styrkan, då? Det blir jag nyfiken på.

Ja han tror nog att man i ett förhållande måste ha en som har makten, och han ser till att det är han som har den. Kan inte det ara något som bottnar i uppfostran och barndom?

Jo, det har det antagligen. Han fick nog inte heller hjälp att reda ut sina känslor i tillräcklig mån som barn, och att sätta namn på dem och sådant.

Jag känner mig inte så bra själv egentligen.

Det kommer med åren! Du har ju gått igenom så mycket helt nya saker hela tiden, på kort tid. Inte konstigt om du tappar bort dig ibland.

Jag tror inte att jag har något emot män som har lite makt. Kanske är det det jag söker egentligen? ... Jag är nog en sån som ogillar att fatta beslut som är avgörande, jag gillar inte att vara en sådan person som bestämmer över andra.

Du ska kanske fundera lite på vad av detta som är okej eller bra, och om något inte är det. Lite ingår ju beslutsfattandet om sig själv och sitt liv i att vara vuxen, det kan man inte överlåta åt någon annan, tycker jag, inte ens sin man, för då är man inte riktigt vuxen.

Jag vill ha en man som kan tänka själv men ändå faktiskt kan ta hand om mig när jag behöver det. En man som man inte behöver tigga om kärlek av och någon som ser det som en självklarhet att jag kan må dåligt och ha behov av att bli ompysslad.

Men det där står inte i konflikt med att ni är jämbördiga och har lika mycket makt och fattar egna beslut. För jag tar för givet att du tänker dig att stötta honom när han behöver det. Däremot ska du ju inte ta hans mående helt på ditt ansvar, ja du vet...båda ska ge.

Alla de här inläggen får mig att tänka! Människor är jätteintresant varelser har jag börjat tycka. Det psykiska hos människor är ännu intressantare ju!!

Ja, man märker att du går och tänker mycket nu! Du har ju verkligen gått igenom saker så att man förstår att du behöver tänka ifatt ditt liv, liksom. Jag tycker att dina funderingar är intressanta och tankeväckande, även om den exakta beskrivningen av vanmakt inte blev så himla exakt ändå.

 

[Enya]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

raderat.........

Varför?

 

[Enya]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Fast det här är en självförtroende-fråga och inget annat!
Med Isaac och Eric kan du ju vara tuff och bestämma över dem, för du har självförtroendet som deras mamma. När man blir chef har man så mycket erfarenhet under sej att man klarar av att hantera olika situationer som kan tänkas dyka upp. En bra chef är en chef som är lyhörd och lyssnar på andra, och sedan tar vettiga beslut. Du är vettig och du kan ta bra beslut.

Ärligt talat så har du kommit så långt på en relativt kort tid, så vill du bli chef kan du bli det om du arbetar lite på det. Du är vettig och rättvis och det är bra kvaliteter hos en chef.

Att bestämma över Isaac och Eric är ju lätt! Undrar hur de skulle ha det om de själv fick bestämma!

Det är möjligt att en bra chef är lyhörd och kan ta vettiga beslut och att jag kan det också men jag tror jag är en alldeles för blödig person för chefyrket. Sedan vet jag itne ens om jag skulle trivas som en person som tar avgörande beslut för andra - och måste stå för det. Och förresten, vad skulle jag bli chef för?

 

[Enya]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Så är det för mig också, efter ett tråkigt förhållande jag hade för många år sedan. I efterhand, fortfarande, fast nu tänker jag sällan på det, kommer jag bara ihåg killens dåliga egenskaper. Och det måste ju ha varit något annat jag föll för, men det är borta ur minnet fullständigt.
Det värsta är nu att jag minns precis vad jag föll för och jag känner sorg över att det inte gick att ha ett bra förhållande. Men nu ser jag mer och mer saker som jag faktiskt tycker är helt dumma och som jag inte vill blunda för längre. Nu vet jag i alla fall hur jag INTE vill att drömmannen ska vara! Man lär så länge man lever heter det ju så fint.


Låter trist. Jag tror att det ofta är så, med personer som inte riktigt kan hantera människor, känslor och relationer, att de vill att barnen lyder dem, som om barnen var extremlydiga hundar eller hästar, ungefär. Man slipper ju gå lika nära barnen då, behöver inte förstå dem, tänker jag, om man helt enkelt säger åt dem vad de ska göra och så gör de det. Men det är ju inte bra för barn att bara ha en sådan relation till föräldrarna - givetvis måste barn i viss mån göra som man säger, men det är en annan sak. De ska inte behöva lyda för att bli älskade.
Nej de ska inte behöva lyda för att bli älskade, jag tycker gott att man kan älska sina barn även om de är olydiga och förresten, om man inte älskar sina barn när de inte lyder så tror jag inte att man vet vad älska är och innebär. Fast det är väl egentligen exakt det du skriver.....
Men det är lite så han är och det är något jag inte förstår. Finns en del människor som är sånna mot barn, men finns också massor som är så mot hundar elelr andra djur. Det intressanta är väl egentligen vad man gör åt en sådan människa, finns det något man kan göra som utomstående? Och vad borde en sån människa göra själv? tyvärr ser de kanske inte att de "gör fel" elelr beter sig udda.


Och med bebisar är det ju kört, barn i halvmetersklassen styr ju sina familjer med järnhand.
Ja verkligen, men där får jag trycka på lite grann tillbaka och säga " du får vänta lite, jag ska göra det elelr det först" för det Är inte lätt att ha två händer, två ben, ett huvud och tre barn som alla behöver sitt ibland SAMTIDIGT. Då får man prioritera! Och det är svårt!!! Men det känns lite grann som det går bra! Elin är inte någon missnöjd bebis som skriker mycket elelr är svår att ta hand om så med endast lite knorr så går hon med på att vänta liiite.
På föräldrautbildningen sa en av dem att hon verkar såå nöjd och att det måste vara jag som gör henne nöjd! Det kändes bra att höra och jag hoppas att det är så. En nöjd Elin är en lätt Elin!


Ja du, jag tror att det här med mamma-och-barn känns som en väldigt stark pakt för vilken styvfar som helst att ta sig in i. Det finns böcker om det. Min man, som är styvfar till min son sedan 10 år tillbaka, hälsar just nu att han hela tiden känner att mina ord väger tyngre för min son än hans ord. Om jag säger att en sak är ointressant och min man att den är intressant, så tycker sonen som jag sen. Osv. Min man klarar av det bra, men blir trött ibland. En gång var min man tvungen att ringa mig, som var i USA, för att jag skulle säga att sonen måste gå på friluftsdagen som var den dagen. Sonen tog inte styvfadern på alls samma allvar som när jag sa ifrån.
När det gäller äldre barn förstår jag att det kan vara så här. Jag fnissade lite åt det du berättade för min mamma och pappa separerade när jag var 11 och min mammas nya kille fick inte bestämma över mig, ansåg jag då Han var ju inte pappa elelr betöd något för mig alls. Jag har aldrig varit styv mamma så jag kan inte förstå hur det känns att vara förälder till ett barn som man inte är biologisk släkt med. Egna barn älskar man alltid, men älskar man andras barn? Det där om pakten som din man sa kan jag förstå, det måste vara det biologiska som skapar den där pakten av samhörighet där tex din man inte ingår på samma vis. En lite haltande jämförelse är kanske att jag och min pappa hade en liten pakt elelr så, min ena syster har alltid känt sig utanför när det gällde det, kände att hon liksom inte alls fick vara med i vår gemenskap. Nu i vuxen ålder ch med en pappa som dog när jag var 14 och hon 12, så anklagar hon mig för att det var som det var. " Han valde dig framför mig, du var hans favorit" är något jag hört alldeles för ofta från henne.

Om man är så osäker som Elins pappa, kan jag faktiskt förstå att en sådan pakt blir ett känslomässigt hot - det är väldigt svårt för en styvförälder att få en lika stark roll i familjen som den biologiska föräldern. Det finns massor av böcker om detta, säger min man, så det är nog ett vanligt problem, fast olika allvarligt i olika familjer.
På sätt och vis kan jag också förstå det där hotet, men samtidigt inte. Barnen är så små så det borde ju inte vara något hot alls. De tydde sig ju också till honom och tyckte om honom och lyssnade på det han sa. Så att de och jag skulel ha en pakt borde ju itne stämma då de ju gillade honom skarpt och ju lyssnade p ådet han sa utan knot nästan.
NU borde han dock känna lite så här. Nu är det jag och barnen mot honom typ. Vi blir mer och mer en liten familj där HAN inte kan ta sig in på samma vis mer. Han har ingen rätt att veta vad jag gör om dagarna eller vilka metoder jag uppfostrar barnen på elelr när jag tycker de ska gå och sovaosv Och det borde kännas lite svårt, från att vara den som bestämde mycket till att inte alls bestämma.....


Det stämmer! Korttänkt av mig. Men var har du hittat den här nya styrkan, då? Det blir jag nyfiken på.
Jag vet faktiskt inte. Kanske från att ha öst så mycket av mina känslor här och till mina vänner? Att älta säga vara bra vid vissa tillfällen, kanske är det bra att älta om sånt här? Jag vet inte faktiskt.


Jo, det har det antagligen. Han fick nog inte heller hjälp att reda ut sina känslor i tillräcklig mån som barn, och att sätta namn på dem och sådant.
Vilket gör att det är viktigt för mig att lära mina barn att känslor är ok att ha och hur man hanterar dem! En svår uppgift att förmedla mina barn kanske, för då måste man dessutom ta tag i sina egna känslor och vara en förebild!


Det kommer med åren! Du har ju gått igenom så mycket helt nya saker hela tiden, på kort tid. Inte konstigt om du tappar bort dig ibland.
Uj, jag som redan nu börjar känna mig gammal! Menar du att jag kommer att bli äldre??!!


Du ska kanske fundera lite på vad av detta som är okej eller bra, och om något inte är det. Lite ingår ju beslutsfattandet om sig själv och sitt liv i att vara vuxen, det kan man inte överlåta åt någon annan, tycker jag, inte ens sin man, för då är man inte riktigt vuxen.
Nej, vissa saker får man besluta själv tycker jag. Men att fatta beslut har jag svårt för, för jag vet ju itne konsekvenserna. Tänk om det blir si elelr så? Tror det har å göra lite med att jag itne vill göra fel, för om man fattar beslut så är ett beslut fel och ett annat beslut rätt och så ska man välja vilket som är bäst. Och just då kanske ett verkar bäst, kanske för att man itne tänker klart eller så, och när man ser nyktert på saken och har facit så blev det HELT fel ( och så får man skäll...) Som det här med förhållandet, jag ville ju inte leva så i resten av mitt liv, men jag ville inte förlora den jag älskade. Och jag vill gärna veta hur det blir efter besluten jag fattar innan jag fattar besluten


Men det där står inte i konflikt med att ni är jämbördiga och har lika mycket makt och fattar egna beslut. För jag tar för givet att du tänker dig att stötta honom när han behöver det. Däremot ska du ju inte ta hans mående helt på ditt ansvar, ja du vet...båda ska ge.
Jag har inga problem att stötta någon om den personen behöver det, ser det som en självklarhet i ett förhållande. Det där om att jag itne ska ta hans mående på mitt ansvar ska jag arbeta mer på att ge tusan i. Har nog lätt att göra det tror jag, och det märks också när Elins pappa säger att jag gett honom magsår. Jag vet att så är det inte, men så klart får jag litedåligt samvete ändå. Jag har även så många gånger försökt få Elins pappa att begripa att jag faktiskt förstår en stor del av honom och hans sätt att tänka, även om det inte är så jag tänker. Men han förstår inte.


Ja, man märker att du går och tänker mycket nu! Du har ju verkligen gått igenom saker så att man förstår att du behöver tänka ifatt ditt liv, liksom. Jag tycker att dina funderingar är intressanta och tankeväckande, även om den exakta beskrivningen av vanmakt inte blev så himla exakt ändå.
Jag tyckler det du skriver är intressant och får mig att tänka till innan jag svarar!

Därför tar det lite tid innan svar kommer från mig!

 

[Petruska]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Därför tar det lite tid innan svar kommer från mig!

Och jag tycker att det du skriver är intressant, och därför tar det lite tid att svara! Skulle vi skriva såna här inlägg flera gånger om dagen fick vi ju inte mycket annat gjort. Det är bara du och jag som skriver i tråden nu, nästan, men jag tror att det finns flera som läser den, och att de imponeras av den utveckling du genomgår under tiden den här tråden pågår.

Jag svarar med lite blandade tankar:

Tänk, så som du skrev om Elins pappa förut, och nu är du så stark att du kan se hans dåliga sidor, se att du inte vill ha det liv som ett förhållande mellan er leder till, trots att du inte är helt känslomässigt färdig med honom! Det är riktigt, riktigt starkt, Enya! Som det där med att han skyller sitt magsår på dig - och du tar (nästan?) inte åt dig. Det är styrka.

Jag tror att du lär dig extremt mycket den här fasen i ditt liv, och att du kommer dithän att en man som rubbar din nya styrka och den nya ännu finare känslan (än förut) i din familj aldrig kommer att släppas in i ditt liv mer. Och sen tror jag att rädslan för att fatta beslut när man inte vet konsekvenserna minskar, när det gått ett tag och du ser att det fungerar, att det är dig det hänger på och du fixar det tammefan!

Jag håller med dig om att en del personer kräver samma slags liksom onyanserade och omedelbara lydnad av tex hundar, som en del gör av barn. Jag tror att det en sån människa bör göra själv är att på något vis konfrontera det där behovet av att bli åtlydd, som de verkar ha i sitt inre. Och kanske kan man hjälpa dem med det ibland. Tex om ett av ens barn visar sig sådant, då skulle jag tycka att man ska försöka hjälpa barnet från det.

Gäller det vuxna, då beror det mycket på om man ska lägga kraft på det, tycker jag. Det är väldigt svårt att få vuxna att ändra på sig, och man kan ju inte göra det åt dem. Ibland ser man familjer där tex pappan är sådan, och mamman, som egentligen inte är sådan, försöker skydda barnen från pappans uppfostran genom att se till att de gör rätt redan på förhand, liksom. Jag tycker inte att det verkar vara bra för någon av dem. Pappans temperament, eller vad man ska kalla det, sätter ju då villkoren för mammans och barnens relationer med varandra. Det kan väl inte vara bra?

Du, jag förstår verkligen att det blir mycket med tre små som alla behöver sitt hela tiden. Jag tycker du är jätteduktig och kompetent som klarar av det utan hjälp och det verkar ju som om du inte dör av trötthet, heller. Tvärtom har jag en känsla av att en fin känsla växer i din familj nu. Skönt att Elin är lätt att hantera! Det sägs ju att högt älskade småbarn är trygga och glada - och det är du som ger henne den kärleken. Och jag tycker ofta man ser bebisar med flera storasyskon som är glada - de har ju så mycket kul att titta på. Tror jag att det beror på.

Om styvbarn och biologiska: Min man säger att han älskar min son. Han har inga egna barn, så han kan inte veta om det är på samma sätt. Men han säger såna där saker som att han skulle rädda min son före sig själv om det brann, och liknande. (Alltså, vi pratar inte ofta om det, men jag har hört honom säga sådant.) Och detta är trots att han känner sig utanför, för min son och jag är lika på ett sätt som min man inte är lik oss. Det verkar ju troligt att det har med gemensamma gener att göra. Och att min son haft mig hela sitt liv.

Att Elins pappa inte borde vara rädd för den där "pakten", det stämmer ju. Det är ju inte heller farligt utan bra att du står nära dina barn. Men om man inte kan tänka sig relationer som inte har med hierarkier, eller rangordning, att göra, då blir pakten nog farlig ändå. Han vill ju vara starkast, och hur ska en styvfar kunna bli lika stark som en mor gentemot hennes barn? Och dessutom, hur ska en styvfar våga lita på att han är lika viktig för en mor, som hennes barn är? Om man är som han är, menar jag. Det finns ju en kulturell laddning också - bandet mellan mamma och barn är ju inte hemligt, direkt.

Ja! Jag tror att det är viktigt att prata med barn om känslor. Men man behöver ju inte vara föredöme genom att vara i perfekt harmoni hela tiden, utan genom att känna det man känner, prata om det och stå för det. Berätta att man älskar ungarna, att man är glad, ledsen, trött, stolt, orolig...och att det inte är farligt. Känslorna finns där, men inte ens obehagliga känslor är farligt. Min son blev som liten hjälpt av att jag sa sådant som "Jag förstår att du blir arg när du inte får vara uppe hur länge du vill, men du måste lägga dig ändå." Att känslan fick vara där, men den känslan bestämde inte över hela världen.

Kanske är det särskilt viktigt att tänka på att tala med söner om känslor, eftersom rätt många killar och män är lite smådåliga på det. Många killkompisar pratar väldigt lite om sådant med varandra, jämfört med tjejer, så man får försöka stötta den sidan lite extra hos sönerna därför, tror jag. Att ni har Elin och djuren är nog en hjälp - ni har många att tycka om, och många att prata om att ni tycker om.

 

[Enya]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Elins pappa är en sur pappa just nu. Men som vanligt är det hans eget fel att det är som det är. Förra veckan skrev jag här att jag sa ifrån om att han ska lämna hos mig. i dag sa jag inget utan tog förgivet att han lämnade hos mig som blev bestämt förra veckan. Men nej, jag satt här och väntade med mamma. Jag och mamma hade bestämt att hon inte skulle köra hem innan Elin kommit ifall han vägrade lämna hemma hos mig. Efter 12 minuter smsade jag och frågade var han var och fick till svar att han var vid busshållplatsen, då skrev jag att "du skulle lämna henne hos mig". Han skrev då " det har vi inte bestämt" och då skrev jag " det bestämde vi förra veckan, du var ju här och skulle lämna i onsdags". Han skrev nej och då svarade jag att det gjorde vi visst. Han kom med henne och var verkligen skitsur och det första han sa var " du bestämmer mycket du va?" och då svarade jag bara att det bestämde vi ju förra veckan, " då var du inte ens här" var hans svar. Men nej, det var jag ju inte för jag visste ju inte om han skulle komma hem med henne till mig då han ju faktiskt vägrade det när jag lämnade henne några timmar innan. Därför var jag itne här då. Bara det svaret bevisar att han faktiskt visste vad som gällde i dag.

I går fick jag veta att det inte är gudföräldrarna till Elin som ska träffa prästen i morgon utan han och jag vilket jag tror han har missförstått. I dag sa jag dettill honom men han vägrar tro på det och sa att han inte ska komma i morgon. Jag frågade inte varför, för jag bryr mig inte. Men eftersom jag ska vara där kl 17 måste jag ta tåget som går 15:30 och alltså antingen lämna Elin hos honom vid ungefär kvart i tre elelr ta henne med. Om han kunde ta henne då skulel jag få veta i kväll sa han men när han lämnade var han så arg så han sa inget. När han gick nu i kväll frågade jag om han istället vill hämta Elin här i morgon men då sa han att han ska ta upp det med advokat i morgon. Då sa jag " sötnos, eftersom det är du som har umgänget så är det du som ska stå för hämtning och lämning". Det var inte så populärt utan han sa håll käften till mig. "Du med " sa jag då Så han är sur!!

Han loggade in på MSN för en stund sedan och då ställde jag frågan om hur han ska göra i morgon med Elin, kan han ha henne vid kvart i 3 eller inte? Han vet itne skrev han. När jag frågade när han vet så vet han itne det heller. Då skrev jag till honom att senast kl 13 i morgon vill jag ha ett svar för det krävs lite planering med bebisar. det tog lång tid innan han svarade " japp" så nu tar jag för givet att han förstod det jag skrev. Får jag inte ett svar innan kl 13 så följer Elin med mig så får han vara utan henne. Hans eget fel i sånna fall.

Det är bara du och jag som skriver i tråden nu, nästan, men jag tror att det finns flera som läser den, och att de imponeras av den utveckling du genomgår under tiden den här tråden pågår.
Nej det tar lååång tid att svara . Intressant vart alla andra som skrev i tråden är, varför skriver bara vi? Escodobe skrev nåt men raderade det istället. Undrar varför och undrar vad hon skrev. Tror itne det var nåt positivt, fick en sån känsla bara.


Tänk, så som du skrev om Elins pappa förut, och nu är du så stark att du kan se hans dåliga sidor, se att du inte vill ha det liv som ett förhållande mellan er leder till, trots att du inte är helt känslomässigt färdig med honom! Det är riktigt, riktigt starkt, Enya! Som det där med att han skyller sitt magsår på dig - och du tar (nästan?) inte åt dig. Det är styrka.
Jag tycker så mycket om honom och skulle önska att han inte var som han är just nu. Jag vill ha ett liv med honom, men inte på de vilkoren alls utan om det skulle bli vi så skulle han vara som drömmannen ( respektera mig och mina barn och mina djur, ta hand om mig, älska mig, göra saker för mig, behandla mig väl osv osv osv). Och om han inte är som en sån så kommer det aldrig bli vi oavsett hur mycket jag skulle önska det. För jag vill inte må dåligt. Nu mår jag dock inte speciellt bra pga att jag inte har honom, det gör veklingen ont i mitt hjärta nu Men jag antar att jag hade kunnat må sämre. Nej, jag tar inte åt mig av att han skyller magsåret på mig. Jag menar, stollan berättade för mig att man inte gör magsårsundersökning på det viset han har gjort det och att jag ju inte kan smitta folk med magsår, så allt han säger verkar liksom inte ens trovärdigt. Dessutom så vet jag hur han lever. Att nästan inte äta mat alls utan att leva på kaffe och en bulle om dagen, kanske en morot elelr en middag om nån bjuder osv + att stoppa i sig voltaren och orudis ( tror jag de heter) och tramadol och panodli för sin värk i benet ( hjälper inte en sort tar man ju flera ) och dessutom äter bantningspiller så tror jag att magen till slut protesterar..... Sedan så tror jag att han säger det bara för att såra mig, han vet att det är lätt att göra mig ledsen, jag tar åt mig superlätt och får lätt dåligt samvete, även om jag itne borde får det.

Jag tror du har rätt, jag tror att jag blir bättre på att fatta beslut när jag ser att jag klarar det bra. Men samtidigt tror jag att vissa människor aldrig skulle känna sig bekväma med att fatta beslut.



Nej jag tror inte det är bra. Vårt förhållande var lite så i bland kändes det som. Tråkigt när det blir så och tråkigt att ha gräl som handlar om barnen.

Du, jag förstår verkligen att det blir mycket med tre små som alla behöver sitt hela tiden. Jag tycker du är jätteduktig och kompetent som klarar av det utan hjälp och det verkar ju som om du inte dör av trötthet, heller. Tvärtom har jag en känsla av att en fin känsla växer i din familj nu. Skönt att Elin är lätt att hantera! Det sägs ju att högt älskade småbarn är trygga och glada - och det är du som ger henne den kärleken. Och jag tycker ofta man ser bebisar med flera storasyskon som är glada - de har ju så mycket kul att titta på. Tror jag att det beror på.
Elin gillar Eric, han ger henne ibland nappen när jag tex är i duschen och liknande och han känner sig stor och duktig och hon känner mer och mer igen honom och skrattar när hon ser honom, vilket gör honom ännu gladare! Elin är ett charmtroll och charmar grabbarna väldigt mycket. Det är liksom " häftigt, vilka små händer, kolla de små fötterna, mamma varför är Elin så liten, mamma Elin har HÅR på huvudet! osv osv osv I morgon ska jag sätta mig ner med Erico ch Isaac och titta i deras fotoalbum! Eric pratar mycket om sig själv när han ser sig som liten på ett foto så jag tror han skulel tycka det vore kul att se foton på sig själv som bebis
Jag känner mig inte ett dugg kompetent som tar hand om barnen. Jag gör ju trots allt ganska mycket fel. Den här föräldrautbildningen jag går är verkligen bra! Där tar man upp saker som verkligen väcker mina tankar. jag tänker mer på att försöka att inte vara så sträng mot barnen och att ignorera dåligt beteende lite mer. Jag kan bli snabbt arg och om jag är ledsen elelr sårad så kan jag komma på mig själv om att det KANSKE var onödigt att bli så arg så fort elelr vad det nu är. Allt det försöker jag arbeta på nu. Det går framåt men så händer nåt som gör att jag blir på dåligt humör och då går det inte så bra. Vill uppfinna en tablett man kan ta så att irritationen man kan känna ibland försvinner så att man kan vara ordentlig igen.

Om styvbarn och biologiska: Min man säger att han älskar min son. Han har inga egna barn, så han kan inte veta om det är på samma sätt. Men han säger såna där saker som att han skulle rädda min son före sig själv om det brann, och liknande. (Alltså, vi pratar inte ofta om det, men jag har hört honom säga sådant.) Och detta är trots att han känner sig utanför, för min son och jag är lika på ett sätt som min man inte är lik oss. Det verkar ju troligt att det har med gemensamma gener att göra. Och att min son haft mig hela sitt liv.
Har din man någonsin tänkt på din sons pappa och känt sig utanför på det viset också? Jag menar nog inte svartsjuk egentligen men lite så ändå kanske, svartsjuk på att din sons pappa faktiskt har mer gemensamt med din son och dig än vad din man har.

Att Elins pappa inte borde vara rädd för den där "pakten", det stämmer ju. Det är ju inte heller farligt utan bra att du står nära dina barn. Men om man inte kan tänka sig relationer som inte har med hierarkier, eller rangordning, att göra, då blir pakten nog farlig ändå. Han vill ju vara starkast, och hur ska en styvfar kunna bli lika stark som en mor gentemot hennes barn? Och dessutom, hur ska en styvfar våga lita på att han är lika viktig för en mor, som hennes barn är? Om man är som han är, menar jag. Det finns ju en kulturell laddning också - bandet mellan mamma och barn är ju inte hemligt, direkt.

Ja! Jag tror att det är viktigt att prata med barn om känslor. Men man behöver ju inte vara föredöme genom att vara i perfekt harmoni hela tiden, utan genom att känna det man känner, prata om det och stå för det. Berätta att man älskar ungarna, att man är glad, ledsen, trött, stolt, orolig...och att det inte är farligt. Känslorna finns där, men inte ens obehagliga känslor är farligt. Min son blev som liten hjälpt av att jag sa sådant som "Jag förstår att du blir arg när du inte får vara uppe hur länge du vill, men du måste lägga dig ändå." Att känslan fick vara där, men den känslan bestämde inte över hela världen.

Just så försöker jag också prata med Eric. Tror det är bra för honom att få höra att känslor är ok!

Nu ska jag sova, jag sitter här och somnar till så bäst att skicka det innan jag somnar helt. Sitter här och orkar knappt hålla ögonenn öppna.

 

[Ramona]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Ta med Elin till kyrkan och träffa prästen. Prästen vill säkerligen se barnet också!
Angående Freddy så får han skylla sej själv om han inte fattar att han behöver vara där.
Lycka till!

 

[Enya]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Ta med Elin till kyrkan och träffa prästen. Prästen vill säkerligen se barnet också!
Angående Freddy så får han skylla sej själv om han inte fattar att han behöver vara där.
Lycka till!

Eftersom det är så att det är hans dag så kan jag inte göra så. Han måste få en ärlig chans att få säga om han kan ta henne tidigare eller ej. vill han inte det så tar jag med henne för jag tänkter inte tjaffsa annars om tiden. Vil han ha henne i dag så får han ta henne tidigare och vill han ine det får han vara utan, så enkelt är det MEN då har han också haft möjligheten att påverka det.

 

[mimus]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Så han giddrar....

Märkligt beteende att inte vara med hos prästen, jag uppfattade det som att han och hans mamma varit drivande ang dopet.

 

[LinnéaL]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Det är bara du och jag som skriver i tråden nu, nästan, men jag tror att det finns flera som läser den, och att de imponeras av den utveckling du genomgår under tiden den här tråden pågår.

Nej det tar lååång tid att svara . Intressant vart alla andra som skrev i tråden är, varför skriver bara vi? Escodobe skrev nåt men raderade det istället. Undrar varför och undrar vad hon skrev. Tror itne det var nåt positivt, fick en sån känsla bara.

Enya, jag är en av dem som har läst hela tråden men aldrig svarar. Anledningen är att jag tycker att du får så många tänkvärda svar och det blir liksom tillräckligt för dig att förhålla dig till.

Men eftersom du undrade var alla var tänkte jag ge mig tillkänna. Du är så imponerande och stark. Även om du inte känner dig så stark så kan man se hur mycket du går igenom och hur mycket du klarar av genom att läsa i tråden. Följer man den från början till slut framträder du som stark, handlingskraftig. Och det märks att du tänker och utvecklas under de här månaderna.

Jag önskar alla barn en mamma som tänker så mycket och är så omtänksam som du.

 

[pigleton]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

*kl* jag är också här, läser och följer. Vet inte alltid vad jag ska skriva och då låter jag hellre bli.

Jag tycker fortfarande att det inte ska vara på ditt ansvar att Elin och hennes pappa umgås. Däremot ska du naturligtvis möjliggöra detta enligt överenskommelse men ansvaret för hans umgänge med Elin ligger på honom, precis som ditt umgänge med Elin ligger på dig.

Även om det inte är nåt kul, kanske det bästa vore om han kontaktar advokat och den vägen får höra hur det egentligen står till med "hans" rättigheter.

 

[Enya]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Så han giddrar....

Märkligt beteende att inte vara med hos prästen, jag uppfattade det som att han och hans mamma varit drivande ang dopet.

Ja så har jag med uppfattat det. Han har sagt att hans mormor betalar det, men nej, i går sa han att vi två ska dela på kostnaderna istället. Jag trodde att hans mor ordnat allt för hon har ju som sagt varit den som drivit på det, men inget förutom kyrkan och en lokal att vara i efteråt är fixad. När jag försökte prata med honom om det i går så sa han mest vet inte elelr svarade inte ( över msn). Jag skrev till och med att jag tolkar honom som totalt ointresserad av dopet, men då sa han nej. Men jag uppfattar honom inte som nåt annat än ointresserad.

 

[Enya]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Enya, jag är en av dem som har läst hela tråden men aldrig svarar. Anledningen är att jag tycker att du får så många tänkvärda svar och det blir liksom tillräckligt för dig att förhålla dig till.

Men eftersom du undrade var alla var tänkte jag ge mig tillkänna. Du är så imponerande och stark. Även om du inte känner dig så stark så kan man se hur mycket du går igenom och hur mycket du klarar av genom att läsa i tråden. Följer man den från början till slut framträder du som stark, handlingskraftig. Och det märks att du tänker och utvecklas under de här månaderna.

Jag önskar alla barn en mamma som tänker så mycket och är så omtänksam som du.

Jag ser ju att folk läser, och blir nyfiken på vad alla de som läser faktiskt tänker.
Nej jag känner mig inte som specieltl stark, du skulle sett mig i går när jag insåg att han var vid busshållplatsen och jag här..... jag darrade som ett asplöv och tyckte det var rent ut sagt obehagligt, för jag visste att nu skulle det bråkas igen. Och jag är så sablars trött på att det blir bråk, att det aldrig funkar för att han är som han är. Förra veckan sa han att vi skulle ta det här med hämtning och lämning på ett möte med familjerätten, men varför gick han inte på det mötet vi skulle ha? Jo, han struntade i det för att jävlas med mig. Men i slutändan så är det han själv som får problemen, inte jag.

 

[Enya]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

*kl* jag är också här, läser och följer. Vet inte alltid vad jag ska skriva och då låter jag hellre bli.

Jag tycker fortfarande att det inte ska vara på ditt ansvar att Elin och hennes pappa umgås. Däremot ska du naturligtvis möjliggöra detta enligt överenskommelse men ansvaret för hans umgänge med Elin ligger på honom, precis som ditt umgänge med Elin ligger på dig.

Även om det inte är nåt kul, kanske det bästa vore om han kontaktar advokat och den vägen får höra hur det egentligen står till med "hans" rättigheter.

Jag vet att jag inte har ansvar över att han och Elin umgås men jag har ansvar för att se till att Elin lämnas hos honom tisdag, onsdag och torsdagar som vi bestämt. Eftersom jag inte kan lämna i dag den tid vi har bestämt så måste jag ju ändra på tiden och se om han accepterar det, gör han inte det så stör det inte mig att ta med henne. Då har jag inte förvägrat honom att ha henne utan bara meddelat att jag inte kan den sagda tiden. Och mitt skäl till att inte lämna kl 16 är i allra högsta grad giltigt! Hans skäl till att utebli från mötet med prästen är i allra högsta grad ogiltig.....

 

[pigleton]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Självklart ska du följa de överenskommelser som gjorts, men ni kanske ska titta på vad som ska gälla om någon får förhinder. Så ni diskuterar detta på familjerätten. Jag hoppas ju att ni ska dit igen så småningom?

 

[LinnéaL]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Men trots detta - att du blir rädd och ledsen och osäker - så reder du ut situationen och du har alltid Elins bästa för ögonen. Och du är faktiskt konsekvent mot honom nästan hela tiden. DET är styrka och mognad. Jag är uppriktigt imponerad över din handlingskraft.

 

[Petruska]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Jag håller med LinnéaL här. Det är väl ingen konst för folk som inte är rädda och osäkra att vara lugna och stabila och göra rätt saker.

Det är när man inte är lugn och säker som man behöver sin styrka för att klara sig. Som du, Enya.

 

[Enya]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Självklart ska du följa de överenskommelser som gjorts, men ni kanske ska titta på vad som ska gälla om någon får förhinder. Så ni diskuterar detta på familjerätten. Jag hoppas ju att ni ska dit igen så småningom?

Får man förhinder, som jag får i dag så jag itne kan lämna på utsatt tid så är det bara att tala om för honom att om han kan ta henne tidigare så går det bra, för just den tiden kan inte jag för det eller det. Det ska inte behövas en massa papper på det utan det sunda förnuftet får råda. Och vill inte han ta henne tidigare så får han skylla sig själv. Han kan ta föräldrapenning likväl som jag kan och på så sätt ta några timmar ledigt från jobbet. Det är en rättighet man har som pappa..... Nu har han fått till 13 på sig att lämna svar och svarar han inte innan dess så struntar jag i honom och tar med mig Elin till mötet och så får han itne ha henne i dag.

Vid mötet den 22 januari så sa han att eftersom jag behöver barnvakt för jag jobbar så skulle inte han varken hämta eller lämna Elin. Kommer han med nåt ord om det så ska jag bara meddela honom att jag ju inte jobbar i dag.....

Får han förhinder så lämnar inte jag henne för jag tänker inte tvinga honom att ta henne. Just nu har han sitt påstådda magsår som ursäkt till allt som händer. Han är såå sjuk att han i går visste att han itne kan gå på hennes dop på söndag. Men ha öppet i sin sketna djuraffär, det hade han.

 

[Enya]

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Men trots detta - att du blir rädd och ledsen och osäker - så reder du ut situationen och du har alltid Elins bästa för ögonen. Och du är faktiskt konsekvent mot honom nästan hela tiden. DET är styrka och mognad. Jag är uppriktigt imponerad över din handlingskraft.

Nästan var det ja *fniss* Jag tror jag till och med är mer konsekvent mot honom nu än vad jag är mot mina barn och hundarna Det finns dock mer, jag borde göra si elelr så osv men jag tar en sak i taget, annars kan jag itne stå på mig. Det blir lite för mycket.
Tack!