Sv: Fan också
Allt beror givetvis på vad man är beredd på att ge. Min familj var dumma nog att i ärlighetens namn bli pålurade en taxvalp för en billig penning..och det var mer än vad vi kunde hantera. Jag har förvisso alltid varit den som aktiverat hundarna och försökt tillfredställa deras behov. Men men brist på konsekvens i resten av familjen resulterade det i förvirring hos hundstackarn och han blev kort och gott odräglig. Jag har fått otaliga bett i handen, och för lite över ett år sen blev jag så pass illa biten i ansiktet att min läpp klövs och jag fick sy ihop den med nio stygn. Då var avlivning verkligen aktuellt,ingen klarade dock av det och precis som du sa finns han bara idag pga av hans ringa storlek. Man kan kalla det idioti att ha kvar en sån hund. Men vi bestämde oss med min övertalning att han inte skulle avlivas ändå, utan att vi skulle försöka göra det bästa av situationen. Den här hunden är dock inte precis rädd utan klättrar gärna i rang så fort tillfälle ges. Kan säga att idag är jag så himla glad att jag aldrig avlivade honom, han har bara blivit bättre. Jag får en puss varje gång jag kommer hem och för första gången vill han befinna sig i mitt sällskap och finner sig där med ro. Detta har givetvis tagit mycket mycket träning och det va rinte för än på senare år jag kom på det och slutade skylla på honom. Han kommer aldrig bli helt bra iom att konsekvensen brister hos de högsta i familjen. Jag kan dock påpeka att det finns ingen hund som har lärt mig så mycket om hundars psyke än honom. Jag såg att jag fick ta ansvaret för den här hunden om ingen annan gjorde det , vi valde honom, och därefter ska han omhändertas. Håller fö med Jadzia att det GÅR inte att ha en sån hund i alla möjliga miljöer..tyvärr. Och det är där man får se till om man orkar med det dom åren hunden kommer att leva. Jag tycker iaf inte att du ska ge upp en hund som är rädd när det finns möjligheter att jobba med henne. Ta kontakt med en duktig tränare och se vad som mer finns att göra.
Hoppas det löser sig och lycka till!
/Lina
Allt beror givetvis på vad man är beredd på att ge. Min familj var dumma nog att i ärlighetens namn bli pålurade en taxvalp för en billig penning..och det var mer än vad vi kunde hantera. Jag har förvisso alltid varit den som aktiverat hundarna och försökt tillfredställa deras behov. Men men brist på konsekvens i resten av familjen resulterade det i förvirring hos hundstackarn och han blev kort och gott odräglig. Jag har fått otaliga bett i handen, och för lite över ett år sen blev jag så pass illa biten i ansiktet att min läpp klövs och jag fick sy ihop den med nio stygn. Då var avlivning verkligen aktuellt,ingen klarade dock av det och precis som du sa finns han bara idag pga av hans ringa storlek. Man kan kalla det idioti att ha kvar en sån hund. Men vi bestämde oss med min övertalning att han inte skulle avlivas ändå, utan att vi skulle försöka göra det bästa av situationen. Den här hunden är dock inte precis rädd utan klättrar gärna i rang så fort tillfälle ges. Kan säga att idag är jag så himla glad att jag aldrig avlivade honom, han har bara blivit bättre. Jag får en puss varje gång jag kommer hem och för första gången vill han befinna sig i mitt sällskap och finner sig där med ro. Detta har givetvis tagit mycket mycket träning och det va rinte för än på senare år jag kom på det och slutade skylla på honom. Han kommer aldrig bli helt bra iom att konsekvensen brister hos de högsta i familjen. Jag kan dock påpeka att det finns ingen hund som har lärt mig så mycket om hundars psyke än honom. Jag såg att jag fick ta ansvaret för den här hunden om ingen annan gjorde det , vi valde honom, och därefter ska han omhändertas. Håller fö med Jadzia att det GÅR inte att ha en sån hund i alla möjliga miljöer..tyvärr. Och det är där man får se till om man orkar med det dom åren hunden kommer att leva. Jag tycker iaf inte att du ska ge upp en hund som är rädd när det finns möjligheter att jobba med henne. Ta kontakt med en duktig tränare och se vad som mer finns att göra.
Hoppas det löser sig och lycka till!
/Lina
