Sv: Familjerätt m.m
Jag skall genast ringa och tala om för min kompis att hennes son överdrev när han mådde så dåligt av att bo växelvis med en vecka emellan bytena och att det var inte alls så att när det upphörde och ändrades till varannan helg så blev det mycket bättre. Det har Inte_Ung sagt så du har bara inbillat dig får jag väl säha till henne.
Jag skall också ta och ringa för att tala om för en annan kompis jag har att hon bara inbillade sig sin otrygghet i sin uppväxt när pappan var iväg mycket på jobbet (reste runt) för Inte_Ungs barn blev ju inte otrygga och hon säger att alla barn är flexibla.
Jag skall genast ringa upp exet och tala om för honom att säga till sin dotter att när hon var 6 år gammal och grät efter sin mamma som då jobbade i ett annat land så överdrev dottern. Dom hade upplagt så mamman var borta i 2 veckor och hemma 1 vecka. Mamman och pappan var skilda då förövrigt men pappan hade nyckel till mammans lägenhet och pappan kunde komma nästan när som helst när det inte var hans vecka. Mamman ringde ofta från utlandet när dottern var hos pappan. Lik förbaskat mådde tösen dåligt fast detta hade varat i flera år.
Jag kan fortsätta med fler fall om du vill
Du säger att barn är flexibla med glömmer en sak. Det finns barn som är mycket oflexibla också (slow-to-adapt). Ett flexibelt barn är född med rätt stor grundtrygghet och klarar upp att lägga den inom sig vid sådana här byten även om tidsuppfattningen inte sträcker sig så långt. Sedan finns det barn som resingerar men får ökad otrygghet inom sig. Det är inte alltid det märks när barnet är litet utan pyser ut först när det blir äldre. Ju yngre barnet är när den blir otrygg och desto längre det pågår desto svårare är det att ändra det när barnet blir äldre.
Det är möjligt att du själv är redo att riskera sådana saker eller att du är duktig på att upptäcka om dina barn är otrygga även om dom inte är destruktiva/självdetruktiva men det avgör inte om andra är det. Därför är det bättre att vänta tills barnet själv är moget och då ta det dyng för dyng i början dvs ett dyng i veckan sova hos pappan, går det bra utökar man ett dygn till dvs två dygn. Tittar hur barnet svarar för att sedan utöka om det svarar med att vara tillfreds (lite mammig när barnet kommer tillbaka gör inget med gråt i flera dagar bör man fundera på om man skall backa ett steg).
Frågan är väl vad du anser vara viktigast, föräldrars bekvämlighet eller barnets trygghet?
Pappan kommer att ge med sig om han verkligen vill träffa barnet bara han släpper sin prestige för det är vad det hela handlar om. HANS rätt inte dotterns.
Han ljuger, går bakom ryggen, är så oflexibel att dottern inte får träffa eller prata med mamma under HANS veckor, inte DOTTERNS veckor med pappan utan HANS veckor.
Det må vara så att för dig är det överdrift men jag känner barn som inte skulle hålla med dig om dom själva hade kunnat formulera sig.
Barn jag träffat på i min bekanstskapskrets, barn på daghem osv.
Jag har läst om ungdomar som när dom får välja bara väljer att bo boförälder hos en och umgås varannan helg med en annan. Jag har följt detta med vv ända sedan man bestämde sig för att ensamvårdnad inte var ett måste i en dom. Det har varit interljuver med ungdomar som bott så större delen av livet. Vissa tycker det är toppen medans andra tycker det är botten (läs jobbigt att inte ha en fast punkt). Kan du tänka dig vad det gör för ett litet barn som är som den sistnämnde ungdomen som ännu inte har ett riktigt språk eller tillräckligt utvecklat tidsbegrepp?
När det gäller pigeltons dotters pappa skulle jag inte kunna tänka mig att låta en sådan karl bli boförälder och det har inget med att han är karl eller att jag (eller i detta fallet pigelton) är en bättre mamma. Däremot om det vore min man skulle jag kunna tänka mig den lösningen.
Kan du gissa varför?
Inte för att barnet är flexibelt utan för att karln är det.
Så mina frågor till dig och din situation.
Var barnet ensamt när ni var borta eller fanns det syskon då?
Bodde ni på olika ställen?
Var ni borta en vecka i stöten så som hos växelvis boende?
Hade ni ingen kontakt överhuvudtaget med familjen när ni var borta?
Sist men inte minst för att demostrera hur det är att inte ha bra utvecklat tidsbegrepp.
Föreställ dig att dina äldsta barns pappa kommer att hämta era gemensamma barn och du inte får veta när eller ens om du får träffa dom igen samt att du inte vet var dom är. Så är det när någon försvinner längre än vad begreppet för tidsperspektiv inte är färdigutvecklat ännu. Föreställ dig att rätt som det är kommer dom hem för att försvinna strax igen och du åter igen inte vet om du någonsin kommer att se dom igen. Hur du reagerar beror på hur du som person är. Vissa skulle braka ihop och tas in på psyket medans vissa lär sig att koppla bort känslorna från just denna person och lär sig att inte fästa sig vid saker och ting.
