Jo för all del. Men vårdens ansvar att skapa förutsättningar för patienten att följa sin behandling genom förståbarhet ter sig ju brista när varken personen det gäller eller en målsman vet att det är ett vettigt och till symptomen relaterat råd som givits. Vården har inte skyldighet att säga saker, de har skyldighet att göra vården förståelig. Jag menar inte att det absolut inte skett men det verkar inte så. Jag menar inte heller att vården ondsint undanhåller information, mer troligt är väl att informationen varit snabb och ytlig för att passa in i vårdstrukturen vilket gör att den berörda inte ens har uppfattat den, eller att den är relevant för dem.
Så många har i tråden sagt att den erbjudna vården är precis vad som är aktuellt men det är uppenbart att den det rör inte vet det. Att påpeka det kan i min värld inte vara fel. Jag tycker däremot det är problematiskt att person efter person ”av-bekräftar” trådstarten uppgivenhet med att vården visst gjort rätt. DET känns problematiskt och som en del av en kultur med stort förtroende för auktoriteter och litet erkännande av att vården faktiskt kan fallera, och det inte bara när de gör fel utan också när de inte nått fram vilket förhindrar adekvat behandling.
Lika lite som vi kan veta att det gått fel till kan vi veta att det gått rätt till, vilket jag försöker påpeka för att inte de det berör ska behöva känna sig dumma av trådens alla ”joho det går heeelt rätt till och pgoblemet är dottern som vägrar”.