Reflekterar lite med tanke på tråden och min egen oförmåga att "bara göra", eller ta 15 minuter varje dag. Eller ta med något varje gång jag går nånstans... (försökte ett tag, slutade med att jag stannade där jag var. Sittande på en köksstol eller i soffan.)
Det som fungerar bäst för mig efter min (senaste?
) utmattning är att få saker till en vana, så väl befäst att jag inte behöver fundera på vad, hur, när.
Fick börja om med min egen mat, nu fungerar frukost och lunch. Och mina morgonrutiner fungerar oftast, jag kommer upp ur sängen för att alarmet ligger utanför sovrummet så jag måste upp för att stänga av det. (Har förvaknat av annat larm tidigare, som jag stängt av, men tillräckligt vaken för att höra larmet lite längre bort).
Börjar få till vissa vanor med robotdammsugaren, städa bardrum, diskbänk, tvätta men än så länge är de lite väl störningskänsliga... Försöker ibland fundera ut "det bästa schemat" för att få till rutinerna och bygga vanor men då blir det lätt övermäktigt och jag slutar göra helt i stället...
Har ännu inte (efter 2 år sen "frisk" = inte sjukskriven) fortfarande inte lyckats få till en fungerande vana för kvällen och att gå och lägga mig...
Men har energi att ta hand om mina hundar, att lära mig nya saker inom hundträning, att måla fasadplank till min stuga, att köra åkgräsklippare, att fixa extrasaker på gården min stuga bor på... Bara det inte handlar om att ta hand om mig själv, eller inne hos mig som bara påverkar mig själv.
Anar att det bottnar i att mitt driv och energi livnär sig på att göra saker för andra. Jag har aldrig fått lära mig att ta hand om mig själv, snarare tvärtom, har jag satt mig själv först nån gång så har jag fått kommentarer om att jag är egoistisk (förr, ingen runt mig säger så numer).
Blev långt och lätt ostrukturerat, men bra insikt för mig! Kanske nån som känner igen sig?