Jag försöker ännu komma till nån sorts acceptans att min förlossning blev som den blev dvs precis tvärtemot vad jag önskat.
BF var 13 mars, bebisen hade inte fått den informationen tyvärr
Vi fick tid för igångsättning fredagen 25/3 om inget hade hänt till dess. Och det hade det inte heller trots att jag (vi)provat alla knep... Så vi kom in kl 8 på morgonen med väskorna packade och förberedda på att inte åka hem förren vi fött barn.
Något snopet var det att bli hemskickade vid lunch för att avvakta över helgen.
Nåja tillbaka igen kl 8 måndag morgon. NU skulle här födas barn!
Förmiddagen spenderades i ett undersökningsrum med ctg mätning som visade noll sammandragningar och en gynundersökning för att kolla livmodertappen som börjat mjukna lite men ännu låg bakåt. Ett par gånger kikade personal in och "kollade hur det går". Med vad?
På eftermiddagen kom en barnmorska och en förlossningsläkare in och meddelade att man tyckte att cytotec var det enda alternativet. Jag gillade inte idén men det är ju svårt att säga emot en läkare... Så jag undersöktes och fick första dosen. Dagen gick och vi flyttades runt mellan undersökningsrum och förlossningsrum. Nånstans på sena eftermiddagen var det dags för en undersökning till och då beslutades att livmodertappen var mjuk nog(?)att dra fram. Fruktansvärt smärtsamt!
Jag har både vestibulit och uretrit vilket gör allt "pillande" i och kring underlivet otroligt smärtsamt. Som att någon kör in ett svärd eller en brinnande fackla i mig
BM rynkade lite på ögonbrynen och tyckte att "jaa du värre kommer det bli när bebisen ska ut". Tack för den. Det hade jag inte förstått...
Vid 18 på kvällen fick vi äntligen ett eget patientrum och jag fick också nästa dos cytotec. Sambon stack iväg för att fixa mat då vi inte kommit med i listorna i tid för att jag skulle få av sjukhuset. Under tiden gick jag runt i korridorerna, jag hade ju läst så mycket om hur viktigt det var att inte bli liggande i en säng. Det satt igång att molvärka i mage och rygg och vid kl 21 bad jag om mer alvedon. Fick det och passade på att fråga om det inte var dags för mer cytotec snart? Fick då svaret att det inte skulle bli mer cytotec då de hade helt fullt både på förlossningen och BB och helt enkelt inte hade tid med en kvinna till i aktivt skede. Jaha... Vi bor på en ö, vart ska man då ta vägen om det skulle ta fart utan mer läkemedel?
Under natten ändrades molvärken till sammandragningar och jag fick så pass ont att jag behövde andas genom dem. Fick en "sovdos" morfin men precis som jag sa till sköterskan som gav den så bet det inte på mig. Så jag andades på och dåsade till mellan sammandragningarna. Sambon jagade tag i en värmedyna som sedan blev hans uppgift att se till att värma
Tisdagen spenderade vi med att försöka gå till sjukhusets restaurang och äta nåt(halvlyckat då jag spydde upp allt på väg tillbaka...)och att "gå promenader" på gatan utanför dvs sitta på en bänk och andas typ. Sammandragningarna blev värre hela tiden.
Försökte äta men kräktes varje gång vilket är rätt typiskt när jag har ont. Natten är bara ett töcken, jag minns att jag grät när de kom med "sovdosen" och att jag försökte förklara att morfin inte verkar ta på mig. Det krävdes att sambon klev fram och "morrade" att de ju kunde läsa mina journaler kanske!
Då fick jag alvedon istället vilket iaf tog udden av smärtan så att jag kunde vila åtminstone.
Så, vid 9 på morgonen, blev det plötsligt fart. En undersköterska kom och sa att vi skulle ta våra saker och följa med henne. Vi visades in på ett förlossningsrum och en barnmorska kom och utbrast peppigt "nu ni ska här födas barn!". Cytotec gavs och jag fick värkstimulerande dropp.
Ganska snart blev smärtan jobbigare och sammandragningarna övergick i "riktiga" värkar. Jag hängde över gåbordet (
)och andades medan jag fräste åt sambon som masserade att han skulle sluta mesa och TA I FÖR FAN!
Ringde på personal efter ett par timmar och ville prata smärtlindring. Erbjöds bad och blev överlycklig. Att ligga där i det varma vattnet gjorde plötsligt smärtan hanterbar. Tills en barnmorska kom och påtalade att jag inte fick ha så varmt vatten och istället kranade i kallvatten tills det knappt var ljummet ens. Jag började huttra och frysa så jag gick upp och bad sambon värma vetekudde istället.
Dagen gick och jag andades och flåsade och hängde på gåbordet eller sambon. Sen eftermiddag kom barnmorska in och kände på tappen, öppen 2 cm
Hon stack hål på fosterhinnorna för att snabba på förloppet och satte elektrod på sonens huvud sen försvann hon igen. Sambon började få nog nu, i över ett dygn hade vi flyttats hit och dit och knappt fått veta nåt eller sett nån personal. Ingen pratade med oss om nånting.
Från 9 på morgonen till nu säg ca 18 på kvällen hade vi träffat personal 4 gånger. På nästan 12 timmar. Jag hade flera gånger bett om att få prata smärtlindring med någon då jag var mån om att prova så mycket annat som möjligt innan det blev tal om epidural vilket också stod i min journal. Men det enda som hänt var då det där badet som förstördes av att det skulle vara kallt vatten.
Sambon ringde på klockan och hjälpte sedan mig att stå på mig, något jag har väldigt svårt för.
Då fick vi en undersköterska att stanna kvar en liten stund och hon var verkligen bra! Bara att hon var där och tipsade lite om andningen, hur sambo skulle massera/trycka och bara snackade strunt fick mig att slappna av och bli mindre rädd. Och när hon skulle gå fixade hon så att jag fick lustgas, åh underbara uppfinning!
Jag trodde att man alltid blir fnissig och glad. Men man kan tydligen bli ilsk av det också. Jag reagerade likadant som jag gör på sprit, fly förbannad på allt och alla och ska slåss
Sambon åkte ut med buller och bång, han bytte nämligen låt på plattan. Oförlåtligt!
Men nu hade jag varit vaken nästan tre dygn och haft ont i ett dygn. Jag började bli trött. Kl 01 kollades tappen igen och näe, bara 3 cm öppen. Det kändes så hopplöst, jag försökte verkligen hela tiden tänka på att ha tålamod, lita på kroppen, komma ihåg att det inte var farlig smärta osv. Men det kändes som att luften gick ur mig när det liksom inte hände nåt. Barnmorskan tyckte också att det var lite väl segt och sa att läkaren skulle komma in och prata med oss senare.
När han väl kom och hade genomfört ytterligare en fruktansvärt smärtsam undersökning så rekommenderade han epidural så att jag kunde sova. Jag sa nej men alla runt mig tryckte på hur bra det skulle vara för mig så att jag orkade sen och jag orkade då inte säga emot. Det var väl kanske bra, jag hade gett upp det där med "bra" förlossningsupplevelse och ville bara få slut på eländet.
Så jag fick epidural. Den tog visserligen snett så jag bedövades bara i vänster sida. Men ändå!
Jag frågade om barnets hjärtslag verkligen skulle hoppa så hemskt, allt från 30 till nästan 200 bmp. Njae det var ju inte helt bra, de skulle hålla koll.
Framåt morgonen kom plötsligt massa folk in; uskor, läkare och två barnmorskor. Jag hade slumrat en stund och blev väldigt överraskad minst sagt. Tydligen var man nu väldigt oroliga för barnet vars hjärtslag låg kring 180-200 bmp långa stunder för att så dippa till omätbart och så upp igen. Undersökning igen. Allt folk försvann utan ett ord till oss. Jag började gråta och sambon såg rött och försvann ut i korridoren för att få nån info om vad som hände.
Så kom han tillbaka igen med en uska som skulle förbereda mig för att snittas. Det som var min mardröm. Det jag verkligen inte ville.
Men nu måste sonen ut sa läkaren, han var troligtvis lika trött som jag och det hände inget mer med tappen.
Jag kördes upp till op och sambon fick snygga kläder att ta på sig
Uppe på op konstaterades ännu en gång att epiduralen tagit snett och narkosläkaren valde att lägga en spinalbedövning också. Sen skulle infarter sättas i armarna, jag är normalt lätt att sätta infarter på med min ljusa hy och "snälla" blodådror som ligger kvar. Men nu funkade bara höger armen. Så det blev en himla massa infarter på den sidan, en i armvecket, en i underarmen och en i handen.
Jag var nära panik och samtidigt helt utmattad och låg och vibrerade på opbordet med tårarna forsande. Sambon satt bakom mitt huvud och strök över pannan och bärldens bästa narkossköterska satt och höll mig i handen och skojjade
Jag kom ihåg att jag läst nånstans att man inte skulle titta upp i lampan i taket då man kunde se "allt" speglas där så jag stirrade intensivt på en nedsläckt dataskärm på väggen istället.
Under tiden hör jag kirurgerna prata och inser att den som utför själva arbetet gör sitt första kejsarsnitt. Visserligen med en erfaren kirurg brevid men ändå, lite nervöst kändes det ju...
Sonen lyftes ut kl 8.58 och mådde fint, bara väldigt ihoptryckt då han troligtvis tryckts mot mitt bäcken i flera timmar(har jag för mig att dom sa). Jag syddes ihop och sedan fick vi ligga på uppvaket flera timmar.
Allt kändes bra första dygnet men så vaknade jag på fredag morgonen och hade så fruktansvärt ont i ryggen och övre delen av lungorna att jag knappt kunde andas. Tydligen fullt normalt efter epi/spinal. Hade ju varit bra att veta... Och det som kändes som fosterrörelser var tydligen inre organ som la sig tillrätta efter operationen, "dom stökar ju till en hel del därinne när dom ska ha tag i bebisen vettu". Nej det visste jag inte
Katetern togs bort på förmiddagen och jag skulle ringa när jag ville upp på toa, inte gå själv! Ringde när jag kände att jag nog behövde om en stund men ingen kom någon av gångerna så jag gick själv ändå. Med en hand drog jag plastbacken där sonen låg. Den andra höll jag emot såret ifall stygnen skulle gå upp